Statlig tilsyn med kommunesektoren – noen hovedtrekk / Marius Stub

I seminariet samlades nordiska experter inom fältet för att diskutera om de aktuella frågorna gällande administrativa sanktioner.Seminaari keräsi alan pohjoismaisia asiantuntijoita keskustelemaan hallinnollisten sanktioiden ajankohtaisista kysymyksistä

Brottsoffrets roll i straffrätten - En kritisk studie av den svenska straffrätten ur ett brottsofferperspektiv

Brottsoffret har sedan det introducerades som ett begrepp på 1970-talet allt mer kommit att dominera den politiska och akademiska debatten kring brott och straff. Mitt syfte med den här uppsatsen är att ur ett kritiskt perspektiv granska den svenska straffrätten ur ett brottsofferperspektiv. Vem är brottsoffret? Det finns ingen övergripande definition av vem brottsoffret är. En fråga som därför uppkommer är vem som ska vara i centrum för lagstiftning som riktar sig till brottsoffret. Nils Christie har genom att lansera begreppet ”det idealiska brottsoffret” tagit upp problematiken. Den vi ofta har i åtanke när vi tänker på brottsoffret är det svaga, utsatta offret som är i behov av vår hjälp. Under de senaste decennierna har en explosionsartad utveckling av lagstiftning som sätter brottsoffret i centrum ägt rum. En välgenomtänkt uppdelning som Henrik Tham gör och som jag har använt mig av i den här uppsatsen är mellan lagstiftning som riktar sig till enskilda grupper av brottsoffer och lagstiftning som riktar sig till brottsoffer i allmänhet. Hur man bäst anlägger ett brottsofferperspektiv inom straffrätten råder det delade meningar om. Monica Burman föreslår att utgångspunkten bör vara att brottsoffret ska få chansen till upprättelse. Förespråkare för den reparativa juridiken hävdar att rättsprocessen måste föras tillbaka till parterna, brottsoffret måste därmed få en starkare ställning i förfarandena under rättsprocessen. Den terapeutiska juridiken gör gällande att man bäst tar hänsyn till brottsoffret genom att föra in mer beteendevetenskapliga discipliner i juridiken. Per Ole Träskman står för mer traditionell syn på brottsoffret, han menar brottsoffret har tillåtits att ta för mycket plats. Enligt Träskman är rättegången på väg att bli en privat konflikt mellan brottsoffret och gärningsmannen. Mycket av den lagstiftning som har skett under de senaste 10-20 åren har riktat sig till enskilda grupper av brottsoffer. Jag tror att utvecklingen behöver gå mot mer lagstiftning som riktar sig till brottsoffer i allmänhet. Jag tycker att brottsoffret behöver en tydligare roll under själva rättsprocessen, alla brottsoffer har rätt att känna att det man har blivit utsatt för blir taget på allvar. Jag håller dock inte med förespråkare för den reparativa rättvisan om att vi helt bör föra tillbaka processen till parterna. Det skulle strida mot hela vår straffrättsideologi om rättvis proportionalitet. Jag tror också att vi som jurister måste bli bättre på att föra in mer beteendevetenskapliga discipliner i vårt juridiska tänkande.The term “crime victim” was introduced in the Swedish language in the 1970s. Since then it has more and more started to dominate the political and academic debate about crime and punishment. My aim with this essay is to from a critical point of view, review the Swedish criminal law from a crime victim-perspective. Who is the crime victim? There is no overall definition of who can qualify as a crime victim. One question that arises from this fact is who the legislation should be targeting. Nils Christie has by introducing the concept of “the ideal victim” raised awareness about the problem. The one we often have in mind when we think of the crime victim is the weak, vulnerable victim that is in need of our help. Under the recent decades there has been an explosion in the development of legislation that puts the crime victim in the spotlight. A well thought out sectioning of the legislation, which is done by Henrik Tham, and that I have used in this essay, is legislation aimed at particular groups of crime victims, and legislation aimed at crime victims in general. There are divided opinions about how one best takes the crime victim-perspective into consideration in criminal law. Monica Burman proposes that the starting point should be that the crime victim should have the chance to vindication. Proponents for the restorative justice claim that the legal process must be returned to the parties, the crime victims must therefore get a stronger position in the proceedings during the legal process. The therapeutic jurisprudence maintains that the best way to take account of the crime victim is by bringing in more behavioral disciplines into the legal thinking. Per Ole Träskman represents a more traditional view of the crime victim, he believes the crime victim has been allowed to take up too much space. According to Träskman the trial is on its way to become a private dispute between the victim and the offender. Much of the legislation that has taken place over the last 10-20 years has been aimed at particular groups of crime victims. I believe that the development needs to move towards more legislation aimed at the crime victims in general. I think that the crime victim needs a clearer role in the legal process, all crime victims are entitled to feel that what they have been exposed to are being taken seriously. However, I do not agree with advocates of restorative justice that we should completely return the process to the parties. It would go against our entire criminal justice ideology of fair proportionality. I also think that we as jurists need to bring in more behavioral disciplines into our legal thinking

Straffrätten på 2020-talet - från Cesare Beccarias Om brott och straff (1764) till en allt mer internationell och europeisk straffrätt

See abstract in article

Från behandlingsideologi till nyklassicism

See abstract in article

Om växelverkan mellan straffrätt och straffprocessrätt ur ett finländskt perspektiv

Criminal law and procedural law have always been closely related. It is quite clear that these disciplines are highly dependent of each other. Every modern democracy needs a material as well as a formal side. One can, e.g., argue that a weak and undeveloped criminal procedure is a constant threat to the fundamental human rights and freedoms of the citizens. But is there an actual interaction between criminal law and criminal procedure? In my opinion, such an interaction exists. This is noticeable on a concrete level, i.a. in the submission of evidence. Dogmatic research, too, should always cover both fields. Whenever possible, the formation of rational concepts requires a terminology that is familiar to both criminal law and criminal procedure

Cesare Beccaria och Gustav III:s straffreformer

Syftet med detta arbete är att ge en bild av den idéhistoriska bakgrunden till Gustav III:s reformförslag på straffrättens område under senare delen av 1700-talet. Mer specifikt har jag försökt spåra vilken inverkan den Italienske straffrättsreformatorn Cesare Beccarias tankar haft på kungens reformförslag. Vidare har jag, genom att beskriva de straffrättsliga rättskällornas utveckling, försökt förklara hur Beccarias arbete påverkat de svenska straffrättsliga reglernas utformning under upplysningstiden. Beccaria, en Italiensk adelsman som intresserat sig för kriminalpolitik publicerade 1764 arbetet Dei delitti e delle pene (Om brott och straff), där ha på humanistiska och rationalistiska grunder kritiserade sin tids brutala straffrätt. Arbetet spreds snabbt över hela Europa, och 1770 publicerades den första svenska översättningen. Gustav III, som såg sig själv som en upplyst despot tog snabbt till sig arbetet. För att se vilka linjer som kan dras mellan Beccaria och Gustav III:s reformförslag har jag gått igenom den rättshistoriska och allmänhistoriska utveckling mot en allt brutalare straffrätt som fått Beccaria att skriva sitt arbete. Vidare har jag förklarat det centrala i Beccarias idéer, för att sedan jämföra detta med innehållet Gustav III:s straffreformer

Petter Asp: EU & Straffrätten

Book revie

Narkotikabrott genom underlåtenhet - Var går gränsen för passivitet?

Denna uppsats behandlar hur personer kan bli ansvariga för narkotikabrott och häleribrott genom underlåtenhet eller passivitet. Frågeställningen utgår från situationer då personer som är närstående till narkotikamissbrukare upptäcker att de har narkotika eller pengar från narkotika i sin besittning eller i sin närhet. Den som upptäcker narkotika eller pengar från narkotika i sin besittning kan straffas för förvaring av narkotika, förvaring av vederlag för narkotika eller häleribrott, men endast under vissa förutsättningar. För att reda ut vad som krävs för ansvar redogörs i denna uppsats för begreppen underlåtenhet och medverkan samt för narkotikabrott och häleribrott. I svensk rätt finns det ingen skyldighet att ingripa mot annans brottslighet, med vissa undantag. Först och främst finns det en skyldighet i BrB 23:6 för föräldrar och vårdnadshavare att under vissa förutsättningar hindra de som står under deras vårdnad från att begå brott. Enligt BrB 23:6 finns det dessutom en skyldighet för envar att avslöja brott, men detta gäller endast för brott där det särskilt stadgas och varken narkotikabrott eller häleribrott tillhör denna kategori. Ett annat brott som kan aktualiseras är skyddande av brottsling i BrB 17:11 som straffbelägger att någon döljer att ett brott har begåtts eller döljer den som förövat brottet. Dessutom kan en person bestraffas för sin underlåtenhet att ingripa såsom medverkan till brott. De rättsfall som behandlas i detta arbete besvarar till viss del mina frågeställningar, men stämmer inte helt överens med vad som anses gälla enligt doktrin. Den som upptäcker att den förvara något åt annan som visar sig vara vederlag för narkotika har enligt praxis en skyldighet att uppmana ägaren att få förvaringen att upphöra. Om så inte sker kan den underlåtande straffas för förvaring av vederlag för narkotika, penninghäleri, skyddande av brottsling eller för underlåtenhet att hindra brott om rekvisiten i BrB 23:6 är uppfyllda. I fall då någon upptäcker att de förvarar narkotika har de istället en skyldighet att kontakta polisen eller annan myndighet för att undgå ansvar. En annan situation där underlåtenhet kan leda till ansvar är när någon upptäcker narkotika i en bostad som de delar med någon annan. Om personen i fråga underlåter att ingripa mot den andres brottslighet kan han straffas för medverkan genom underlåtenhet under förutsättningen att han anses vara i garantställning. Någon garantställning har däremot inte ansetts vara fallet i något av de rättsfall som Högsta domstolen har behandlat. Med stöd i doktrin menar jag att det kan anses finnas en garantställning i relationen mellan föräldrar och barn som grundar ett straffansvar för föräldrar som underlåter att ingripa mot sina barns brottslighet, utöver vad som gäller enligt BrB 23:6. Det borde dessutom anses finnas en garantställning gentemot eget föregående beteende och möjligen även en garantställning för själva narkotika på grund av dess farlighet

Nekrolog: Vagn Greve 1938-2014

In memory of Vagn Greve (1938-2014

Island, finanskrisen och straffrätt - i et finländskt perspektiv

See abstract in article