Range-wide and temporal genomic analyses reveal the consequences of near-extinction in Swedish moose

Ungulate species have experienced severe declines over the past centuries through overharvesting and habitat loss. Even if many game species have recovered thanks to strict hunting regulation, the genome-wide impacts of overharvesting are still unclear. Here, we examine the temporal and geographical differences in genome-wide diversity in moose (Alces alces) over its whole range in Sweden by sequencing 87 modern and historical genomes. We found limited impact of the 1900s near-extinction event but local variation in inbreeding and load in modern populations, as well as suggestion of a risk of future reduction in genetic diversity and gene flow. Furthermore, we found candidate genes for local adaptation, and rapid temporal allele frequency shifts involving coding genes since the 1980s, possibly due to selective harvesting. Our results highlight that genomic changes potentially impacting fitness can occur over short time scales and underline the need to track both deleterious and selectively advantageous genomic variation.Collection and analysis of 200 years of Swedish moose genomes reveals regional differences in genetic load, candidate regions for positive selection and an overall limited impact on human-driven bottlenecks on today's moose population

Kunskap om Vilt och Skog 2

• Referenshägn innebär att man jämför vegetationsutvecklingen i en hägnad yta med en oskyddad yta. • Referenshägn byggs med fördel i ungskogsytor där effekterna av betning är särskilt tydliga. • Hjortviltet kan genom bete påverka olika trädslags konkurrensförmåga genom att höjdtillväxten minskar. • Det är framför allt tall och flera arter av lövträd som påverkas negativt av bete medan gran ofta gynnas, vilket på sikt kan få negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden. • Genom att använda flera referenshägn kan man mäta vilken påverkan hjortviltet har på vegetation och trädslagssammansättning inom ett viltförvaltningsområde

Överlapp mellan betesskadenivåer och älgrörelsedata från Norrbottens älgförvaltningsområden

I pilotstudien ser vi en bra men varierande överlapp mellan älgarnas hem- och kärnområden, och skogsområden med höga betesskadenivåer nedanför fjällnära skogsgränsen. För alla våra tre frågeställningar hittade vi i en stor variation mellan Norrbottens sex älgförvaltningsområden (ÄFO). Beträffande förekomsten av de fyra ÄBIN-skadekategorier (tolerabel – allvarlig – svårt – mycket svårt) inom älgarnas hem- och kärnområden över ett år, hittade vi relativ likartade situationer för ÄFO 1, 5 och 6. Inom alla dessa förvaltningsområden utgjorde allvarligt och svårt skadade skogsområden merparten av älgarnas områden. För ÄFO 2 och 3 utgjorde skogsområden med tolerabla skadenivåer upp till 40 % älgarnas område. För några förvaltningsområden (framför allt fjällnära ÄFO 2 och 3, men också ÄFO 6 för mycket svår skadade skogsområden) kunde vi se ett tydligt mönster när älgarna anlände till skogsområden med olika skadenivåer, samt hur länge älgar nyttjade dessa. För andra förvaltningsområden blev det istället tydligt att skogsområden med höga skadenivåer nyttjades till en stor grad året om (ÄFO 5 och 6). Det gör förstås svårare eller till och med omöjligt att avgränsa månader när dessa skogsområden är mest utsatta. Utöver dessa resultat indikerar pilotstudien också ett flöde av älgar mellan förvaltningsområden under året. För några ÄFO:s kunde vi konstatera ett inflöde eller en invandring under sommaren (ÄFO 2 och 6), medan för andra – framförallt de fjällnära ÄFOs (särskilt tydligt for ÄFO 3) – att områden nedanför fjällnära skogsgränsen blev en transitsträcka för älgar som är på väg västerut till sina sommarområden ovanpå den fjällnära skogsgränsen och därmed utanför analysens område. Ett viktigt resultat från vår pilotstudie är att majoriteten av älgarna var alltid inom skogsområden som hade svåra betesskador. Det gäller i alla ÄFO förutom ÄFO 3 och under delar av året i ÄFO. Älgarna nyttjade och tillbringade en stor del av sin tid i dessa skogsområden månad efter månad. ÄBIN-kartan återspeglar en sannolikhetsfördelning av olika skogsskadenivåer över hela Norrbotten utgående från ÄBIN-inventeringar över flera år. Det betyder att ÄBIN-kartan anger en procentuell skadenivån för ett given plats och därmed markerar överutnyttjade (’hotspots’) eller underutnyttjade (’coldspots’) på regional nivå, men den inte ger information om produktiv eller improduktiv skog, eller icke-skogsområden (till exempel våtmarker). Pilotstudien visar på en tydlig variation mellan Norrbottens sex förvaltningsområden beträffande om och hur vidare de GPS-märkta älgar nyttjade skogsområden med högre skadenivåer över året, samt hur in- och utvandring ser ut. Resultaten pekar på vikten av en bra lokal och regional förståelse hur älgarnas Sammanfattning fördelning över olika områden ser ut för att kunna rikta förvaltningsinsatser effektiv. Vi vet att i varje område finns älgar som stannar i stor sett i samma område året om - medan en del vandrar iväg till andra områden under vår/sommarperioden. Slutsatsen från tidigare studier och den här studien är att även i ÄFO med stor andel vandringsälg så är faktiskt huvuddelen av älgarna kvar inom ÄFOts gränser året om. Våra resultat lyfter också vikten att öka vår kunskap om varför älgar nyttjar landskapet som de gör för att kunna skatta risken för olika skogsområden att älgar samlas där under vintertid

Large mammal telomere length variation across ecoregions

Background Telomere length provides a physiological proxy for accumulated stress in animals. While there is a growing consensus over how telomere dynamics and their patterns are linked to life history variation and individual experience, knowledge on the impact of exposure to different stressors at a large spatial scale on telomere length is still lacking. How exposure to different stressors at a regional scale interacts with individual differences in life history is also poorly understood. To better understand large-scale regional influences, we investigated telomere length variation in moose (Alces alces) distributed across three ecoregions. We analyzed 153 samples of 106 moose representing moose of both sexes and range of ages to measure relative telomere lengths (RTL) in white blood cells. Results We found that average RTL was significantly shorter in a northern (montane) and southern (sarmatic) ecoregion where moose experience chronic stress related to severe summer and winter temperatures as well as high anthropogenic land-use compared to the boreal region. Our study suggests that animals in the northern boreal forests, with relatively homogenous land use, are less disturbed by environmental and anthropogenic stressors. In contrast, animals in areas experiencing a higher rate of anthropogenic and environmental change experience increased stress. Conclusion Although animals can often adapt to predictable stressors, our data suggest that some environmental conditions, even though predictable and ubiquitous, can generate population level differences of long-term stress. By measuring RTL in moose for the first time, we provide valuable insights towards our current understanding of telomere biology in free-ranging wildlife in human-modified ecosystems

Achieving Social and Ecological Outcomes in Collaborative Environmental Governance: Good Examples from Swedish Moose Management

Collaborative governance approaches have been suggested as strategies to handle wicked environmental problems. Evaluations have found promising examples of effective natural resource governance, but also highlighted the importance of social-ecological context and institutional design. The aim of this study was to identify factors that contribute to the achievement of social and ecological sustainability within Swedish moose (Alces alces) management. In 2012, a multi-level collaborative governance regime was implemented to decrease conflicts among stakeholders. We carried out semi-structured interviews with six 'good examples' (i.e., Moose Management Groups that showed positive social and ecological outcomes). We found that 'good examples' collectively identified existing knowledge gaps and management challenges and used their discretionary power to develop procedural arrangements that are adapted to the social-ecological context, their theory of change, and attributes of local actors. This contributed to the creation of bridging social capital and principled engagement across governance levels. Thus, our results indicate the existence of higher-order social learning as well as a positive feedback from within-level collaboration dynamics to between-level collaboration. Furthermore, our study illustrates the importance of institutional flexibility to utilize the existing knowledge across stakeholder groups and to allow for adaptations based on the social learning process

Expectations about voluntary efforts in collaborative governance and the fit with perceived prerequisites of intrinsic motivation in Sweden’s ecosystem-based moose management system

Collaborative governance regimes may be vulnerable because of dependency on stakeholders??? voluntary engagement and efforts. This study focuses on the Swedish moose management system, a multi-level collaborative governance regime inspired by the ecosystem approach. Self-determination theory is used to explore perceived prerequisites of basic needs for intrinsic motivation across sub-groups of stakeholder representatives who are engaged across different social-ecological contexts. Questionnaire data collected among representatives at two governance levels, moose management groups (n = 624) and moose management units (n = 979), were subjected to two-step cluster analysis. The analyses revealed two sub-groups of representatives, characterized by differences in species composition and land ownership structure: managers of multi-ungulate areas and managers of large-carnivore areas. In several respects, these groups significantly differed in how they perceived the prerequisites. This included prerequisites of perceived competence with regard to their need for knowledge of topics and usefulness of monitoring methods, perceived autonomy operationalized as possibilities to perform their tasks with sufficient time, resources, and support from their organizations, and perceived relatedness to different groups of actors. Further efforts should be made to understand the conditions required for representatives to energize and direct their behavior. The institutional system must better fit the needs of stakeholder representatives across various local contexts, otherwise the space for local voluntary engagement might be hampered

THE IMPACT OF HUMAN RECREATIONAL ACTIVITIES: MOOSE AS A CASE STUDY

Continual expansion of human development and recreational activity into previously undisturbed environments and wildlife habitat highlights the need for better understanding of behavioral impacts of human-induced disturbances on wildlife, especially where harvest is the main source of mortality. In a controlled field experiment in northern Sweden, we exposed 29 adult free-ranging GPS-collared female moose (Alces alces) to either off-trail hiking or snowmobiling activity to study individual response to non-lethal human activities. Both experimental disturbances resulted in significant increase in movement rates and diurnal activity ranges, and prompted moose to leave the area. Movement rates were elevated for 1 and 2 h following hiking and snowmobiling, respectively. We found that the overall moose response to human-induced disturbances was short in duration, suggesting negligible effect on the overall energy budget of moose in good condition when disturbances occur at moderate frequency