Om man inte frågar får man inget veta

Bakgrund: Våld mot kvinnor i nära relationer är ett globalt folkhälsoproblem. Effekterna på en kvinnas hälsa kan vara förödande på många plan så även på eventuella barns hälsa och för samhället. Kvinnorna vänder sig vanligen till hälso- och sjukvården och personalen behöver därför vara medveten om sitt ansvar att identifiera våldet och att ge vård. Distriktssköterskor i Sverige möter kvinnor i alla åldrar. Studier visar att personal i primärvården har brister i beredskap men det saknas kunskap om distriktssköterskors beredskap, om verktyg för att mäta beredskap samt om utbildningsprogram för beredskap bland distriktssköterskor. Då sådan kunskap är viktig för att distriktssköterskor ska kunna bidra till bättre hälsa hos kvinnor som utsatts för våld syftar denna avhandling till att utforska dessa områden. Syfte och metod: I studie I (kvantitativ) undersöktes distriktssköterskors/sjuksköterskors (n=192) beredskap att möta våldsutsatta kvinnor genom en studiespecifik enkät. I studie II (kvalitativ) analyserades hur distriktssköterskor (n=11) upplever mötet med kvinnorna. Analysmetod var grundad teori. I studie III (kvalitativ) översattes och anpassades instrumentet Violence Against Women Health Care Provider Survey kulturellt för att kunna mäta beredskap hos distriktssköterskor i Sverige. En femstegsmetod användes. I studie IV (kvantitativ) utvärderades de psykometriska egenskaperna hos den svenska versionen av instrumentet bland distriktssköterskor (n=304). I studie V (kvantitativ) utvärderades en utbildningsinterventions påverkan på distriktssköterskors beredskap (n=304 i tre grupper). Resultat: Studie I visade att 86 procent inte hade tillräcklig beredskap. Signifikant samband fanns mellan de som frågade kvinnor om våldsutsatthet och de som upplevde att de hade beredskap. Signifikant samband fanns mellan dem som hade beredskap och de som skaffat sig kunskap på egen hand. Studie II resulterade i en teoretisk modell ”Tvekandeprocessen” som beskriver distriktssköterskors tvekan att fråga eller inte fråga en kvinna om hon utsatts för våld. Både hindrande och underlättande faktorer beskrivs. Studie III resulterade i en svensk version av instrumentet ”Violence Against Women Health Care Provider Survey” (Våld mot kvinnor. Enkät för distriktssköterskor). Studie IV resulterade i en reviderad modell av detta instrument vilket bedömdes lämpligt för svenska förhållanden. Studie V visade att efter interventionen fanns signifikanta skillnader i en faktor i interventionsgruppen. I en annan faktor i kontrollgruppen sågs en trend till ökning (0,013) men mellan grupperna sågs ingen effekt. Konklusion: Det framkom brister när det gäller distriktssköterskors beredskap men också en ökad förståelse för vilka brister samt för varför de tvekar att fråga kvinnor om de utsatts för våld. För att mäta beredskap bland distriktssköterskor kan den svenska versionen av instrumentet ”Violence Against Women Health Care Provider Survey” (Våld mot kvinnor. Enkät för distriktssköterskor) användas. Utbildningsprogrammet om beredskap indikerar viss förbättring men behöver utvecklas och utvärderas i nya studier

Nurses' preparedness to care for women exposed to Intimate Partner Violence: a quantitative study in primary health care

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>Intimate partner violence (IPV) has a deep impact on women's health. Nurses working in primary health care need to be prepared to identify victims and offer appropriate interventions, since IPV is often seen in primary health care. The aim of the study was to assess nurses' preparedness to identify and provide nursing care to women exposed to IPV who attend primary health care.</p> <p>Method</p> <p>Data was collected using a questionnaire to nurses at the primary health care centres. The response rate was 69.3%. Logistic regression analysis was used to test relationships among variables.</p> <p>Results</p> <p>Shortcomings were found regarding preparedness among nurses. They lacked organisational support e.g. guidelines, collaboration with others and knowledge regarding the extensiveness of IPV. Only half of them always asked women about violence and mostly when a woman was physically injured. They felt difficulties to know how to ask and if they identified violence they mostly offered the women a doctor's appointment. Feeling prepared was connected to obtaining knowledge by themselves and also to identifying women exposed to IPV.</p> <p>Conclusion</p> <p>The majority of the nurses were found to be quiet unprepared to provide nursing care to women exposed to IPV. Consequences might be treatment of symptoms but unidentified abuse and more and unnecessary suffering for these women. Improvements are needed on both at the level of the organisation and individual.</p

Durvalumab Plus Carboplatin/Paclitaxel Followed by Maintenance Durvalumab With or Without Olaparib as First-Line Treatment for Advanced Endometrial Cancer: The Phase III DUO-E Trial

PURPOSE Immunotherapy and chemotherapy combinations have shown activity in endometrial cancer, with greater benefit in mismatch repair (MMR)-deficient (dMMR) than MMR-proficient (pMMR) disease. Adding a poly(ADP-ribose) polymerase inhibitor may improve outcomes, especially in pMMR disease. METHODS This phase III, global, double-blind, placebo-controlled trial randomly assigned eligible patients with newly diagnosed advanced or recurrent endometrial cancer 1:1:1 to: carboplatin/paclitaxel plus durvalumab placebo followed by placebo maintenance (control arm); carboplatin/paclitaxel plus durvalumab followed by maintenance durvalumab plus olaparib placebo (durvalumab arm); or carboplatin/paclitaxel plus durvalumab followed by maintenance durvalumab plus olaparib (durvalumab + olaparib arm). The primary end points were progression-free survival (PFS) in the durvalumab arm versus control and the durvalumab + olaparib arm versus control. RESULTS Seven hundred eighteen patients were randomly assigned. In the intention-to-treat population, statistically significant PFS benefit was observed in the durvalumab (hazard ratio [HR], 0.71 [95% CI, 0.57 to 0.89]; P = .003) and durvalumab + olaparib arms (HR, 0.55 [95% CI, 0.43 to 0.69]; P < .0001) versus control. Prespecified, exploratory subgroup analyses showed PFS benefit in dMMR (HR [durvalumab v control], 0.42 [95% CI, 0.22 to 0.80]; HR [durvalumab + olaparib v control], 0.41 [95% CI, 0.21 to 0.75]) and pMMR subgroups (HR [durvalumab v control], 0.77 [95% CI, 0.60 to 0.97]; HR [durvalumab + olaparib v control] 0.57; [95% CI, 0.44 to 0.73]); and in PD-L1-positive subgroups (HR [durvalumab v control], 0.63 [95% CI, 0.48 to 0.83]; HR [durvalumab + olaparib v control], 0.42 [95% CI, 0.31 to 0.57]). Interim overall survival results (maturity approximately 28%) were supportive of the primary outcomes (durvalumab v control: HR, 0.77 [95% CI, 0.56 to 1.07]; P = .120; durvalumab + olaparib v control: HR, 0.59 [95% CI, 0.42 to 0.83]; P = .003). The safety profiles of the experimental arms were generally consistent with individual agents. CONCLUSION Carboplatin/paclitaxel plus durvalumab followed by maintenance durvalumab with or without olaparib demonstrated a statistically significant and clinically meaningful PFS benefit in patients with advanced or recurrent endometrial cancer

Prevention of Violence and Emergency Services

In the prevention of violence, evidence points toward the need to implement a multidisciplinary approach. • Adequate training and education of healthcare providers are imperative, and scientific research has a crucial role. • A balanced combination of clinical and forensic medicine is needed. • Different steps in the management of violence in emergency are herein discussed. • For an accurate collection of forensic samples, the Italian Forensic Association of Forensic Genetics (GeFI) guidelines should be followed