Nord2000 spår : Svenska emissionsdata för beräkning av bullerfrån spårburen trafik med hjälp av Nord 2000

Denna rapport beskriver emissionsdata för beräkningav buller från spårtrafik i Sverige med den Nordiskaberäkningsmetoden Nord2000. Emissionsdata ärframtagna för olika tågtyper utifrån mer än 700uppmätta tågpassager fördelade över 9 mätplatser,samt från mätningar av ytråheten på rälhuvudet pådessa platser. Totalt presenteras indataparametrar för8 motorvagnar (inklusive X2) och godståg medgjutjärnsblock skapade genom statistisk analys avmätresultaten i enlighet med ett utkast tilleuropastandard (prEN 17936). För motorvagnen ER1,godståg med skivbroms eller K-block och för lokdragnapersontåg var mätunderlaget för litet och deframtagna indata är istället baserade på bådeuppmätta passa ger och/eller äldre indata

Exponering för toxiska metaller och andra spårelement vid 4-års ålder – data från NICE studien i Norrbotten

Mot bakgrund av bristen på exponeringsdata för toxiska metaller och vissa essentiella spårelement bland små barn i Sverige har vi undersökt dessa exponeringar hos 4-åringar inom födelsekohorten NICE (”Nutritional impact on the Immunological maturation during Childhood in relation to the Environment”) med södra och östra Norrbotten som upptagningsområde. Gravida kvinnor rekryterades i graviditetsvecka 18–19, vartefter både kvinnorna och deras barn följdes upp vid flera tillfällen. Vid uppföljningen vid 4 års ålder erhölls blod och/eller urin från 443 barn för analys av toxiska metaller och essentiella spårelement. Analyserna av blod (erytrocyt-fraktionen) omfattade totalhalter av arsenik, bly, kadmium, kobolt, koppar, kvicksilver, mangan, selen och zink. Analyserna av urinproverna omfattade totalhalter av antimon, arsenik, bly, kadmium, kobolt, jod, selen och zink. Urinprov med mer än 10 μg arsenik/L analyserades även för arsenobetain och olika metaboliter till oorganisk arsenik [oorganisk arsenik, metylarsonsyra (MMA) och dimetylarseniksyra (DMA)]. Alla analyser genomfördes med ICP-MS, arsenikföreningarna först efter separation på jonbytare. Den genomsnittliga exponeringen för de toxiska metallerna var generellt sett låg, men variationerna var betydande. Medianhalten av kadmium i NICE-barnens erytrocyter var 0,16 μg/kg (range <0,016–0,42 μg/kg), vilket motsvarar ca 0,06 μg/L i helblod och speglar den pågående exponeringen. Denna koncentration är ungefär hälften av den som uppmättes bland 12-åringar i den nationella undersökningen Riksmaten ungdom 2016–2017. Halten av bly var 15,8 μg/kg (range 5,4–85,7 μg/kg), vilket motsvarar ca 6,1 μg/L i helblod. Detta är något lägre än den i Riksmaten ungdom (median 7,1 μg/L i helblod). Medianhalten av kvicksilver, som i erytrocyter framför allt utgörs av metylkvicksilver från fisk, var 1,5 μg/kg (ca 0,6 μg/L i helblod) med stor variation (range <0,04–14,7 μg/kg). Medianhalten är väldigt lik den i Riksmaten ungdom (median 0,75 μg/L i helblod). Medianhalten av kobolt var 0,12 μg/kg (ca 0,05 μg/L i helblod), vilket är ungefär hälften av den i Riksmaten ungdom (median 0,12 μg/L i helblod). Halten av antimon, som analyserades i urin, var generellt sett låg (median 0,04 μg/L, range 0,003–0,78 μg/L, justerat för densitet). Medianhalten av metaboliter till oorganisk arsenik var 4,4 μg/L (range 0,9–41,0 μg/L, vilket tyder på låg exponering för oorganisk arsenik för de allra flesta barnen. Endast två barn hade över 20 μg/L, vilket sannolikt överskattarexponeringen för oorganisk arsenik. Andelen DMA i dessa urinprov var ca 95%, vilket styrker att det inte är en metabolit till oorganisk arsenik. Halten av DMA var dessutom korrelerat till halten arsenobetain, som härrör från intag av fisk och skaldjur. Totalhalten arsenik i urin (och erytrocyter) påverkades starkt av halten arsenobetain från fisk och skaldjur. Medianhalten av arsenobetain i urin var 21,5 μg/L (range 1–649 μg/L). Barnens medianhalt av mangan var 18,4 μg/kg, (ca 7 μg/L i helblod) vilket är något lägre än i Riksmaten ungdom (10,5 μg/L i helblod). Medianhalt av selen i erytrocyter var 110 μg/kg (range 75–247 μg/kg), och det är oklart om det reflekterar bristande intag. Medianhalten av koppar i erytrocyter var 718 μg/kg (range 488–1032 μg/kg) och den av zink 8,9 mg/kg (range 5,3–28,5 mg/kg). Medianhalten av jod i urin, en biomarkör för intag av jod på gruppnivå, var 111 μg/L (9,7–543 μg/L), vilket tyder på adekvat intag. Världshälsoorganisationen anger att medianhalten hos skolbarn bör vara lägst 100 μg/L, med färre än 20% under 50 μg/L (endast 4% inom NICE). Sammantaget var den genomsnittliga exponeringen för toxiska metaller låg bland 4-åringarna i NICE-studien, men undersökningen visar även på stora variationer i koncentrationerna av toxiska metaller i blod, varför det är viktigt att följa barns exponering över tid. Detsamma gäller halterna av essentiella element då kostmönster kan komma att ändras inom en snar framtid pga. nya kostrekommendationer som förutom hälsa även tar hänsyn till förändringar i miljön och klimatet.

CNOSSOS-EU : Svenska erfarenheter från den strategiska bullerkartläggningen som lämnades in år 2022

Via enkät och workshop samlades erfarenheter från arbetet med den senaste strategiska bullerkartläggningen in. Sammanfattningsvis har mycket fungerat bra, men denna rapport fokuserar på vad som kan förbättras till nästa gång. Problemen har ofta handlat om att det inte har gått att få fram relevanta kart- och trafikdata eller att dataformaten har varit svårbearbetade. Fortsatt harmonisering av underlag och anvisningar är därför viktiga. Kommunerna upplever bullerkartläggningarna som svåra då handläggarna normalt inte är experter på bullerkartläggning. Särskilda kartläggningsanvisningar för kommuner skulle kunna vara en god hjälp, även för kommunens långsiktiga arbete med att tillhandahålla rätt underlag

Förstudie om beställarnätverk för cement, betong och alternativ

Den här förstudien syftade till att undersöka behoven av ett beställarnätverk förcement, betong och alternativ, samt hur ett sådant skulle kunna organiserats. Idagfinns klimatförbättrad betong på marknaden, men efterfrågan är svag. Ett beställarnätverk kan tänkas höja kompetensen hos beställarna för att ställa högre klimatkrav i upphandling av betong. Förstudien har utgått från ett antal frågeställningar och använt en intervjustudie som den centrala delen i informationsinhämtningen. En för projektet sammansatt expertgrupp har stöttat förstudien med kunskap inom relaterade branscher och sakfrågor såsom offentlig upphandling, beställarnätverk, bygg- och anläggningsbranschen samt betongbranschen. För urval av informanter utfördes en schematisk bild av leverantörs- och beställarled för cement, betong och alternativ. Den visar på en komplex väv av aktörer som på olika sätt påverkar hela värdekedjan. Vem som kan ses som ”beställare” i relation till upphandling av cement, betong och alternativ i denna väv är inte helt enkelt. Förstudien valde att inte hantera beställare av cement, då detta är betongleverantörer/producenter. Studien fokuserar således på beställare av betong, och till viss del alternativ (alternativa material till betong). Även med denna avgränsning är det potentiella antalet beställare som skulle kunna vara tilltänkta för ett beställarnätverk stort, varför förstudiens resultat behöver beaktas i det hänseendet och med den osäkerhet det innebär framför allt gällande beställares behov av ett beställarnätverk. I förstudien genomfördes 14 intervjuer med offentliga beställare, myndigheter, privata beställare, samt akademi och innovationsprogram. Beställarna var överlag positiva till bildandet av ett beställarnätverk. De flesta har idag utmaningar med att ta till sig ny kunskap då utvecklingen i betongbranschen går snabbt, att förstå upphandlingstekniska aspekter såsom kravställning på klimatförbättrad betong, samt hur man kan räkna och följa upp klimataspekter i byggprojekt. De övriga informanterna var till viss del tveksamma till att ett beställarnätverk är den rätta lösningen för att förflytta branschen och skapa större efterfrågan för klimatförbättrad betong. Dock ansåg samtliga informanter att det krävs ett stortkunskapslyft, i samtliga led i beställarledet, från planerare till projektör. Angående organisering ansåg de offentliga beställarna (kommuner) samt expertgruppen att det bör vara ett beställarnätverk endast för offentliga beställare, på grund av de särskilda förutsättningar som dessa har. De flesta ansåg inte att ett beställarnätverk behöver delas upp på byggsektor respektive anläggningssektor, men att det finns en utmaning med att få frågorna i nätverket relevanta för samtligaaktörer. Vidare ansåg de flesta att ett beställarnätverk behöver vara finansierat och styrt av en eller flera myndigheter. Då krävs det dock ett tydligt regeringsuppdrag, med öronmärkt finansiering för detta samordningsuppdrag. Många informanter menar att det krävs initiativ och samordning för att täppa kunskapsluckan som finns i beställarled, med den kunskap som finns genom aktuella forsknings- och innovationssatsningar samt befintliga vägledningar. Här menade de flesta att det dock inte handlar om ett beställarnätverk, utan snarare om att bygga på de nätverk och andra konstellationer för samverkan som redan finns och facilitera kunskapsspridning i olika branscher. Förstudien presenterar avslutningsvis ett antal rekommendationer för fortsatt arbete, som kan delas upp i två huvudsakliga spår: ett spår gällande fortsatt utredning för ett offentligt beställarnätverk eller liknande, och ett spår för fortsatt utredning kring en nationell plattform som samlar fler aktörer. Här nedan följer rekommendationerna i korthet: Som en miniminivå rekommenderar förstudien att det görs en vidare analysi hur offentliga beställare helst tar del av ny information och stöd om upphandling av betong och alternativ med mindre klimatpåverkan. Som en maximinivå rekommenderar förstudien att det görs utredningar kring möjligheter att ge ett regeringsuppdrag till en myndighet att etableraett forum för samverkan kring klimatförbättrad betong och alternativ. Utred hur det arbete som Upphandlingsmyndigheten gör, kring upphandlingsstöd av klimatförbättrad betong bäst förvaltas för genomslag hos beställare. Involvera branschorganisationer för att nå stora delar av branscherna och privata beställare. Bygg på det som finns! Med detta avses kunskap och erfarenheter i berörda branscher samt befintliga samverkansinitiativ, dock inte på befintliga beställarnätverk

Kväveavskiljning i multifunktionella våtmarker i ett förändrat klimat

Anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet är en viktig del i arbetet med att minska övergödningen av vattendrag, sjöar och kustnära hav. Genom att avskilja kväve och fosfor från jordbruksmarkens avrinning bidrar våtmarker till minskade näringstransporter till akvatiska ekosystem. Kväveavskiljning i våtmarker påverkas av en rad olika faktorer. Växtlighet i våtmarker spelar en viktig roll genom att skapa gynn­samma förhållanden för de mikroorganismer som står för den huvudsakliga kväve­avskiljningen. Dessutom påverkar våtmarkens placering och utformning hur mycket kväve som kan avskiljas. En våtmark som ska avskilja stor mängd kväve bör placeras där kvävebelastningen är hög, vilket ofta är nedströms intensivt odlad åkermark.  Med pågående klimatförändringar blir somrarna allt torrare och risken att inten­siva regn orsakar mycket kraftiga vattenflöden ökar. I framtiden kan det bli så att våtmarker mottar den huvudsakliga delen av årets vattenflöde och kväveavrinning under vinterhalvåret när kväveavskiljningen är mindre effektiv på grund av lägre temperaturer. Dessutom blir det värdefullt om våtmarker i högre utsträckning än idag kan utformas för att dämpa kraftiga vattenflöden i samband med intensiva regn. Med ett förändrat klimat behöver vi därför ökad förståelse för hur  kraftigare årstidsvariationer i vattenflöden kan komma att påverka kväveavskilj­ningen i våtmarker,  utformning av våtmarker för ökad flödesbuffring kan påverka kväveavskiljningen,  hög kväveavskiljning kan uppnås samtidigt som även andra ekosystemtjänster levereras.   Genom en fältstudie, en experimentstudie och delar av en litteraturöversikt utröns effekterna av torrare somrar och ökad flödesbuffring på kväveavskiljnigen i anlagda våtmarker, samt de synergi-och avvägningseffekter som kan uppstå mellan kväve­avskiljning och andra ekosystemtjänster.  I fältstudien jämförde vi kväveavskiljningen i anlagda våtmarker som hade låga sommarflöden med sådana som hade mer jämnt fördelat vattenflöde över året. Effekten av årstidsvariationer i vattenflöde visade sig vara mindre påtaglig än vi hade väntat oss. På årsbasis var det ingen märkbar skillnad i kväveavskiljning mellan de våtmarker där flödet avtog under somrarna och de våtmarker som hade stabilare flöde året om. För att uppnå hög kväveavskiljning var en hög årlig kväve­belastning, våtmarkens form och mycket övervattensväxter i våtmarken viktigare än under vilken årstid våtmarken mottog mest kväve. Detta indikerar att anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet kan fortsätta att fungera väl för kväveavskiljning även om klimatförändringar leder till torrare somrar i framtiden.  Experimentstudien belyser möjligheten att med bibehållen kväveavskiljning kunna utforma våtmarker för att i högre grad buffra kraftiga vattenflöden genom att de fylls med vatten vid höga flöden och töms vid låga flöden. Experimentstudien visar att en nyckelaspekt för en lyckad kombination av kväveavskiljning och ökad flödesbuffring är att vatten som tillförts våtmarken vid höga flöden hålls kvar i våt­marken tillräckligt länge vid efterföljande lågflödesperiod för att en effektiv kväveav­skiljning ska hinna ske. Experimentstudien kunde inte påvisa att växthusgasutsläpp (lustgas och metan) från våtmarker påverkas av att de utformas för flödesbuffring.  Innan resultaten av detta experiment implementeras i storskaliga våtmarker behöver effekterna av stora vattenståndsfluktuationer på våtmarkers olika ekosystemtjänster och biologisk mångfald klarläggas ytterligare.  Litteraturöversikten visade att det finns utmaningar när våtmarker anläggs med flera syften, alltså ska fungera multifunktionellt. Det finns egenskaper hos våtmarker och omgivande landskap som kan gynna vissa ekosystemtjänster medan andra missgynnas. Exempelvis så ger en våtmarksplacering med hög näringstillförsel (kväve och fosfor) möjligheter till hög näringsavskiljning, samtidigt som det kan ge hög produktion av växthusgaser i våtmarken. Hög näringstillgång är dessutom ofta inte optimalt för biologisk mångfald i en våtmark. För att verkligen uppnå multifunktionalitet krävs våtmarkslandskap, det vill säga landskap där flera typer av våtmarker ingår. Om varje enskild våtmark uppfyller sitt specifika huvud­syfte kan de tillsammans bilda ett multifunktionellt våtmarkslandskap där kväve avskiljs samtidigt som andra ekosystemtjänster levereras. Enskilda våtmarker kan dock också vara multifunktionella. Exempelvis så bidrar våtmarker som anlagts för kväveavskiljning till en ökad biologisk mångfald i jordbrukslandskapet. Detta projekt visar också på möjligheten att flödesbuffrande våtmarker även kan bidra till kväveavskiljning.  Sammanfattningsvis så kan, även i ett framtida klimat med förändrade hydro­logiska mönster, hög kväveavskiljning uppnås genom välplanerad placering och utformning av anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet. Det är även möjligt att utforma våtmarker för ökad flödesbuffring med bibehållen kväveavskiljning. För att flödesbuffrande våtmarker ska kunna dämpa översvämningar i betydande grad, behöver de dock bli väsentligt större än vad anlagda våtmarker vanligtvis är idag. Genom att utöver enskilda våtmarker också fokusera på hela våtmarkslandskap kan leverans av multipla ekosystemtjänster enklare uppnås än om fokus endast ligger på en specifik våtmark. Även om klimatet förändras verkar således våtmarkers och våtmarkslandskaps förmåga att reducera övergödningseffekter och tillhandahålla andra viktiga ekosystemfunktioner kunna bestå

Övervakning för reviderade prioämneslistan 2023

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS) were ubiquitously detected in the sludge, wastewater and surface water samples. ΣPFAS concentrations in sludge ranged from 25 to 111 ng/g dry weight (dw). PFAS concentrations ranged from 17 to 337 ng/L in the wastewater influent samples, and from 16 to 407 ng/L in the wastewater effluent samples in the dissolved phase. On the other hand, in the particulate phase, PFAS concentrations ranged from not detected to 5.8 ng/g dw in the wastewater influent samples, whereas no PFAS were detected in the wastewater effluent samples. Overall, the removal of ΣPFAS was low with an average of -11% comparing wastewater influent and effluent concentrations. The negative removal indicates degradation of PFAS precursors, which had an average removal of 34%. ΣPFAS concentrations ranged from 2.2 to 72 ng/L in the samples upstream of the waste water treatment plant (WWTP) samples, and from 2.3 to 172 ng/L in the samples downstream of the WWTP. Comparing ΣPFAS concentrations upstream and downstream of the WWTP, on average the ΣPFAS concentrations increased by 17%, but there were high variations ranging from a decrease by up to 71% and increase up to 138%. The environmental quality standard (EQS) value of 0.65 ng/L for the average annual PFOS concentration in inland surface waters of the EU Water Framework Directive (WFD) was exceeded in all surface water. The effluent water was also screened for pesticides. Out of 26 analyzed substances 11 were detected. AMPA, diuron and imidacloprid were detected in 100% of the samples. Imidacloprid is a River Basin Specific Pollutant in Sweden and exceeded the national AA-EQS value of 5 ng/L in all samples. None of the other substances exceeded their EQS value.Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) detekterades överallt i slam-, avlopps- och ytvattenproverna. ΣPFAS-koncentrationerna i slammet varierade från 25 till 111 ng/g torrvikt (dw). PFAS-koncentrationerna varierade från 17 till 337 ng/L i proverna från avloppsvatteninflödet och från 16 till 407 ng/L i proverna från avloppsvattenutflödet i den lösta fasen. Å andra sidan varierade PFAS-koncentrationerna i partikelfasen från ej detekterade till 5,8 ng/g dw i proverna från avloppsvattnets tillflöde, medan inga PFAS detekterades i proverna från avloppsvattnets utflöde. Totalt sett var avskiljningen av ΣPFAS låg med ett genomsnitt på -11% vid jämförelse av koncentrationerna i inkommande och utgående avloppsvatten. Det negativa avlägsnandet indikerar nedbrytning av PFAS-prekursorer, som hade ett genomsnittligt avlägsnande på 34%. ΣPFAS-koncentrationerna varierade från 2,2 till 72 ng/L i proverna uppströms avloppsreningsverket (WWTP) och från 2,3 till 172 ng/L i proverna nedströms WWTP. Vid en jämförelse av ΣPFAS-koncentrationerna uppströms och nedströms reningsverket ökade ΣPFAS-koncentrationerna i genomsnitt med 17%, men variationerna var stora, från en minskning med upp till 71% till en ökning med upp till 138%. Miljökvalitetsnormens (EQS) värde på 0,65 ng/L för den genomsnittliga årliga PFOS-koncentrationen i inlandsytvatten i EU:s ramdirektiv för vatten (WFD) överskreds i alla ytvatten. Utgående vatten från avloppsreningsverken screenades också för bekämpningsmedel. Av 26 analyserade substanser detekterades 11. AMPA, diuron och imidakloprid detekterades i 100% av proverna. Imidakloprid är ett särskilt förorenande ämne (SFÄ) i Sverige och överskred det nationella AA-EQS-värdet på 5 ng/L i alla prover. Ingen av de andra substanserna överskred sitt EQS-värde

Biogeografisk uppföljning av fladdermöss : Stjärnorp, Östergötlands län, 2024.

Calluna AB har, på uppdrag av Länsstyrelsen i Jönköpings län, utfört en inventering av fladdermöss vid Stjärnorp i Östergötlands län år 2024. Inventeringen är en del i den nationella biogeografiska uppföljningen av fladdermöss och syftar till att följa upp hur fladdermusfaunan utvecklas i några av Sveriges mest artrika områden. Totalt har 14 arter registrerats i Stjärnorp. Callunas undersökning har utförts med två inventeringsbesök och vid varje besök utfördes en manuell inventering och en autoboxinventering med sex autoboxar som spelade in fladdermössen under två på varandra följande nätter. Vid inventeringen registrerades totalt nio arter varav tre är rödlistade: brunlångöra, dammfladdermus och nordfladdermus. Arten med flest registreringar var större brunfladdermus. Vid inventeringen noterades en koloni med nordfladdermöss i ett hålträd

Wind power infrastructure and perceived value of tourism experience in nature areas : Holistic perspective and assessment tools

This project focuses on developing a measurement instrument to assess the per­ceived value of the tourism experience at destinations where there is wind power infrastructure visible in nature. The research involved developing a survey based on literature review, a qualitative study, and insights from sustainable consumer behaviour research. Notably, earlier research established that wind power infra­structure does not deter tourists to visit a destination. In the literature, four factors that influence tourist reactions to wind turbines are identified: visual impact, destination characteristics, tourist’s origin and familiarity, and value judgments. The findings of this project reveal that tourists value judgments on sustainability transitions and sustainable consumption influence their perceptions of wind power infrastructure in nature areas. This is shown in both qualitative and quantitative data.  The qualitative research included interviews at four Swedish destinations (i.e., the High Coast destination, Ånge municipality, Dalarna County and Kalmar County), and the findings suggest that tourists generally do not view wind turbines negatively, appreciating them for their contribution to sustainable development and energy independence. Preferences include having few turbines spaced apart and people seem to rely on information gained through social interaction to make judgments on their impact. Furthermore, our study of relevant hashtags on Instagram shows a positive depiction of wind turbines. The qualitative results were used to develop the conceptual framework behind the survey.  The survey was developed to measure pro-environmental and responsible tourism behavior. A short film was included in the survey to enhance familiarity with a destination with wind turbines in its nature. Opinions on wind power are analysed to understand respondents’ preferences. The survey also gauges the perceived value of tourism experience in nature areas, incorporating emotional, epistemic, eudemonic, and sustainable destination dimensions. The survey was tested with a panel of Swedish participants with 300 final responses. Results reveal significant relationships between various factors, affirming the survey’s validity. Major themes from qualitative analysis persist in quantitative data, emphasizing habituation, sustainability associations, concerns about negative impacts, and the influence of social context on opinions on wind power and its infrastructure in nature areas. Positive opinions on wind power shape attitudes, anticipated emotions, and inten­tions to visit nature areas at destinations with wind power infrastructure. The survey results show that participants who engage more in outdoor activities tend to have positive opinions on wind power. Those with favourable views of wind power attribute higher value to emotional, epistemic, spiritual and sustainability factors. Results align with the emerging concept of energy tourism, indicating interest in visiting wind power facilities, particularly among those with positive opinions on wind power. The conclusion chapter offers a discussion of the results and of the implications of adapting the survey tool in the real-life context of destinations where tourists might encounter wind power infrastructure in nature areas

DNA-streckkodning av marina växtplankton : Ett nytt verktyg i miljöövervakningen

Växtplankton utgör grunden i den marina näringsväven och används världen över för att bestämma miljöstatus i hav och sjöar. De ingår exempelvis som en kvalitetsfaktor i EU:s vattendirektiv och havsmiljödirektiv. Det finns långa tidsserier av växtplanktonövervakning där analyserna utförts med mikroskopi. Det sker nu en snabb internationell utveckling av DNA-metoder för att övervaka växtplankton. Målsättningen med detta projekt var att utveckla en praktisk och robust DNA analys­metod som kan implementeras i svensk marin miljöövervakning.  Vårt tillvägagångssätt var att följa med på ordinarie marina miljöövervakningsexpeditioner under ett års tid (2019–2020) och ta parallella havsvattenprov för så kallad DNA-streckkodning av växtplankton. Sammanlagt tog vi prov vid 19 övervakningsstationer som var spridda från Bottenviken i norr till Skagerrak i söder. Provtagningsfrekvensen var cirka 1 gång per månad. Praktiska metoder utarbetades för fältprovtagning, DNA-extraktion, sekvensering, bioinformatisk analys och taxo­nomisk annotering. Vi har även tagit fram system för datahantering hos nationell datavärd och gett förslag på en ny datatyp för nationellt datavärdskap för marin­biologi och oceanografi vid Svenskt Oceanografiskt Datacentrum (https://sharkweb. smhi.se/hamta-data/).  En viktig del har varit att jämföra resultaten av DNA-streckkodning och mikroskopi. Resultaten visar att DNA-streckkodning ger ungefär dubbelt så högt biodiversitetsmått än mikroskopering, även om det skiljer sig åt mellan olika grupper av växtplankton. För att undersöka om DNA-streckkodning kan användas för kvantitativ analys tillsatte vi en intern standard till proverna bestående av syntetiskt DNA, men eftersom resultatet varierade så behöver man arbeta vidare med detta. Den relativa fördelningen av vanliga eukaryota växtplanktongrupper visade sig ha relativt bra överensstämmelse mellan DNA-streckkodning och mikroskopimåttet kolbiomassa, medan biovolym och abundans skiljde sig åt mer. DNA-streckkodning visade sig ge detaljerade utbredningsmönster av skadliga alger, till exempel för släktet Prymnesium bland häftalgerna (Coccolithophyceae).  Vi har inom projektet kunnat utvärdera ekologiska drivkrafter för växtplankton­samhällets diversitet och artsammansättning, genom att miljöövervakningen mäter många fysikalisk-kemiska parametrar. Både salthalt och närsalter visade sig ha stor inverkan på växtplanktonsamhällets sammansättning och diversitet.  Sammanfattningsvis ser vi att den framtagna DNA-streckkodningsmetoden skulle vara ett bra komplement till den etablerade växtplanktonövervakningen

Fjällsäkerhet i Sverige 2021 – 2023 : En statusrapport från Naturvårdsverkets fjällsäkerhetsråd

Naturvårdsverket har sedan 1984 varit ansvariga för att driva och främja samordningen av fjällsäkerhetsarbetet genom Fjällsäkerhetsrådet. Rådet samlar en bred och djup kompetens om fjällsäkerhet genom sina medlemmar och är ett välkänt varumärke genom sin stora synlighet i media i samband med kommunikationsinsatser.  Fjällsäkerhetsrådet har under perioden 2021 - 2023 bestått av 19 medlemsorganisationer. Denna rapport är en sammanfattning och beskrivning av den verksam­het som bedrivs hos många olika aktörer för att bidra till att förebygga olyckor och tillbud bland fjällens besökare.  Innehållet i rapporten har bland annat skapats genom intervjuer med experter, olika undersök­ningar och kunskapssammanställningar samt sammanställning av olycksstatistik