Brott eller rättighet? Fallet Åke Green - Om yttrandefrihet och religionsfrihet kontra hets mot homosexuella

I januari 2003 utvidgades lagen om hets mot folkgrupp till att även omfatta sexuell läggning. Detta innebär att den som i uttalande eller annat sådant meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer med anspelning på deras sexuella läggning döms för hets mot folkgrupp. Lagen om hets mot folkgrupp innebär en inskränkning av yttrandefriheten enligt RF 2:12-13. Inskränkningen är närmast gjord med hänsyn till allmän ordning och säkerhet och syftar till att motarbeta olika organisationers spridning av fientlig propaganda mot olika folkgrupper i samhället. År 2004 kom den nya utvidgade lagen att prövas i domstol för första gången. En pingstpastor stod åtalad för att i en predikan gjort uttalanden som uttryckt missaktning mot homosexuella som grupp. Pastorn hävdade att hans predikan skyddades av hans rätt till religions- och yttrandefrihet. Tingsrätten ansåg att pastorn uppsåtligen gjort uttalanden som klart uttrycker missaktning mot homosexuella som grupp och dömde pastorn till en månads fängelse. Domen överklagades och i hovrätten friades predikan. Hovrätten menade att predikans innehåll anknöt till bibelns budskap på ett sådant sätt att det måste anses som en tillåten utläggning av pastorns trosuppfattning. Domen har överklagats av Riksåklagaren och kommer att tas upp till prövning i Högsta domstolen senare i år. Fallet har rönt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Inom den kristna kyrkan är homosexualitet ett brännande ämne. Den mediala debatten har främst handlat om hur religionsfriheten står sig mot lagen om hets mot folkgrupp. Kristna falanger har krävt att sexuell läggning tas bort från lagrummet medan andra debattörer har hävdat att det inte är en fråga om religionsfrihet. Det har också ifrågasatts om inte hovrätten skulle ha bedömt predikan annorlunda om den hade handlat om t.ex. judar eller muslimer. Vid prövningen om ett uttalande innebär hets mot folkgrupp skall i huvudsak tre faktorer beaktas. För det första krävs att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. För det andra skall uttalandet alltid bedömas i sitt sammanhang och för det tredje måste hänsyn tas till motiven bakom uttalandena. Det avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. I fallet med pingstpastorn tillkommer en religionsfrihetsrättslig aspekt som också vägs in i domstolarnas bedömning. Religionsfriheten är enligt svensk grundlag en s.k. absolut rättighet. Detta innebär att religionsfriheten såsom den definieras i RF 2:1 inte får inskränkas. Definitionen är dock snävt formulerad och innefattar endast friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Moment i religionsfriheten som är utflöden av andra friheter, t.ex. yttrandefriheten, får däremot inskränkas i enlighet med vad som gäller för dessa friheter. Följden av detta torde bli att uttalanden i en predikan skall ses som ett uttryck för yttrandefriheten snarare än för religionsfriheten. Vad som således måste undersökas är om uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. Här går tingsrättens, hovrättens och riksåklagarens meningar isär. Bedömningen beror bl.a. på hur man ser på uttalandena i sitt sammanhang. Hovrätten tar fasta på att uttalandena var ett uttryck för religiös övertygelse och spreds i en predikosituation. Riksåklagaren tillmäter dessa förhållanden liten vikt och understryker att grova kränkningar inte kan rättfärdigas p.g.a. att man inspirerats av en religiös urkund. Tingsrätten, hovrätten och Riksåklagaren gör även skilda bedömningar avseende pastorns motiv eller syfte med uttalandena. Hovrätten finner inget som tyder på något annat syfte bakom predikan än pastorns avsikt att lägga ut bibelns syn på homosexualitet. Detta anser hovrätten faller utanför det straffbara området. Tingsrätten menar att de grova anklagelser mot homosexuella som predikan innehåller måste ha syftat till att missakta homosexuella som grupp. Riksåklagaren bedömer att predikans innehåll går vida utöver vad som är nödvändigt för att beskriva bibelns inställning till homosexualitet. Pastorn har härtill varit medveten om att homosexuella skulle kunna känna sig kränkta av predikan men har ändå försökt sprida sitt budskap till så många som möjligt. Detta innebär, enligt Riksåklagaren, att rekvisiten för hets mot folkgrupp är uppfyllda. Vad som slutligen har betydelse i målet är om den svenska lagstiftningen kan tänkas strida mot Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna eller Europadomstolens praxis. Även här skiljer sig tolkningen åt mellan domstolar och Riksåklagare. Enligt Europakonventionen tillåts inskränkningar av religions- och yttrandefriheten under vissa förutsättningar och för vissa ändamål. Den inskränkning som hets mot folkgrupp innebär har ansetts nödvändig i ett demokratiskt samhälle. I hovrätten tillmäts ett av Europadomstolens avgörande stor betydelse. Från fallet Kokkinakis mot Grekland drar hovrätten slutsatsen att det endast i sällsynta fall kan komma att bedöma uttalanden som görs i predikosituationer som hets mot folkgrupp. Slutsatsen får givetvis stor betydelse för målets utgång. Riksåklagaren har ifrågasatt hovrättens tolkning. Fallen berör skilda frågor och en analogitolkning mellan fallen är enligt Riksåklagaren olämplig. Fallet Åke Green visar på en stor osäkerhet i det svenska rättsväsendet och ett misslyckat samspel mellan lagstiftare och rättstillämpare. Det syns en tydlig diskrepans mellan hur mål som rör hets mot homosexuella behandlas i jämförelse med mål som rör t.ex. judar. Efter hovrättens dom synes homosexuella som grupp tvingas tåla grövre angrepp än vad som tidigare godtagits för judar och andra folkgrupper. Detta hänger även samman med en osäkerhet kring hur religionsfriheten skall tolkas. Förhoppningsvis kommer rättsläget att klarna efter Högsta domstolens avgörande i målet