Vildsvin och vitsippor – mer dramatik i Dalby Söderskog

Nationalparken Dalby Söderskog i sydvästra Skåne är hårt drabbad. Först var det almsjukan och spanska skogssniglar som påtagligt förändrade skogens utseende. Och nu har dessutom askskottssjuka och vildsvin satt sina tydliga spår i den välkända ädellövskogen. Jörg Brunet har följt händelseförloppet

Underbestånd i svenska ekskogar

Ett välskött underbestånd har en viktig roll för kvalitetsdaningen i ekskogar och påverkar även skogsmarkens långsiktiga produktionsförmåga. Detta projekt syftade på att, baserat på arters egenskaper och deras förekomst, analysera underbeståndens potential för att höja ekskogars ekonomiska och ekologiska värden i Sverige. Data från riksskogstaxeringen visade att underbestånd av minst 5 meters höjd, d.v.s. ungefär den lägsta höjd som behövs för god kvalitetsdaning av ekstammar, förekom i 29% av ekbestånden i Sverige, men endast hälften av dessa dominerades av skuggtåliga trädslag med goda kvalitetsdanande egenskaper. Detta betyder att det i endast var sjunde provyta förekom underbestånd med en god potential till kvalitetsdaning. Var sjätte provyta (16%) hade underbestånd som är högre än brösthöjd men lägre än 5 meter och som därmed hade en viss potential att påverka kvalitetsdaningen under omloppstiden. I övriga ekskogar saknades antingen underbestånd helt (27%), eller så var de lägre än 1,3 meter (28%). Detta innebär att många svenska ekbestånd för närvarande har en låg potential för kvalitetsproduktion med hjälp av underbestånd. På längre sikt finns dock möjligheter för intresserade skogsägare att uveckla underbestånden för kvalitetsdaning, då ca 80% av de undersökta bestånden innehöll ett undre beståndskikt med förekomst av åtminstone en lämplig skuggtålig art. Produktion av värdefullt ekvirke rekommederas främst på bättre marker. Det är också på dessa marker som förekomsten av lämpliga underbeståndsarter är som störst. Avenbok, hassel, lind och lönn har högst värde vid sammanvägning av både produktionsvärden och markekologiska aspekter, då de har goda kvalitetsdanande egenskaper och upprätthåller ett gynnsamt marktillstånd med mullhumus. Även bok kan bilda funktionella och värdefulla underbestånd men konkurrerar hårdare med eken och har sämre förnaegenskaper. Till granens fördel talar dess betestålighet och goda klenvirkesekonomi, medan nackdelarna är dess roll som mårhumusbildare och att dess krona släpper igenom mycket mindre nederbörd till marken än lövträden. Studier i ekplanteringar på åkermark visar att alla lämpliga lövträdsarter kan självföryngras och växa in i buskskiktet inom 30-40 år efter att eken planterats. Särskilt avenbok och lönnarterna lämpar sig att planteras samtidigt med eken som fröträd till ett framtida underbestånd

Limited effects of population age on the genetic structure of spatially isolated forest herb populations in temperate Europe

Due to multiple land-cover changes, forest herb populations residing in forest patches embedded in agricultural landscapes display different ages and, thus, experience differences in genetic exchange, mutation accumulation and genetic drift. The extent of divergence in present-day population genetic structure among these populations of different ages remains unclear, considering their diverse breeding systems and associated pollinators. Answering this question is essential to understand these species' persistence, maintenance of evolutionary potential and adaptability to changing environments. We applied a multi-landscape setup to compare the genetic structure of forest herb populations across forest patches of different ages (18-338 years). We studied the impact on three common slow-colonizer herb species with distinct breeding systems and associated pollinators: Polygonatum multiflorum (outcrossing, long-distance pollinators), Anemone nemorosa (outcrossing, short-distance pollinators) and Oxalis acetosella (mixed breeding). We aimed to assess if in general older populations displayed higher genetic diversity and lower differentiation than younger ones. We also anticipated that P. multiflorum would show the smallest while O. acetosella the largest difference, between old and young populations. We found that older populations had a higher observed heterozygosity (Ho) but a similar level of allelic richness (Ar) and expected heterozygosity (He) as younger populations, except for A. nemorosa, which exhibited higher Ar and He in younger populations. As populations aged, their pairwise genetic differentiation measured by DPS decreased independent of species identity while the other two genetic differentiation measures showed either comparable levels between old and young populations (G"ST) or inconsistency among three species (cGD). The age difference of the two populations did not explain their genetic differentiation. Synthesis: We found restricted evidence that forest herb populations with different ages differ in their genetic structure, indicating that populations of different ages can reach a similar genetic structure within decades and thus persist in the long term after habitat disturbance. Despite their distinct breeding systems and associated pollinators, the three studied species exhibited partly similar genetic patterns, suggesting that their common characteristics, such as being slow colonizers or their ability to propagate vegetatively, are important in determining their long-term response to land-cover change.This study applied a multi-species multi-landscape setup to compare the genetic diversity and differentiation among forest herb populations of different ages in agricultural landscapes. We found that the slow-colonizer species populations of different ages can reach a similar genetic structure within decades and thus persist in the long term after habitat disturbance.imag

Från ollonskog till pelarsal

Skabersjö var bland de första godsen i Sverige med att införa ett ordnat skogsbruk efter kontinental modell. Syftet med detta arbete är att beskriva den första skogsindelningen på Skabersjö och dess långsiktiga effekter på skogarnas utbredning, sammansättning och struktur. Genom analysen av källmaterialet blir det möjligt att ge en detaljerad bild av ett skånskt skogsområde innan det moderna skogsbruket intåg och visa hur 160 år av sytematiskt skogsbruk har förändrat Skabersjö skogar. Föreliggande studie baseras främst på analyser av lantmäterikartor från 1700-talet och skogsbruksplaner sedan 1800-talet. Den första skogsindelningen upprättades av den danske skogsmannen Edvard Svanenskjöld 1838 och innehöll omfattande beståndsuppgifter och en skötselplan som skulle gälla under en 40-års period. År 1838 bestod skogarna till största delen av dels gles, dels välsluten 80-200 årig bokskog. Bokskogsskötseln som infördes 1838 var avancerad och liknade i mycket dagens bokskogsbruk. Man utgick från en omloppstid av 120 år och använde sig av bonitets- och tillväxttabeller för att beräkna framtida virkesvolymer. Jämfört med förhållandena i övriga landet har Skabersjös skogsindelning större likheter med den modell som utvecklats av Obbarius för bruksskogarna i Bergslagen än med det samtida statskogsbruket som af Ström införde i kronoparker och häradsallmänningar. En blick på Skabersjös skogar under de senaste 300 åren låter oss urskilja fem tidsperioder med generella skillnader i markanvändningen. (1) Under tiden 1703-1838 används all skog på utmarken som betesmark och skogsodling förekommer inte på dessa marker. (2) Med skogsindelningen 1838 regleras skogsbetet och ett ordnat skogsbruk med omfattande skogsodling tar sin början. Fram till 1918 gynnas boken i den befintliga skogsmarken medan barrskog planteras främst på öppna fäladsmarker. En omfattande dikning av torvmarkerna genomförs. (3) Mellan 1918-1960 breddas skogsbruket genom plantering av en rad nya trädslag. (4) Under tiden 1960-1990 domineras skogsodlingen av granplantering som fram till 1975 även leder till omföring av större arealer bokskog till granbestånd. (5) Omkring 1990 upphör plantering av vanlig gran och en nyetablering av lövskog inleds på nedlagd åkermark och på granhyggen. Skogsindelningen 1838 resulterade snart i den önskade föryngringen i de gamla bokbestånden och en omfattande barrskogsodling på fäladsmark. Skiftande lönsamhet för olika trädslag och ändringar i de skogspolitiska ramarna har sedan vid ett flertal tillfällen lett till ändrade prioriteringar i skogsodlingen. Detta blir särskilt tydligt i den historiskt starkt skiftande arealen ekskog. Dagens skogar på Skabersjö gods har en mer varierad trädslagsblandning än tidigare under undersökningsperioden med beståndstyper som sträcker sig från odlingar av ädelgran för pyntegrönt till ekbestånd med lång omloppstid. En stor del av de nutida bokbestånden är ett resultat av naturlig föryngring på gammal bokskogsmark. Beståndens struktur är dock ett resultat av målmedveten skötsel alltsedan Svanenskjölds tid. Den gamla ollon- och vedskogen har ersatts av högstammiga pelarsalar och täta föryngringar

Trolleholms skogar under 300 år

Skogshistorien på godset Trolleholm är typisk för Skånes herrgårdsskogar. I äldre tider ledde bristfällig skogsskötsel och växande befolkning till överexploatering och skogsbrist. Efter laga skiftet på 1800-talet restaurerades bokskogarna samtidigt som öppna marker började planteras med gran eller tall. Inriktningen mot gran fortsatte därefter ända fram till 1990. Då skedde en omsvängning mot mer lövskog. Relativt stora arealer nedlagd åkermark har sedan dess planterats med främst ek

Trolleholms skogar under 300 år – skogsbrukets utveckling på ett skånskt gods

I detta arbete skildras skogen och landskapet på Trolleholms gods före den agrara revolutionen på 1800-talet och hur moderniseringen av skogsbruket sedan dess har förändrat skogslandskapet. Västra delen av godset saknade skog på utmarken (Slättbogodset) och hörde till risbygden medan den östra hörde till skogsbygden (Skogbogodset), där skog fanns kvar på både inägorna och utmark. Under 1600- och 1700-talen ledde en överexploatering av utmarkerna till en gradvis expansion av risbygden österut. Bok- och ekskogen på utmarken minskade eller försvann helt på sina håll medan dess utbredning förblev relativt stabilt på inägornas skogsbackar. Före laga skifte på 1830-talet låg fokus på boskapsskötsel och godset var knappt ens självförsörjande på spannmål. Markerna var odikade och dominerades av ogödslade naturliga ängar, hedar, enefälader, stubbskottskogar av al, björk och ek, samt ollonskogar av bok och ek. Den odlade åkern utgjorde endast en liten del av arealen på Skogbogodset. Vid 1800-talets början blev det tydligt på Trolleholm och annorstädes i Skåne att skogsutnyttjandet behövde ändras i grunden för att kunna möta en ökande efterfråga på ved och virke, då föryngring och tillväxt inte höll jämna steg med uttaget. En viktig orsak var att det kombinerade bruket av skogsmarken för både virke och betesmark var dåligt organiserat så att ytor för naturlig föryngring inte blev betesfredade. Därtill fanns det en allmän brist på kompetens inom centrala delar av skogsskötseln såsom markberedning, plantering, röjning och gallring. Trolleholm var 1838 bland de första godsen i Sverige att anställa en professionell skogsförvaltare som delade in skogsmarken i områden för systematiskt skogsbruk och områden för överföring till jordbruksverksamhet. Det dröjde emellertid runt 50 år tills skogsseparationen var helt genomförd, då alla traditionella rättigheter till skogsbete och vedutsyning hade lösts in och skogsmarken helt och hållet kunde användas för virkesproduktion. Slutet för skogsbetet, den storskaliga utdikningen och barrträdsplanteringen på fäladerna satte då fart på tillväxten i skogen i slutet på 1800-talet. Den bokskog som hade överlevt fram till laga skifte, började så småningom brukas med moderna metoder och dess areal ökade ända fram till 1940-talet. Den planterade granskogen kom under 1900-talet att helt dominera de gamla utmarkerna och från 1950-talet började gran även planteras på bokskogshyggen i allt större omfattning. Bokskogsarealen på Trolleholm och på många andra skånska gods minskade kraftigt fram till bokskogslagens tillkomst 1974. Pendeln svängde tillbaka till lövskogens fördel på 1990-talet när en omfattande etablering av ekskog på åkermark började och decemberstormen 1999 blev startskottet för omföring av gran till löv även på skogsmark. Under tiden 1985-2015 har granskogsarealen minskat och blivit ersatt av andra barrträd och lövskog. Den senaste tiden har askskottsjukan lett till att trädslaget har försvunnit som beståndsbildande på Trolleholm. Trolleholms skogar kommer även i framtiden att förändras, både genom aktiv skogsskötsel och genom mer eller mindre oväntade händelser och ett ändrat klimat

Fulltoftas skogar

Syftet med denna rapport är att rekonstruera den skogliga utvecklingen i Fulltofta sedan 1770- talet och att ge ett översiktligt förslag till skogliga restaureringsåtgärder baserat på historiskt källmaterial. Rapporten baseras på en jämförelse mellan den aktuella skogsbruksplanen och storskifteskartan över Fulltofta från år 1772. Därutöver har även andra äldre kartor och historiska källor använts för att studera områdets skogshistoria. Vid tiden för storskifte 1772 var mer än hälften av Fulltoftas vidsträckta ängsmarker trädbevuxna och utnyttjades förmodligen som stubbskottsäng eller skottskog. Olika typer av ekbestånd var helt dominerande på ängarna. Fulltoftas bokskogar fanns nästan uteslutande på så kallad skogsmark som inte höstas, det vill säga på mark som listades under inägorna men som användes som betesmark. Drygt 90 % av bokskogarna betecknades som mogen, stor eller hög. I stort sett alla nutida bokbestånd har varit ädellövskog 1772 medan ungefär hälften av dagens ekbestånd växer på före detta öppen mark eller mark som var al- eller björkskog 1772. Utmarken dominerades helt av enefälader och lövsumpskog. Endast ett mindre område med gles bokskog fanns. På 1700-talet dominerade ek i västra delen och bok i östra delen av Fulltofta-området. Idag ser vi en ökad andel granskog ju längre österut man kommer medan bokskogens tyngdpunkt har flyttats till centrala Fulltofta. Av dagens granskogar är knappt hälften planterade på före detta enefälad och en tredjedel på före detta bok-ekskogsmark. Granplanteringen började på 1850-talet och var särskilt omfattande under mellankrigstiden. Omvandlingen av bokskog till granplantering började och slutade tidigare i Fulltofta än i andra delar av Skåne och pågick främst under perioden 1870-1920. På bakgrund av Fulltofta-områdets yngre mark- och skogshistoria föreslås fortsatt restaurering av ekhagarna nära Ringsjön och en viss satsning på ek och lind i centrala delen. I östra Fulltofta finns ett stort behov av att omföra granskog till bokskog och annan lövskog

Low genetic diversity despite multiple introductions of the invasive plant species Impatiens glandulifera in Europe

Background: Invasive species can be a major threat to native biodiversity and the number of invasive plant species is increasing across the globe. Population genetic studies of invasive species can provide key insights into their invasion history and ensuing evolution, but also for their control. Here we genetically characterise populations of Impatiens glandulifera, an invasive plant in Europe that can have a major impact on native plant communities. We compared populations from the species' native range in Kashmir, India, to those in its invaded range, along a latitudinal gradient in Europe. For comparison, the results from 39 other studies of genetic diversity in invasive species were collated.Results: Our results suggest that I. glandulifera was established in the wild in Europe at least twice, from an area outside of our Kashmir study area. Our results further revealed that the genetic diversity in invasive populations of I. glandulifera is unusually low compared to native populations, in particular when compared to other invasive species. Genetic drift rather than mutation seems to have played a role in differentiating populations in Europe. We find evidence of limitations to local gene flow after introduction to Europe, but somewhat less restrictions in the native range. I. glandulifera populations with significant inbreeding were only found in the species' native range and invasive species in general showed no increase in inbreeding upon leaving their native ranges. In Europe we detect cases of migration between distantly located populations. Human activities therefore seem to, at least partially, have facilitated not only introductions, but also further spread of I. glandulifera across Europe.Conclusions: Although multiple introductions will facilitate the retention of genetic diversity in invasive ranges, widespread invasive species can remain genetically relatively invariant also after multiple introductions. Phenotypic plasticity may therefore be an important component of the successful spread of Impatiens glandulifera across Europe