Utter i Norrbottens län År 1986-2020

Under 1950-talet började uttern minska drastiskt i både antal och utbredning. Trots att man fridlyste uttern år 1968 fortsatte den att minska. Inventeringar under 1980-talet visade att utterbestånden var glesa och isolerade. Sedan dess har man inventerat utter i olika omgångar och inventeringarna visar att utterpopulationen är ökande. Numera förekommer uttern spritt i hela länet från fjällen i väster och till skärgården i öster.Länsstyrelsen följer utvecklingen av utterpopulationen genom regional miljöövervakning. Vi övervakar uttern genom att vi söker spår och spillning på barmark vid 828 lokaler. Dessa lokaler är fördelade på 215 utslumpade kvadratmilsrutor i länet. Varje lokal besöker vi vart sjätte år. Vi har inventerat alla lokaler under åren 2011-2013 och 2015-2020. Vissa av lokalerna har manäven inventerat under åren 1986-1987, 2002 och 2006.Under senaste inventeringsperioden 2015-2020 hittade vi spårtecken av utter på 49 % av lokalerna jämfört med 14 % på 1980-talet. Inom kvadratmilsrutorna fann vi spårtecken inom 83 % under åren 2015- 2020 jämfört med 19 % under åren 1986-87. Detta är ett tydligt tecken på att uttern har ökat i länet.En annan indikation på att uttern har ökat är att antalet döda uttrar som Naturhistoriska riksmuseet har fått in från Norrbottens län har ökat de senaste 20 åren.Det ökande antalet uttrar beror på förbättrade livsmiljöer. De ämnen som var orsaken till att uttern minskade på 1950-talet är framför allt PCB och DDT.Studier visar att dessa miljögifter nu har minskat i vår natur.Framtiden för uttern är oviss då vi ser nya hot, exempelvis nya sortersmiljögifter som PFAS och PFCA. Uttern är en så kallad toppredator och befinner sig högst upp i den akvatiska näringskedjan. Som toppredator ackumulerar uttern allt gift som bytesdjuren i alla led i näringskedjan fått i sig och därför kan den få i sig stora mängder miljögifter

Kartering av Sveriges palsmyrar

Palsar är kullar eller mer vidstäckta upphöjningar i myrmark med torv i ytan vilka innehåller ständigt tjälad torv och eller mineraljord. De har bildats genom tjällyftning. Höjden på palsarna som finns i Sverige varierar från några decimeter till 6-7 m. De förekommer i utkanten av permafrostens utbredningsområde och är mycket känsliga för förändringar i klimatet. Palsmyrar är en s.k. prioriterad naturtyp inom EU´s habitatdirektiv, vilket innebär att de har bedömts utgöra en av de mest hotade naturtyperna inom EU. Vart 6:e år skall Sverige rapportera till EU om bevarandestatusen för palsmyrar. I rapporteringen ingår utbredning, förekomstareal, kvalitet, framtidsutsikter och en samlad bedömning. Underlaget som användes vid den tidigare rapporteringen år 2007 har varit Vegetationskartan som producerades under 1980-talet. På vegetationskartan finns symboler för palsar. Dessa symboler visar kartografisk var palsar finns men eftersom de inte utgörs av ytor är de inte lämpade för arealberäkningar. Med anledning av att det är ca 25 år sedan kartan togs fram och klimatet har förändrats i negativt riktning för palsmyrarna uppstod ett behov av en ny kartering av palsmyrar. På uppdrag av Naturvårdsverket har en kartering av Sveriges palsmyrar genomförts under 2013. Karteringen har utförts med hjälp av flygbildstolkning i ett rutnät med 100 x 100 m´s rutor. I respektive ruta har andel pals och palsrelaterat vatten angetts. Totalt har ca 250 000 rutor karterats. I 12 960 av dessa rutor förekommer pals. Den totala arealen pals är 1977,30 ha. 99,9 % av landet palsareal finns i Norrbottens län. Resterande 0,1 % finns i Västerbottens län. 47 % av palsarealen ligger inom skyddade områden som nationalparker, naturreservat och Natura 2000-områden. Sverige största sammanhängande palsområde Vissátvuopmi som innehåller 13,8 % av landets palsareal är inte skyddad. Med pågående klimatförändringar med högre årmedeltemperaturer och ökad nederbörd går palsmyrarna generellt mot en negativ utveckling. Men under karteringen har trots allt ett antal områden med lokala förutsättningar som gynnar palstillväxt påträffats. Artikel 17 rapporteringen till EU 2013 baserades på resultat från karteringen. Resultatet kan med fördel användas som utgångspunkt för fortsatt uppföljning av utvecklingen av palsmyranas bevarandestatus. I rapporten ges förslag på metod för biogeografisk uppföljning som kan användas både för rapportering till EU och uppföljning av miljömålet Myllrande våtmarker.Palsas are hillocks or more extensive elevations in mires which are covered by or completely built of peat and contain permanently frozen soil. They have been formed by frost heave. The height of palsas in Sweden varies from a few decimeters to 6 – 7 meters. They are found at the edge of the distribution area of permafrost and are very sensitive to changes in climate. Palsa mires constitute a so called priority habitat in the Habitats Directive of the EU. This means that they are considered to be one of the most threatened habitat types within the Union. Every six years, Sweden shall report to the EU on the conservation status of palsa mires. The reporting shall include distribution, area, quality, prospects and an overall assessment. The previous reporting, in 2007, was based on a vegetation map which was produced in the 1980s. This map has symbols of palsas. The symbols show cartographically where palsas are found. However, they do not consist of surfaces and are therefore not suitable for area estimates. Because it is 25 years since the vegetation map was made and the climate has changed in the negative direction for palsa mires, the need for a new mapping of palsa mires emerged. Commissioned by the Swedish Environmental Protection Agency, a mapping of palsa mires in Sweden was made in 2013. The mapping was performed by aerial photo interpretation in a grid of squares (100 m x 100 m). In each square, the percentage of palsas and water related to palsas was specified. A total of about 250 000 squares were mapped. 12 960 of these squares contain palsas. The total palsa area is 1977,30 hectares. 99,9 % of the Swedish palsa area is situated in the County of Norrbotten and the remaining 0,1 % in the County of Västerbotten. 47 % of the palsa area is situated within protected areas, e.g. national parks, nature reserves and Natura 2000 sites. Vissátvuopmi, the largest contiguous palsa region in Sweden, containing 13,8 % of its palsa area, is not protected. Ongoing climate change with higher temperature and increased precipitation means that palsa mires generally develop in a negative direction. However, some areas with local conditions favouring palsa growth have also been found during the mapping. The reporting to the EU 2013 on palsa mires, according to Article 17 of the Habitats Directive, was based on results of the mapping. These results provide an excellent basis for continued monitoring of palsa mires, in particular as regards the development of their conservation status. In the report a methodology for bio-geographical follow up of palsa mires is proposed. It can be used both for reporting to the EU and for monitoring and evaluation of the national environmental objective “Thriving wetlands”

Inventering av myrfåglar i Norrbotten : Pilotstudie inom Biogeografisk uppföljning

Denna rapport utgör en pilotstudie inom arbetet Biogeografisk uppföljning, delsystem fåglar. I studien har ingått att i Norrbottens inland inventera 25 slumpade punktrutter förlagda till öppna och särskilt blöta myrmarker större än 200 ha representerande naturtyperna Myrsjöar (3160), Öppna mossar och kärr (7140), och Aapamyrar (7310). Syftet var att undersöka om dataunderlagen inom Svensk fågeltaxering kan väsentligt förbättras för ett antal mindre vanliga fågelarter förslagna som typiska arter för dessa naturtyper. Särskild fokus var att undersöka förekomster av dvärgbeckasin, myrsnäppa, salskrake, stjärtand, sädgås och svartsnäppa. Resultat från studien visar att observationer av endast svartsnäppa och i viss mån sädgås var så pass många att de nämnvärt bidrog till att förbättra datakvaliteten för dessa båda arter. Inte desto mindre var antalet observerade individer av dvärgbeckasin, myrsnäppa och salskrake relativt många ställt till de fåtaliga årliga observationer som gjorts av dessa arter vid standardrutter senaste åren. Överraskande många videsparvar observerades vilket bidrar till förstärkta underlag i Svensk fågeltaxering. Som underlag för Biogeografiskt uppföljning tillför nu aktuella dataunderlag sannolikt endast begränsade data men en närmare analys krävs av behoven

Markanvändningsbetingade vegetationsförändringar inom öppen myr 1987-2000 i Norrbottens län- Satellitbaserad övervakning

Miljöövervakning av våtmarker bedrivs inom Naturvårdsverkets programområde våtmark med syfte att långsiktigt följa utvecklingen av våtmarkernas tillstånd vad gäller hydrologiskorördhet och biologisk mångfald. För ett av delprogrammen används en satellitbaserad metodik för att upptäcka markanvändningsbetingade vegetationsförändringar i öppna myrar. Metoden baseras på antagandet att spektralt och vegetationsmässigt homogena myrtyper uppträder likartat med avseende på normal variation i fenologi och väder. Detta innebär att om grupper av homogena myrtyper avgränsas vid tidpunkt 1 så kan spektralt avvikande myrar, dvs förändrade myrar, sökas genom riktad förändringsanalys inom grupperna vid tidpunkt 2. Förändringsriktningen som analyserats är ökad biomassa/igenväxning. Förändringarna redovisas i två klasser; säker och potentiell. Analysen kommer att genomföras i hela landet nedanför fjällen från norr till söder med ett omdrev på tio år. Under 2008 utfördes denna förändringsanalys i Norrbottens län. Satellitscenerna som har använts är för tidpunkt 1 från 1984, 1987 samt 1990 och för tidpunkt 2 från 2000. Analysen har resulterat i en mängd ytor inom öppen myr där indikationer på förändring finns. De förändrade ytorna omfattar ca 16 800 ha, vilket motsvarar 1,22 % av arealen öppen myr i undersökningsområdet, dvs hela Norrbottens län med undantag av fjällen Vid en utvärdering av resultatet från förändringsanalysen ingick totalt 300 ytor varav 250 förändrade ytor och 50 referensytor. Referensytorna slumpades ut inom den oförändrade delen av den öppna myrmasken. Utvärderingen utfördes mha flygbilder och fältbesök för att verifera förändringar. Utvärderingen visade att säkerheten i förändringsanalysen var mellan 48-91 %. I 48 % av ytorna kunde förändring verifieras. I ytterligare 43 % av fallen var det svårt att bedöma om en förändring skett, men möjlighet fanns att biomassa kan ha ökat under aktuell tidsperiod, dvs säkerheten i analysen kan vara upp till 91%. Förändringsytorna skiljde sig från referensytorna genom att de i högre grad låg i anslutning till vattendrag, sjöar och dråg samt hade fler ingrepp i omgivningen. Vanligast förekommande ingrepp inom 100 m från de förändrade ytorna var dikningar, ungskogar och upphörd myrslåtter. I de östra delarna kunde förändringarna i högre grad verifieras jämfört med i de västra delarna. I väster fanns fler svårbedömda fall. Med andra ord kan man säga att förändringsanalysen har en högre säkerhet och i högre grad kan kopplas till markanvändning i de östra jämfört med de västra delarna. En möjlig orsak till denna skillnad kan vara att fenologiska effekter påverkar analysresultatet i mer höglänta områden med kortare vegetationsperiod. Markanvändning i anslutning till de förändrade myrarna har analyserats med hjälp av flygbildstolkning av de förändrade ytornas tillrinningsområde. Flygbilderna som användes var från tre olika tidsperioder : 1960-, 1980- och 2000-tal. Markanvändningen i anslutning till de förändrade ytorna hade ökat i högre grad jämfört med referensytor. Ökningen har framförallt skett under perioden 1980 till 2000. Diken för skogsbruk stod för den största delen av ökningen. Kring ytor med säker förändringsindikation fanns en större andel skogsdiken jämfört med ytor som hade potentiell förändringsindikation. Det fanns fler rester av lador och hässjor sedan myrslåtterepoken kring de förändrade ytorna jämfört med referensytorna. Markanvändningsanalysen gav oss ytterligare en bekräftelse på att resultatet från förändringsanalysen fångat upp ytor där snabba förändringar i form av igenväxning skett pga ingrepp. Ett förslag på indikator för att följa miljökvalitetsmålet för Myllrande våtmarker har tagits fram baserat på resultatet från förändringsanalysen. Förslaget är att man använder måttet andel förändrad öppen myr av den totala arealen öppen myr som indikator på snabba förändringar. Vi föreslår att indikatorn används dels på länsnivå och dels på kommunnivå

Palsmyrar : En populärvetenskaplig beskrivning

Palsar är kullar, ryggar eller mer vidsträckta upphöjningar i myrmark med torv i ytan vilka innehåller perenn tjäle och har bildats genom tjällyftning. Tre huvudtyper av palsar före­kommer, nämligen kupolformade palsar, flacka palsflak och strängformade palsar. Palsar av dessa tre typer uppträder ofta sammanvuxna till palskomplex. Det gäller särskilt stora palsar.   Lithalsar liknar palsar, har en frusen kärna och har bildats genom tjällyftning i denna men består enbart av mineraljord. De förekommer på många håll i eller i anslutning till palsmyrar, framför allt i deras randzoner.   Palsar kan uppstå i primära myrpartier, i myrpartier där helt försvunna palsar tidigare funnits samt i tuvor eller strängar. Palsbildning initieras sannolikt genom att tjälen på vissa ställen (exempelvis där snötäcket är tunnare) tränger djupare ner och orsakar större tjällyft­ning än i omgivningen. Om tjälen kvarstår över sommaren blir den upphöjda myrytan på-följande vinter mer utsatt för frost och en ytterligare höjning i förhållande till omgivningen äger rum. Därigenom bildas en embryonal pals med ett ytligt skikt av perenn tjäle som kan bli mäktigare genom tillväxt mot djupet. När tjälen nått ner till mineraljorden under torven, kan denna – om den är tjällyftande (dvs. finkornig) – delta i den fortsatta palsbildningen. Om så inte är fallet avstannar tillväxten vilket i allmänhet innebär lägre palsar.   Palsar har tidigare tenderat att genomgå ett cykliskt utvecklingsförlopp, mer uttalat i myrar med högre palsar. Dessa anläggs i en myr, tillväxer, uppnår ett mognadsstadium och börjar så småningom brytas ner. Nedbrytningen resulterar i en öppen vattensamling som efter hand växer igen. Därvid kan den ursprungliga myren återskapas så att förutsättningar för palsbildning ånyo inträder. Detta förlopp har i dag till största delen upphört och ersatts av en ensidig nedbrytning.   Nedbrytning av palsar kan ske genom olika processer som ofta uppträder tillsammans och kan leda till fullständig förintelse. De två viktigaste processerna är blockerosion och allmän upptining (som i sin tur leder till hopsjunkning av en pals). Blockerosion inne­bär nedbrytning av en pals från sidan genom att torvblock lossnar och faller ner så att en erosionsbrant uppstår. Öppet vatten är både en agent för och ett resultat av denna process. Den kan fortsätta tills den berörda palsen är helt borta, men många gånger (särskilt i pals­komplex och vidsträckta palsar) upphör nedbrytningen och erosionsbranterna växer igen. Palskomplex med djupa inskärningar vittnar ofta om att sådan nedbrytning har ägt rum.   Blockerosion förutsätter – eller åtminstone underlättas av – öppet vatten vid och sprickor i palssidorna. Bådadera är vanligt förekommande. I samband med blockerosion tinar den frusna palskärnan och sjunker ihop allt eftersom erosionsbranten äter sig in i palsen. Mer allmän upptining och hopsjunkning av palsar, utan samtidig blockerosion, är ett vanligt fenomen i palsmyrar, särskilt vad gäller unga och låga palsar. Det har blivit mer och mer vanligt under de senaste tre – fyra decennierna. Även stora, mogna palsar har på många håll sjunkit ihop märkbart under senare tid utan tecken på andra former av nedbrytning.   Palsbildningen innebär att den hydrofila myrvegetationen successivt ersätts av ristuve-vegetation med arter anpassade till en torrare miljö. Mossor etablerar sig tidigt. Något senare kommer hjortron och andra blomväxter. Därefter kommer dvärgbjörk och andra ris. Kråkris etablerar sig sent men blir ofta en dominerande art tillsammans med dvärgbjörk och hjortron. Högre palsar är ofta kala eller har sparsam vegetation som domineras av lavar

Sirččám - Inledande dokumentation inom övervakningsprogram för Sveriges palsmyrar

I denna rapport redovisas den inledande dokumentationen av Sirččám, ett palsmyrområde vid Kaitumälven i norra Lappland som föreslagits att ingå i ett övervakningsprogram för svenska palsmyrar. Bakgrunden till detta program är palsmyrarnas stora värde från naturvårdssynpunkt och det hot mot palsarnas existens – genom att deras kärna av permafrost riskerar att tina upp – som pågående klimatförändringar innebär. En inledande dokumentation av här presenterat slag är det första steget i övervakningen av de områden som avses ingå i programmet. Sirččám är ett större våtmarkskomplex som är utsträckt på båda sidor av Kaitumälven. Dokumentationen omfattar en beskrivning av palsmyrarnas natur (morfologi, hydrologi, vegetation m.m.) och bygger på litteratur, flygbilder, en laserbaserad höjdmodell och fältstudier. Fokus ligger på faktorer som har påverkat palsarnas status fram till dagens situation och kan påverka deras bevarande framöver. En mer ingående dokumentation har skett i två områden i Sirččám. Den redovisas i bild (kartor, foton, transekter med morfologi, vegetation, djup till tjälytan m.m.) och text. Palsarna är över lag låga och flacka vilket torde hänga samman med grovkorniga mineraljordar och tunt torvtäcke. Det senare är särskilt uttalat i det södra området. Även rena lithalsar (palsartade bildningar utan torv i ytan) förekommer i dess nordligaste del. Här är morfologin tydligt präglad av såväl pågående som tidigare nedbrytning av palsar/lithalsar. Även palsarna i den södra delen liksom i hela det norra området är tydligt påverkade av tidigare nedbrytning men i allmänhet endast i ringa mån av pågående sådan, med ett undantag. Det gäller de embryonala palsar som förekommer i det norra området och i flera fall försvunnit helt mellan 2010 och 2016. Palsarna/lithalsarna i det södra området hade kring 2010 en total areal av 16,1 ha och en volym av 89 200 m³. Medelhöjden var 0,55 m och den maximala höjden 2,19 m. I det norra området var motsvarande siffror 3,49 ha, 10 970 m³, 0,31 m och 0,85 m. Både det södra området (utom längst i norr) och i än högre grad det norra (utom vad gäller de embryonala palsarna) bedöms vara mindre känsliga för pågående klimatförändringar än flertalet andra palsmyrar i övervakningsprogrammet. Tillgängliga klimatuppgifter tyder dock på att det redan är tveksamt om dagens temperaturförhållanden i Sirččám är sådana att förutsättningar för palsförekomst kommer att finnas kvar på sikt. Pågående klimatförändringar riskerar att ytterligare försämra dessa förutsättningar. Prognosen på sikt för bevarandet av palsarna – och lithalsarna – i Sirččám är således inte gynnsam

Satellitbaserad övervakning av våtmarker - Kartering av vegetation på öppna myrar

Miljöövervakning av våtmarker bedrivs inom Naturvårdsverkets programområde våtmark med syfte att långsiktigt följa utvecklingen av våtmarkernas tillstånd vad gäller hydrologisk orördhet och biologisk mångfald. För ett av delprogrammen används "Satellitbaserad övervakning av våtmarker" för att upptäcka markanvändningsbetingade vegetationsförändringar i öppna myrar. Metoden baseras på antagandet att spektralt och vegetationsmässigt homogena myrtyper uppträder likartat med avseende på fenologi och väder. Detta innebär att om myrtyperna avgränsas vid tidpunkt 1 så kan spektralt avvikande myrar, dvs. förändrade myrar, sökas genom riktad förändringsanalys inom grupperna vid tidpunkt 2. I "Satellitbaserad övervakning av våtmarker" görs en basklassning av öppen myr i den äldre satellitscenen. Basklassningen särskiljer spektralt homogena våtmarksenheter som utgör grunden för den riktade förändrings-analysen som genomförs i nästa steg. "Kartering av vegetation på öppna myrar" syftar till att ta fram en vegetationskarta för myrtyper genom att översätta basklassningens våtmarksenheter (via en översättningstabell) till välkända hydrologiska vegetationstyper

Oaggujeaggi : Inledande dokumentation inom övervakningsprogram för Sveriges palsmyrar

I denna rapport redovisas den inledande dokumentationen av Oaggujeaggi, en palsmyr i den allra nordligaste delen av Lappland som tillsammans med sju andra myrar avses ingå i ett övervakningsprogram för svenska palsmyrar. Bakgrunden till detta program är palsmyrarnas stora värde från naturvårdssynpunkt och det hot mot palsarnas existens – genom att deras kärna av ständig tjäle riskerar att smälta bort – som pågående klimatförändringar innebär. En inledande dokumentation av här presenterat slag är det första steget i övervakningen av de områden som ingår i programmet. Oaggujeaggi är en välavgränsad palsmyr som ligger isolerat i björkskogsregionen på en höjd av ca 470 m ö. h. Dokumentationen omfattar en beskrivning av palsmyrens natur (morfologi, hydrologi, vegetation, djup till tjälytan m.m.) med inriktning på dagens förhållanden. Den bygger på litteratur, flygbilder, en laserbaserad höjdmodell och fältstudier. Fokus ligger på faktorer som har påverkat palsarnas status fram till dagens situation och kan påverka deras bevarande framöver. Morfologin redovisas genom en upprättad karta över utbredningen av palsar (inklusive palslika bildningar i ren mineraljord), fyra transekter och ett stort antal fotografier. Palsarna är över lag låga och flacka och uppträder tillsammans i komplex. Deras totala areal har beräknats till 21,67 ha och deras medelhöjd (enligt laserskanningen) var 1,07 m vilket innebär att den totala palsvolymen uppgick till ca 231 900 m³. Vidare konstaterades att den maximala palshöjden var 4,25 m. Vegetationen har karterats utmed de fyra transekterna. På palsarna dominerar ristuvevegetation helt, medan omgivande myrmark (topogena kärr eller mosseplan) intas av fastmattor eller mjukmattor. Djupet till tjälytan varierar och tenderar att öka med minskande mäktighet av palsarnas ytliga torvlager. Större delen av myren har en av tidigare nedbrytning präglad morfologi men karakteriseras i dag av en betydande stabilitet. Under det senaste halvseklet har nedbrytningen varit av mindre omfattning eller inte förekommit alls, med undantag för ett par begränsade områden i sydväst och i öster. Vattensamlingar som uppstått genom tidigare nedbrytning av palsar har i flertalet fall vuxit igen helt eller delvis. Nya sådana vattensamlingar har uppstått i mycket begränsad omfattning. Större delen av palsmyren syns sålunda befinna sig i ett jämförelsevis stabilt stadium och palsarna bedöms inte riskera att utsättas för mer långtgående nedbrytning så länge nuvarande klimatförhållanden består. Avgörande för utvecklingen framöver blir hur stora och snabba de pågående klimatförändringarna blir. Situationen kan snabbt förändras till det sämre och prognoserna för de närmast decennierna är inte gynnsamma för bevarandet av palsarna

Tavvavuoma : Inledande dokumentation inom övervakningsprogram för Sveriges palsmyrar

I denna rapport redovisas den inledande dokumentationen av Tavvavuoma, ett vidsträckt palsmyrkomplex i norra Lappland som tillsammans med sju andra myrar avses ingå i ett övervakningsprogram för svenska palsmyrar. Bakgrunden till detta program är palsmyrarnas stora värde från naturvårdssynpunkt och det hot mot palsarnas existens – genom att deras kärna av ständig tjäle riskerar att smälta bort – som pågående klimatförändringar bedöms innebära. En inledande dokumentation av detta slag är det första steget i övervakningen av de områden som ingår i programmet. Den omfattar en beskrivning av naturen (morfologi och morfologiska processer, hydrologi, vegetation m.m.) i två delområden (palsmyrområde 1 och 2) som tillsammans ger en representativ bild av Tavvavuomas palsmyrar. Både situationen i dag och på 1960-talet beskrivs (den senare med hjälp av äldre litteratur och fotografier). Därigenom erhålls en bild av den hittillsvarande utvecklingen som har stort värde från övervakningssynpunkt. Beskrivningen av dagens situation bygger på flygbilder, satellitbilder, laserbaserade höjdmodeller och fältstudier. De senare inkluderade, förutom morfologi- och vegetationsstudier, omfattande fotografering. Palsarna i båda palsmyrområdena karakteriseras av nedbrytning som fortfarande pågår med varierande intensitet. Förändringar har dokumenterats genom att jämföra äldre och nyare fjärranalysdata, transekter och fotografier med varandra. Över lag har betydande förändringar skett sedan 1960-talet genom att palsar sjunkit ihop och eroderats från sidorna. Till skillnad från situationen på 1960-talet har ingen nybildning eller tillväxt av palsar konstaterats under senare år. Även om betydande nedbrytning konstaterats är det för närvarande inte möjligt att i större omfattning kvantifiera inträffade förändringar annat än längs ett antal transekter som dokumenterats både på 1960-talet och kring 2010. Så kommer att kunna ske i betydligt större utsträckning efter nästa omdrevsdokumentation som planeras äga rum 2017. Då kan t.ex. den totala palsvolymen i palsmyrområde 1, som kring 2010 uppgick till ca 157 300 m3, beräknas på nytt. Därigenom kan förändringarna av denna i sammanhanget centrala parameter kvantifieras. Eftersom palsarna i de båda delområdena präglas av nedbrytning och ingen kompenserande tillväxt tycks ske är det uppenbart att tillståndet för palsmyrarna i Tavvavuoma är ogynnsamt. Till detta kommer att pågående klimatförändringar förväntas ytterligare försämra betingelserna för palsar i hela det svenska utbredningsområdet