Sjukdomar och skadedjur på dill

Dill är en gammal kulturväxt som härstammar från Främre Asien och Indien som också har förekommit naturligt i de europeiska länderna runt Medelhavet. I Egypten och i Romarriket användes dill främst som medicinalväxt. Hit upp till Norden kom dillen på 1100-1200-talet och har alltsedan dess varit en viktig kryddväxt. Såväl blad- som krondill odlas i Sverige. Bladdill odlas både för fårskvarnförsäljning och till djupfrysning. Krondill säljs numera huvudsakligen på färskvarnmarknaden sedan livsmedelsindustrins odling av krondill för inläggningar har upphört

Bladmögel på gurka

Bladmögel kan angripa både frilands-och växthusgurka med fårödande verkan. Förutom gurka kan även melon, asiagurka samt i mindre utsträckning squash och pumpa angripas. Sjukdomen betraktas sedan 1984 som allmänt förekommande i södra Sverige. Om sjukdomen etableras tidigt under skördesäsongen kan den orsaka omfattande angrepp

Vitmögel

Vitmögel, som orsakas av svampen Belerotium cepivorum, är en jordburen parasit som är spridd i alla världsdelar. Svampen angriper endast växter inom släktetAllium och huvudsakligen löksorter odlade för konsumtion. Den vanligamatlöken (kepalök), sättlök såväl som frösådd lök, angrips i stor utsträckning. Även vitlök och sebarlottenlök är utsatta för angrepp medan purjolök angrips i betydligt mindre omfattning. Vitmögelsvampen kan förorsaka omfattande skördeförluster och dess angrepp kan leda till stora kostnader vid sortering och lagring. Svampen kan ligga vilande i åtskilliga år för att vid gynnsam årsmån bli ytterst aggressiv

Trips

Tripsar är allmänt förekommande skadedjur, som förökar och sprider sig snabbt. De tycker om torr och varm omgivning. Tripsar gör åverkan på ett stort antal kulturer, såväl växthuskulturer (gurka, melon, gröna växter m.fi. prydnadsväxter) som frilandsväxter (kål, purjolök, ärter, rosor m.fi.). Ett 100-tal tripsarter lär förekomma i Sverige. Några vanliga skadegörare på trädgårdsväxter är: Nejliktrips (Thrips tabaci), rosentrips (T. fuscipennis), bandad växthustrips (Parthenothrips dracaenae), gladiolustrips (T. simplex), ärttrips (Kakothrips pisivorus J. U n der 1985 fick vi in en ny tripsart i våra växthus och bland våra rumsväxter, den amerikanska blomtripsen (Frankliniella occidentalis). Denhar sedan dess kommit att bli en allvarlig skadegörare på prydnadsväxter i växthus

Factor VIII:C concentrate purified from plasma using monoclonal antibodies: human studies

Conventional clotting factor concentrates have, until recently, been of intermediate purity, containing less than 1% of the coagulation factor, and greater than 99% extraneous plasma proteins such as fibrinogen, fibronectin, gamma globulins, and traces of many others. We report here the results of a new factor VIII concentrate that is purified from human plasma using a mouse monoclonal antibody to factor VIII:vWF in an affinity chromatography system. The resultant concentrate has an activity of between 3,000 and 5,000 U/mg protein before albumin is added as a stabilizer. Seven patients with severe hemophilia A and no inhibitor who were positive for antibody to human immunodeficiency virus (HIV) have been treated solely with this concentrate for over 24 months. Factor usage in these patients has ranged from 611 U/kg/yr to 2,022 U/kg/yr. These patients have infused approximately once per week on the average, most often for joint hemorrhages. The efficacy of the concentrate is excellent. No allergic reactions have occurred and no factor VIII antibodies have developed. In these seven patients mean CD4 counts stabilized (856 +/- 619 at screen v 778 +/- 686 at 24 months) and there was reversal of skin test anergy. In a comparison group on conventional intermediate purity concentrate chosen retrospectively decreases in mean CD4 cell counts similarly did not occur. However, the number of the comparison patients who were anergic increased over the course of the study. These observations indicate the possibility that more highly purified concentrates may stabilize immune function in HIV seropositive patients

Stratigraphy and palaeosol profiles of the Upper Triassic Isfjorden Member, Svalbard

The Isfjorden Member forms the upper part of the De Geerdalen Formation in Svalbard and is well exposed throughout central and eastern Spitsbergen, including the island of Wilhelmøya. We examine palaeosol profiles identified in the Isfjorden Member and compare these to profiles seen in the remainder of the De Geerdalen Formation. In addition, we address the nuances of the Isfjorden Member, its practicality as a stratigraphic interval and attempt to constrain the unit’s presence, as well as the nature of its lower boundary throughout outcrops in Svalbard. The Isfjorden Member is easily recognised by its conspicuous beds of alternating red and green coloured palaeosols, occasional caliche profiles and bivalve coquina beds. These beds have commonly been used to identify the unit in outcrop and we explore their relevance to the formal stratigraphic definition. The lower boundary is typically difficult to identify, especially when using the original definition; however, we find that placing it at the top of the last major sandstone in the De Geerdalen Formation is a practical solution. The boundary is conformable throughout Spitsbergen with no obvious erosion or break in sedimentation observed.The abundance, thickness and maturity of palaeosols increases upwards through the De Geerdalen Formation. Mature palaeosol and occasional caliche horizons are found to dominate within the Isfjorden Member. Immature palaeosols are in general constrained to the strata below. The position of palaeosols in relation to sedimentary successions is typically restricted to floodplain and interdistributary bay deposits, or atop upper shoreface deposits. The transition from immature palaeosols with common histosols to mature palaeosols and caliche reflects the development of the delta plain from a dynamic paralic setting to a morestable proximal system.publishedVersio