Managing mountains, past and present conditions for traditional summer farming and Sami reindeer husbandry in northern Scandinavia

Traditional land use and conditions for maintenance of biodiversity are often interlinked. When land use changes and ecosystems change as a result, there is a risk to loose both the traditional ecological knowledge and the biodiversity connected to this land use. This thesis focuses on traditional land use, summer farming and Sami reindeer husbandry, in the mountain areas of northern Scandinavia (mainly Sweden), in a historical and contemporary perspective. The overall aim is to contribute to the understanding of the conditions for the traditional land use in the Scandinavian (mainly Swedish) mountains, using the concepts of traditional ecological knowledge (TEK) and a historical-ecological perspective. Both summer farming and reindeer husbandry are under strong external pressure and face large challenges today. Some of these challenges are shared and some differ between the two types of northern pastoralism. Scandinavian summer farmers experience that different views on their land use from different authorities affect them negatively. The increasing populations of large carnivores also worry the summer farmers. Recent depredation rates are in fact of the same level as historically (around 1900). Interviews showed that traditional knowledge about protective measures had eroded during years without carnivores, but also that farming practices have changed recently and that new knowledge developed. Sami plant use has been studied historically, but information about Sami plant management of Angelica archangelica was not documented. We argue that Sami ecological knowledge should be used to ensure sustainable harvest methods. Today traditional reindeer husbandry faces severe problems due to the reduction of winter grazing land by different encroachments, most importantly from modern forestry. The negative effects are even larger since increasingly difficult winter conditions create a need for a wider range of good grazing areas. Traditional knowledge is essential in the herders´ daily work, but the usability of the knowledge is severely constrained by recent changes. In the future planning of an ecologically and socially sustainable mountain management it is necessary to work with traditional land users and integrate their traditional knowledge

Hur bör Sverige genomföra artiklarna 8j och 10c i syfte att uppnå Aichi-mål 18 i FN:s Konvention om biologisk mångfald?

Detta är en utredning som Centrum för biologisk mångfald har gjort under 2013 på uppdrag av Naturvårdsverket i syfte att analysera vilka myndigheter som kan tänkas beröras av ett nationellt genomförade av dessa bägge artiklar i FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD). Artiklarna 8j och 10c handlar om att samhället ska ta bättre hänsyn till urfolks- och lokala samhällens kultur och naturresursanvändande och främja ett fortsatt hållbart sedvanebruk av biologisk mångfald. För att verkligen kunna uppnå de högt ställda målen med artiklarna krävs mycket långt gående förändringar i samhället och hur myndigheterna arbetar. I rapporten ges ett förslag på handlingsplan för att försöka nå målen till år 2020, vilket är det uppställda året för detta enligt CBD-beslutet. Traditionell kunskap, dvs. praktisk erfarenhetsbaserad kunskap som förts vidare från generation till generation, bedöms vara en viktig förutsättning för att uppnå ett framtida hållbart samhälle

Slutrapport: utmarksbete

Historiskt sett har utmarkerna i Norden använts för bete ochfodertäkt och har därför haft en stor roll hushållningen. Denna hävd har skapat ett kulturlandskap med hävdgynnade arter och strukturer, ett kulturlandskap som har stora natur- och kulturvärden. Under 1900-talet har samhällets strukturomvandling lett till en successiv avveckling av detta utmarksbruk, vilket förändrat landskapsbilden och den biologiska mångfaldens sammansättning. Projektet har haft som syfte att synliggöra den potential som utmarken utgör för samhället idag och i framtiden och inte enbart som ett historiskt kulturarv. Inom ramen för projektet har vi genomfört workshops, intervjuer, inventeringar och sammanställningar i syfte att både samla in fakta och att sprida information och lyfta projektets tema i diskussionen. I juli 2014 genomfördes en "fäbodresa" med forskare, myndighetsrepresentanter och brukare från både Sverige och Norge i syfte att skapa en arena där man kunde diskutera erfarenheter och perspektiv på utmarksbete och dess värden. Resultaten från projektet har presenterats i olika sammanhang med finns också i form av ett antal publikationer

Myrens betydelse för renen och renskötseln

Detta är en kunskapssammanställning om myrarnas betydelse för renskötselns och hur renskötseln i sin tur påverkar myrarnas biologisk mångfald. Studien är uppbyggd av två delar, en genomgång av vetenskaplig litteratur över biologisk mångfald, myrar och kopplingen till renskötseln och en intervjudel där traineer (samiska renskötare) intervjuar andra samiska renskötare om lokal och traditionell kunskap rörande renskötselns beroende av myrar samt hur den påverkar den biologiska mångfalden. Syftet har varit att skapa ett bredare kunskapsunderlag till kopplingen mellan renskötseln och biologisk mångfald och till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Programmet är en del i Sveriges genomförande av FN:s konvention om biologisk mångfald, att synliggöra nyttan med myrar. Detta är en uppföljare till rapporten Ájddo – Reflektioner kring biologisk mångfald i renarnas spår (2012) och en del i ett arbete om att lyfta fram renskötseln som en indikator för ett sammanhållet landskap bestående av många olika biotoper och det biologiska tillståndet för dessa biotoper. Traditionell kunskap, dvs. praktisk erfarenhetsbaserad kunskap som förts vidare från generation till generation, bedöms i exempelvis FN:s Konvention om biologisk mångfald vara en viktig förutsättning för att bevara och hållbart nyttjande av biologisk mångfald samt att uppnå ett framtida hållbart samhälle. NAPTEK – Nationellt program för lokal och traditionell kunskap relaterad till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Programmet är en del i Sveriges genomförande av FN:s konvention om biologisk mångfald

Vildbin och fragmentering : kunskapssammanställning om situationen för de viktigaste pollinatörerna i det svenska jordbrukslandskapet

Vildbin (humlor och solitära bin) är de viktigaste pollinatörerna. Vildbin är därmed en nyckelgrupp för ekosystemfunktion och hållbar utveckling i jordbrukslandskapet. En allvarlig trend i Västeuropa och Sverige är att förekomst och mångfald av vildbin minskar. Av de knappt 300 svenska vildbiarterna har nära en tredjedel blivit så sällsynta eller gått så kraftigt tillbaka att de rödlistats. Minskningen tillskrivs i första hand degradering (hårdutnyttjande eller igenväxning) och fragmentering (habitatsplittring) av vildbins livsmiljöer, orsakade av förändrad markanvändning i det moderna jordbrukslandskapet. Föreliggande faktasammanställning redovisar fragmenteringens problematik, samt förslag till åtgärder som kan vända den negativa trenden för vildbimångfalden i Sverige. Undersökningar visar att de livsavgörande resurserna som samtidigt måste finnas tillgängliga inom ett vildbis aktionsradie (ca 500 m) är lämpligt boområde och blommande pollen- och nektarväxter. Huvuddelen (70 %) av de svenska solitära vildbiarterna är markbyggande och behöver solexponerad, väldränerad och lättgrävd sand eller mineraljord med sparsamt vegetationstäcke. Även död ved i solbelysta lägen är viktiga bosubstrat för ett antal solitära vildbiarter. Humlor är huvudsakligen markboende och behöver dikesrenar, åkerholmar och kantzoner för bobyggnad. Blommande näringsväxter i tillräckligt stora bestånd är en helt avgörande förutsättning för överlevnad. Flera biarter är starkt specialiserade på en eller några få pollenväxter vars blomning de är beroende av. Speciellt hos humlor, som dock är generalister, är storleken av populationerna beroende av kontinuitet i tillgång på blomresurser i landskapet under vegetationsperioden. Vildbinas rörelser mellan lämpliga habitat underlättas starkt av sammanbindande landskapsstrukturer. Sammanställningen visar att den största hotfaktorn är det alltmer specialiserade, intensiva utnyttjandet av odlingsbar mark. Den tidigare stora resursen av blomrika ogödslade naturliga fodermarker, blommande vall, blomrika kantzoner och blommande trädor i ett mosaikartat landskap är idag kraftigt fragmenterad och har till stor del ersatts av ett totalutnyttjat åkerlandskap utan bärkraftiga blomresurser eller boplatsmöjligheter för vildbin. De tidigare naturliga fodermarkerna har i stor utsträckning endera skogsplanterats eller är alltför hårt betade. Slutsatsen är att det svenska jordbruket måste utvecklas mot en mer mångfaldstolerant markanvändning för att uppnå dagens politiska mål om en hållbar utveckling där de naturliga pollinatörerna förekommer i livskraftiga populationer. Sammanställningen utmynnar i följande rekommendationer för att restaurera jordbrukslandskapet för vildbina och deras pollineringstjänster: A. Ökad blomrikedom 1. Premiera odlingssystem som medför ökade blomresurser: a) Öka areal klövervall och gröngödsling. b) Öka insådd av lågväxande ärtväxter som vitklöver i vall. c) Alternera vallslåttertid eller överhåll viss andel klövervall som får gå i blom så att tillgången på blommande klöver inte bryts på gårdsnivå. d) Minska användning av herbicider. e) Minimera gödsling av vall. f) Inför trädesbruk med insådd av nektar- och pollenrika växter. 2. Förbättra stimulansåtgärder för omläggning till ekologisk odling. 3. Öka arealen och samtidigt blomningstoleransen av bete: a) Tillåt lägre betesintensitet på naturbeten. b) Frångå hårdbete. c) Undvik tidigt bete på särskilt blomrika marker genom stängsling eller rotation. 3 4. Öka bidraget för eftersommarslåtter på blomrik ängsmark så att arealen ökar. B. Ökad boplatsrikedom 1. a) Anlägg bibäddar. b) Bevara exponerade torra slänter och åsar, c) Slänta inte ut sand- och grustag. 2. Röj och sambeta åkerholmar och bryn periodvis så att de behåller mosaikstruktur. 3. Bevara timmerbyggnader, korsvirkeshus, ag och halmtak, samt slå vakt om tillgången på död ved i bryn och på åkerholmar. C. Ökad konnektivitet 1. Inför (sprutfria) blomrika kantzoner i åkermark, vallodling och längs markvägar och skyddszonerna mot vattendrag. 2. Återskapa strukturelement som diken, jordvallar, åkerrenar, åkerholmar och alléer. 3. Följ upp förbud mot herbicidbesprutning på icke odlad mark

Träd vid vägen

Gamla träd kan ha en rik biologisk mångfald, ofta med många rödlistade arter. Träden kan också ha höga kulturmiljövärden, om de ingår i en allé eller annan anläggning, eller om träden själva kan bidra till att berätta människans historia, t.ex. genom fysiska spår av hamling och beskärning, eller om träden är förknippade med tradition. Många av dessa värdefulla träd växer i vägmiljö. Trädens biologiska värden är alltid mer eller mindre kopplade till det omgivande landskapet. Vägträden och träden i landskapet bidrar tillsammans med den totala mängden livsmiljöer för arter, och kan tillsammans skapa en kontinuitet av värdefulla träd i tiden. Även kulturmiljövärden styrs i hög grad av om träden ingår i större kulturhistoriskt intressanta anläggningar.Detta projekt har syftat till att utveckla en kunskapsbas och en GIS-baserad metod för inventering och värdering av alléträd och andra vägnära träd i landskapet. Det har gjorts genom att sammanställa befintlig kunskap om värden och förutsättningar för värden, som underlag för att värdera alléer och vägträd i ett natur- och kulturmiljövårdsperspektiv. Vidare att utveckla en inventeringsmetod för vägträdens natur- och kulturmiljövärden som kombinerar befintliga inventeringsdata, nya fältdata, eventuellt nya flygbildsdata, och kulturhistoriskt kontext. Slutligen att utveckla ett förslag till värdering av naturvärde respektive kulturmiljövärde, av såväl alléers och träds egenvärde som av deras värde i ett landskapsperspektiv

Vägar framåt för några nationella myndigheters implementering av konventionen om biologisk mångfald och lokal och traditionell kunskap av betydelse för biologisk mångfald

På uppdrag av Naturvårdsverket genomförde Centrum för biologisk mångfald under 2014 en utredning, vilket resulterade i denna rapport. Syftet med uppdraget var att göra en fördjupad analys över vilka insatser ett antal svenska statliga myndigheter behöver göra för att uppnå Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om biologisk mångfald vad gäller artikel 8j (särskild hänsyn till s.k. traditionell kunskap som finns hos urfolk och lokala samhällen med traditionella sedvänjor) och artikel 10c (hänsyn till hållbart sedvanebruk). Idén är att de framlagda förslagen ska bidra till att Sverige år 2020 ska nå Aichi-mål 18 gällande dessa frågor, som Sverige varit delaktiga i att besluta om inom mångfaldskonventionen. Traditionell kunskap, dvs. praktisk erfarenhetsbaserad kunskap som förts vidare från generation till generation, bedöms vara en viktig förutsättning för att bevara och hållbart nyttja biologisk mångfald samt uppnå ett framtida hållbart samhälle