Animal welfare in relation to socioeconomics in developing countries

Lantbruksdjurens välfärd påverkas i stor utsträckning av människors sociala och ekonomiska förutsättningar. Brister i djurvälfärd skiljer sig således åt i olika länder beroende på bland annat djurhållningssystem, klimatförhållanden och utfodringsmöjligheter. Denna variation mellan länder medför behov av skiftande anpassningar och insatser för ökad djurvälfärd beroende på samhällets grundförutsättningar. Det finns tendenser till att industriländer försöker applicera sina forskningsresultat och kunskaper direkt på andra länder när de skall genomföra ett biståndsprojekt, något som sällan ger framgångsrika resultat om viktiga faktorer som kultur, tradition, miljö och religion ej tas med i beaktandet. I utvecklingsländer, där människor plågas av svält, fattigdom och arbetslöshet finns det ytterst begränsade ekonomiska tillgångar att investera djurvälfärdsfrågor. Detta ökar behovet av ett ”människofokuserat” djurvälfärdsarbete, där insatser för djurens välfärd samtidigt bidrar till ett ökat välbefinnande hos människor, antingen ekonomiskt eller hälsomässigt. Studier har visat att små välfärdsökningar för djur med låga produktionsnivåer sällan är kostsamma utan tvärtom kan öka produktionen och därmed lönsamheten för lantbrukaren i takt med ökat välmående hos djuren. Detta kan vara ett viktigt incitament för djurvälfärdsarbete i just utvecklingsländer där många av djuren är lågproducerande. Forskning kring utvecklingsmetodik (d.v.s. olika sätt att bedriva utvecklings- och förändringsarbete) är oerhört viktig för att förstå vilka parametrar som är avgörande för att uppnå önskvärda resultat av en insats. Genom att se till det individuella samhällets grundförutsättningar och anpassa sina insatser ökar förutsättningarna för samhällsinvånarnas deltagande och därmed långsiktigheten i arbetet. Detta är en litteraturstudie i syfte att samla befintlig kunskap kring djurvälfärdsarbete i utvecklingsländer, vilka faktorer som påverkar utfallet och vilka möjligheter det finns till förändring trots begränsade resurser att tillgå.Farm animal welfare is greatly influenced by social and economic conditions. Deficiencies in animal welfare are therefore unique in different countries depending on the particular farming systems, climate conditions and feeding management. This variation between the countries imposes the need for diverse adaptations and interventions to improve animal welfare, depending on society's fundamentals. There are tendencies that developed countries seek to apply their research and knowledge directly to other countries, in order to "help." This is rarely successful when important key factors such as culture, tradition, environment and religion is not taken into consideration. In developing countries, where people are plagued by hunger, poverty and unemployment are there extremely limited financial resources to invest in animal welfare issues. This fact increases the need for a "people-focused" animal welfare work, where achievements for animal welfare at the same time contributes to increased well-being of humans, either financially or health-wise. Studies have shown that small increases in welfare for animals with low levels of production rarely are costly. On the contrary this increases production and hence profitability for the farmer as well as welfare of the animals. This can be an important incentive for animal welfare work, particular in developing countries where many of the animals produce less than elsewhere. Research in the development methodology (i.e. different ways to conduct development and change management) is extremely important to understand which parameters are crucial to achieve desirable outcomes of an intervention. Looking at the individual society´s fundamentals and adapt the action, increases the likelihood of local residents’ participation and thus sustainability of the work. This is a literature study to gather existing knowledge on animal welfare work in developing countries, which factors affect outcome and possibilities for a change despite the limited resources available

Tvärsnittststudie av Anaplasma spp. bland får och getter I Mongoliet : en jämförelse mellan arter i relation till betesförhållanden

Anaplasma ovis, the main aetiology behind of ovine and caprine anaplasmosis, is a vector-borne bacterium of the order Rickettsiales, capable of infecting erythrocytes of small ruminants. The infection is generally a subclinical or mild condition, but stress-factors as co-infections, vaccinations, or transports may aggravate the disease. Severe cases of A. ovis infection may involve anaemia, abortion, and mortality. The pathogen is widely distributed, and is endemic in several tropical and subtropical areas. In addition to goat and sheep, several species of wild ruminants are known to be susceptible to infection, but their importance as reservoirs in the epidemiology of A. ovis is yet uncertain. The aim of this cross-sectional study was to investigate the prevalence of A. ovis in goats and sheep in Mongolia and to analyse the occurrences of changes in body condition, colours of mucous membranes and blood parameters due to infection. In addition, goats and sheep’s tendency of developing clinical signs was compared between different pasture conditions, analysing whether their species-related pasture adoptions as browser respective grazers may contribute as a stress-factor in insufficient pasture. Although a third of Mongolian population relies on small ruminant-dominated livestock for subsistence, few previous studies of A. ovis have been undertaken. Three regions were selected for the study, based on their respective pasture conditions. Samples from 80 sheep and 88 goats were collected and analysed by microscopic examination of stained blood smears, polymerase chain reaction (PCR) for the 16s RNA gene of Anaplasma spp. (IVM Ulaanbaatar, Mongolia) and msp4 PCR (IVM Ulaanbaatar, Mongolia) specific for detection of A. ovis. In addition, haemoglobin (Hb), haematocrit (HCT), Body Condition Score (BCS) and FAMACHA© (i.e. method for detecting anaemia by grading the colour of the lower inner eyelid) was recorded for each animal. The overall PCR-based prevalence of Anaplasma spp. in the study was 82.4 % with no significant difference between goats and sheep in any of the regions. The proportion of positive animals in South Gobi was significantly lower than in other regions. Typing of anaplasma subspecies was unsuccessful due to complications in the msp4 PCR, and A. ovis could therefore not be confirmed. There was a disagreement between the microscopic results and 16S rRNA PCR results, but all individuals with findings of more than eight inclusion-like structures during six minutes of microscopy were PCR-positive. Using this criterion, 34.2 % of PCR-positive individuals could be identified. Goats were generally over-represented compared to sheep regarding the occurrence of clinical parameters diverging from normal values. Neither low Hbvalues nor low BCS occurred to a higher extent in anaplasma-positive animals but there was a significant correlation between the occurrence of pale mucous membranes (FAMACHA©scores below 3) and anaplasma-positivity among goats in the South Gobi. In addition, goats were slightly paler than sheep in general, suggesting that FAMACHA© scale might be less accurate for goats. An interesting finding was the high occurrence of Hb values below reference among anaplasma-negative goats with in South Gobi. The aetiology behind this is still unknown. Regional comparisons between the infected and non-infected population were limited by the low occurrence of PCR-negative individuals in two of the regions. For the same reason, assessments about pasture influence on disease development were not possible.Anaplasma ovis, den främsta etiologin bakom anaplasmos hos får och getter, är en vektorburen bakterie i ordningen Rickettsiales med förmågan att infektera erytrocyter hos små idisslare. Infektionen är oftast subklinisk till mild, men stressfaktorer som saminfektioner, vaccinationer eller transporter kan bidra till att sjukdomen förvärras, och allvarliga fall kan innebära anemi, aborter och dödsfall. A. ovis har en omfattande geografisk spridning och är endemisk i flera tropiska och subtropiska områden runtom i världen. Utöver getter och får har flertalet vilda idisslare visat sig vara mottagliga för infektionen, men huruvida de har en betydande roll som reservoarer i epidemiologin för A. ovis, är ännu inte klarlagt. Syftet med denna tvärsnittsstudie var att undersöka förekomsten av A. ovis hos får och getter i Mongoliet, samt att utvärdera förändringar av fett- och muskelansättning, slemhinnefärg och blodparametrar till följd av anaplasmainfektion. Vidare jämfördes tendensen att utveckla kliniska symtom hos getter och får mellan olika betesförhållanden för att utvärdera om deras artspecifika betesanpassningar som buskätare- respektive gräsätare kan bidra som stressfaktor vid otillfredsställande beten. Trots att en tredjedel av Mongoliets befolkning försörjer sig på get- och fårdominerad boskapshållning har få tidigare studier av A. ovis genomförts i landet. Tre regioner valdes ut för studien baserat på deras respektive betesförhållanden. Prover samlades från 80 får och 88 getter och analyserades genom mikroskopering av färgade blodutstryk, polymeraskedjereaktion (PCR) för 16S rRNA genen i Anaplasma spp (IVM Ulaanbaatar, Mongolia) sampt msp4 PCR (IVM Ulaanbaatar, Mongolia), specifik för detektion av A. ovis. Därtill analyserades hemoglobin (Hb), hematokrit (Hk), Body condition score (BCS) och FAMACHA© (gradering av färgen på inre nedre ögonlocket för detektion av anemi) för samtliga provtagna individer. Den totala PCR-baserade prevalensen av Anaplasma spp. var 82,4 %, där ingen signifikant skillnad kunde ses i förekomsten mellan får och getter i någon av regionerna. Andelen positiva djur var emellertid signifikant lägre i södra Gobi än i de övriga regionerna. Artbestämning av anaplasma-underarter misslyckades på grund av komplikationer i msp4-PCR:en och A. ovis kunde därmed ej med säkerhet fastställas som patogen bakom fynden i studien. Resultatet från mikroskoperingen skiljde sig något från 16S rRNA PCR-resultaten, men samtliga individer med fynd av fler än åtta inklusionskroppar under sex minuters mikroskopering var PCRpositiva. Om detta kriterium användes kunde 34,2 % av de PCR-positiva individerna identifieras genom mikroskopering. Getter var generellt överrepresenterade jämfört med får angående avvikelser från de kliniska parametrarnas normalvärden. Varken låga Hb-värden eller låga BCS förekom i större utsträckning hos anaplasma-positiva djur, men det fanns ett signifikant samband mellan bleka slemhinnor (FAMACHA© under 3) och anaplasmapositivitet bland getterna i South Gobi. Dessutom var getterna generellt något blekare än fåren vilket implicerar att FAMACHA©-skalan kan vara sämre anpassad för getter. Ett intressant fynd var den höga förekomsten av Hb-värden under referensintervall bland anaplasma-negativa getter i South Gobi. Etiologin bakom detta är fortfarande okänd. Regionala jämförelser mellan infekterade och icke-infekterade populationer begränsades av den låga förekomsten av PCRnegative individer i två av regionerna. Av samma skäl inskränktes bedömningen av betets inflytande över sjukdomsutvecklingen