The Uncoupling Protein 1 Gene (UCP1) Is Disrupted in the Pig Lineage: A Genetic Explanation for Poor Thermoregulation in Piglets

Piglets appear to lack brown adipose tissue, a specific type of fat that is essential for nonshivering thermogenesis in mammals, and they rely on shivering as the main mechanism for thermoregulation. Here we provide a genetic explanation for the poor thermoregulation in pigs as we demonstrate that the gene for uncoupling protein 1 (UCP1) was disrupted in the pig lineage. UCP1 is exclusively expressed in brown adipose tissue and plays a crucial role for thermogenesis by uncoupling oxidative phosphorylation. We used long-range PCR and genome walking to determine the complete genome sequence of pig UCP1. An alignment with human UCP1 revealed that exons 3 to 5 were eliminated by a deletion in the pig sequence. The presence of this deletion was confirmed in all tested domestic pigs, as well as in European wild boars, Bornean bearded pigs, wart hogs, and red river hogs. Three additional disrupting mutations were detected in the remaining exons. Furthermore, the rate of nonsynonymous substitutions was clearly elevated in the pig sequence compared with the corresponding sequences in humans, cattle, and mice, and we used this increased rate to estimate that UCP1 was disrupted about 20 million years ago

Swedish Trotting Horse Trainers' Perceptions of Animal Welfare Inspections from Public and Private Actors

Simple Summary Harness racing is the most common form of horse racing in Sweden. As public awareness of animal welfare is increasing, the welfare of these horses must be ensured. Trotting horse trainers in Sweden undergo an official animal welfare inspection by the County Administrative Board (CAB) and a private inspection by their own association, the Swedish Trotting Association (STA). This study investigated trainers' perceptions of these different inspections using a digital questionnaire sent out during spring 2021. Of the 396 responding trainers, a majority reported quite positive experiences of both CAB and STA inspections. However, most perceived the STA inspections to be more valuable and the STA inspectors to be more competent than the CAB inspectors. Overall, the competence and manner of the inspector had a stronger association with trainers' perceptions of an inspection than the results of the inspection. While trainers were generally satisfied with the control system, they would like better coordination between the different inspections. In Sweden, the County Administrative Board (CAB) and Swedish Trotting Association (STA) both perform animal welfare inspections of the premises of trotting horse trainers. The CAB inspection checks for compliance with the legislation, and the STA inspection checks for compliance with the private 'Trotter Health Standard', which mainly sets the same requirements as the legislation. This study investigated the views of trainers on these inspections both as separate events and in relation to each other. A digital questionnaire was sent out to trotting horse trainers in Sweden during spring 2021, and 396 trainers responded. Descriptive and statistical analyses were used to evaluate the responses. In general, the trainers reported positive experiences of both the CAB and STA inspections, but they had consistently more positive views about the private STA inspections than the official CAB inspections. The outcome of the inspections, i.e., non-compliance or not, did not affect trainers' perceptions of the inspections, but inspectors' knowledge, manner, and responsiveness had a strong effect. The trainers were generally satisfied with the current control system but would like better coordination between the different inspections

The environmental benefits and challenges of a composite car with structural battery materials

One way to reduce the environmental impact of an electric vehicle is to reduce the vehicle’s mass. This can be done by substitution of conventional materials such as steel, aluminium, and plastics with carbon fibre composites, or possibly even with structural battery composite materials. In the latter case, another consequence is that the size of the vehicle battery is reduced as the structural battery composite not only provides structural integrity, but also stores energy. This study assesses the change in life cycle environmental impacts related to transitioning from a conventional battery electric vehicle to a vehicle with components made from either carbon fibre composites or structural battery composites, with the aim of identifying environmental challenges and opportunities for cars with a high share of composite materials. Results show that a transition to carbon fibre composites and structural battery composite materials today would (in most cases) increase the total environmental impact due to the energy intensive materials production processes. The two major contributors to the environmental impacts for the structural battery composite materials are energy intensive structural battery material manufacturing process and carbon fibre production process, both of which can be expected to decrease their energy consumption as the technology maturity level increases and other production and manufacturing processes are developed. For future assessments, more effort needs to be put on collecting primary data for large-scale structural battery composites production and on assessing different technology development routes

Swedish dairy farmers' perceptions of animal welfare inspections

Farmers today must comply with animal welfare legislation and often one or more private standards. This makes the number of regulations quite comprehensive and the control arena more complex, with several different animal welfare inspections and audits taking place at farm level. This study investigated perceptions among dairy farmers in Sweden of the official animal welfare inspections and the private Arla and KRAV audits, both separately and in relation to each other, and examined associated factors that could potentially influence their perceptions. An electronic questionnaire was developed and answered by 216 Swedish dairy farmers during spring 2021. The respondents in general acknowledged the need for animal welfare inspections, but had rather diverse perceptions of the actual inspections and inspectors, reporting both positive and negative experiences. They reported more negative experiences of official and Arla inspections than of KRAV (organic farming) inspections and most did not believe that inspections had improved animal welfare on their farm. Most of the respondents called for better coordination between the different inspection types. Most farmers reported being very worried before an official or Arla inspection, which was related to their more negative perceptions of these inspections. Other factors associated with farmers’ perception of the inspections were e.g., acceptance of a regulation, the perceived necessity of an inspection, satisfaction with the inspector’s competence, manner, and behavior, perceived fairness of treatment, and whether non-compliances were recorded. The farmers perceived official inspections as more negative if the inspector was a young woman, if there was more than one inspector present, and if the inspection was not pre-announced. These findings indicate a need for objective and accurate communication regarding different animal welfare regulations and inspections. To achieve greater trust and lower concerns among farmers about animal welfare inspections, all stakeholders need to be involved in communication

Home-Based Work and Home-Based Workers (1800-2021)

Home-Based Work and Home-Based Workers (1800-2021) is about the past and present of home-based work and homebased workers between 1800 and 2021 from a global perspective.; Readership: All interested in social and economic history, and especially in the past and present of home-based work and homebased workers

Transport av dräktiga djur, transport av unga djur och åldersbestämning av foster

De flesta lantbruksdjur transporteras endast enstaka gånger i livet och har därför sällan möjlighet att vänja sig vid transporter på ett sätt som skulle förebygga stress och bidra till en god transportupplevelse. Att skapa förutsättningar som minimerar påverkan på djuren och underlättar drivning av djuren är därför av stor vikt. Livdjurstransport eller transport till slakt kan vara en mycket stressfylld situation för djur. EFSA har under 2022 publicerat tre olika utlåtanden om transport av nötkreatur, små idisslare och gris. EFSA har i sina utlåtanden identifierat följande relevanta välfärdsrisker: social stress i samband med omgruppering, stress då djuren hanteras av ovarsamma människor eller av människor som de inte är vana vid, stress på grund av värme eller kyla, skador, rörelsestress (orsakat av fordonets rörelser), predationsstress (specifikt hos får som drivs med hund), hunger, törst, respiratoriska problem (specifikt hos nötkreatur), begränsade rörelsemöjligheter, svårigheter att vila och sensorisk överstimulering. Sammantaget kan dessa välfärdsrisker leda till ackumulerad och hög stress, rädsla, smärta, obehag och utmattning hos djuren.Nötkreatur, grisar och får är sociala djur som lätt stressas om de separeras från sin grupp. Att ta hänsyn till deras naturliga flockbeteende genom att t.ex. inte driva djur enskilt utan i grupp (undantag för vuxna handjur som ofta behöver hanteras enskilt) är därför viktigt både före, under och efter transport. Omgrupperingar och social stress riskerar att leda till aggressioner och oönskade beteenden då djuren kan komma att skada sig själva eller varandra.Djurs tidigare erfarenheter av att bli hanterade av människor påverkar deras upplevelse och stressnivå vid hantering i samband med transport. En mer vänlig hantering av djuren tidigt i livet kan underlätta hanteringen i samband med transport. Djurens rädsla utgör en välfärdsrisk, både för djuren själva och för den transportör som ska hantera dem. Utlastningsutrymmen och drivvägar behöver vara väl designade för att få ett bra flöde när djuren lastas respektive lastas av och den som hanterar djuren behöver ha god kunskap om djurens naturliga beteenden.Hunger och törst kan uppstå hos djur under tiden från lastning till transport och urlastning. Risken för att djuren ska uppleva hunger och törst ökar med längre transporttider. Unga djur har ett naturligt tätare födointag vilket man kan behöva ta hänsyn till vid transport genom att erbjuda djuren möjlighet att äta och dricka oftare än äldre djur. I nuläget finns det inga optimala lösningar på hur man ska kunna tillgodose behovet av vatten eller annan utfodring på transport då intaget även påverkas av stress och sociala faktorer utöver vana vid utrustningen.Djurtätheten på transportfordonet är en viktig faktor som påverkar djurens möjligheter att hålla balansen och att kunna ligga ned och vila, men även risken för skador och död. Behovet av att kunna ligga ned under transport ökar med transportens längd och huruvida djuren ligger ned är kopplat till vilket utrymme som ges, där större utrymme leder till att fler djur ligger ned.Sen dräktighet räknas som ett tillstånd då det inte är lämpligt att transportera ett djur eftersom transport under denna period kan leda till negativa konsekvenser för djurets välfärd och risker för avkomman. Dräktighet innebär ökad sårbarhet både fysiskt och fysiologiskt. För dräktiga djur innebär därför den stress som förflyttning, lastning, ny miljö, okända människor, rörlig och ostabil transport, transportfordonets förutsättningar, samt avsaknad av foder och vatten under längre perioder, en större påfrestning med en ökad risk för negativa konsekvenser, än för icke-dräktiga djur. Dräktiga djur har en ökad metabolism och värmeproduktion, framförallt under sen dräktighet, vilket gör dräktiga djur mer känsliga för värmestress än icke-dräktiga djur. Vidare blir fysisk ansträngning jobbigare för det dräktiga djuret beroende både på den ökade tyngden och dess påverkan på rörelseapparaten. Även cirkulationssystemet blir mer ansträngt med en förhöjd hjärtfrekvens som följd. Vid värmestress ökar dessutom andningsfrekvensen påtagligt.Kortisol har en viktig roll i slutet av dräktigheten och för att initiera förlossning. I slutet av dräktigheten stiger kortisolnivåerna i moderdjurets blod till följd av att fostrets kortisolproduktion ökar. Förhöjda kortisolnivåer till följd av stress och fysisk ansträngning i samband med lastning, hantering, omgruppering, transport och nya miljöer kan orsaka abort eller för tidig igångsättning av förlossningen. Flera studier visar att det även finns risker under andra delar av dräktigheten. Transport ökar till exempel risken för embryonala förluster under tidig dräktighet hos gris, framför allt under vecka två till fyra, vilket är en kortisolkänslig period. För nötkreatur finns det risk för embryonala förluster vid transporter under dräktighetens första två månader och studier på får har visat på negativa effekter på lamm och ökad risk för fosterdöd vid förhöjda kortisolnivåer hos tackan. Det finns även en risk för epigenetiska effekter hos fostren vid stress hos moderdjuret, vilka kan komma att påverka avkomman senare i livet.När hondjuren ökar i vikt genom fostertillväxt och ökad volym av fostervätskor, påverkas deras rörlighet och förmåga att hålla balansen vilket kan göra att både lastning och transport försvåras samt innebära en ökad risk för halkskador och fläkningsskador. Eventuella led- och klövproblem kan dessutom förvärras eller försvåra rörelsemöjligheterna, även om uppenbar hälta inte alltid kan ses. Den ökade storleken gör att dräktiga djur kräver större plats under transporten, både för att djuren i sig är större, men också för att de ska kunna parera rörelser och hålla balansen. Dräktiga grisar minskar sin aktivitetsnivå och har större behov av att ligga ned och vila vilket behöver tillgodoses under transport.I slutet av dräktigheten, oklart exakt när, sker en uppmjukning av vävnaderna i bäckenregionen vilket är mer påtagligt för nötkreatur än för små idisslare och suggor. Uppmjukningen kvarstår även en tid efter förlossningen. Uppmjukningen ger försämrad stabilitet vid rörelse, vilket innebär risker vid både lastning och transport. Det är därför viktigt att man tar hänsyn till detta och har god tidsmarginal vid transport av dräktiga eller nyförlösta djur, så att djuren inte riskerar att transporteras under den tid som bäckenet är instabilt.Den vetenskapliga evidensen för EU:s regel om 90 % av den förväntade dräktighetstiden som gräns för transport av dräktiga djur förefaller oklar. Rådet ställer sig bakom konklusionen i EFSA:s utlåtande om transport av nötkreatur, små idisslare och gris, om att vetenskapliga belägg för den exakta nu gällande gränsdragningen saknas, samtidigt som det är tydligt att långt gången dräktighet är en riskfaktor för negativ djurvälfärd under transport. I de aktuella utlåtandena finns dock flera studier citerade som visar på sårbarhet för de dräktiga djuren och deras foster under en period som i många fall är längre än de sista 10 % av dräktighetstiden samt att det finns en ökad sårbarhet även under andra delar av dräktigheten och att både moderdjur och foster kan påverkas negativt av att transporteras.Det finns risk för att den stress som en transport innebär kan leda till att det sent dräktiga djuret aborterar eller att förlossningen sätts igång under eller strax efter transport. Då det således föreligger risker för foster och moderdjur vid transport av dräktiga djur under stora delar av dräktighetsperioden anser Rådet att transport av dräktiga djur (nötkreatur, får och gris) om möjligt bör undvikas.Vid transport av unga kalvar, smågrisar och lamm måste hänsyn tas till flera faktorer, såsom ålder, immunförsvarets utveckling, djurens allmänna hälsostatus, huruvida djuren är avvanda eller inte, social stress, etc. Unga djur är generellt känsligare än vuxna djur, och påverkas än mer av att utsättas för hunger och törst, kalla och varma transporter, och begränsade möjligheter att vila under transport. Under perioden då det passiva immunförsvaret går ned samtidigt som det aktiva immunförsvaret är under uppbyggnad är djuren extra känsliga för infektioner.Hur väl ett ungt djur klarar en transport beror bl.a. på längden på transporten (ju längre transport desto större risk för djurens välfärd), samt djurets ålder och vikt. Tiden mellan två och fyra veckor är en känslig ålder för transport av kalvar. Enligt EFSA bör inte kalvar transporteras tidigare än vid fem veckors ålder och de bör väga minst 50 kg. För lamm rekommenderas att djuren transporteras först efter avvänjning. Vidare behöver hänsyn tas till djurens behov av foder och vatten, så att deras närings- samt vätskebehov tillgodoses. Hänsyn behöver även tas till på vilket sätt de är vana vid att inta foder och vatten, och om djuret hålls på liknande sätt i transporten som de är vana vid, exempelvis i samma grupp eller tillsammans med sin mamma. Det kan vara klokt att utfodra djuren innan transport för att minska risken för hunger under transporten. Vid mjölkgiva till kalv behöver tid ges för digestion innan transport för att minska risken för diarré.Icke avvanda djur upplever en större stress runt transport än avvanda djur (vid transport utan moderdjur) och det är därför bättre att företrädesvis transportera djuren efter avvänjning. Unga djur är heller inte motoriskt färdigutvecklade, vilket kan påverka deras balans under transport samt vid på- och avlastning. Yngre djur ligger ned och vilar i större omfattning än vuxna djur. Yngre djurs behov och möjlighet att vila påverkas av vad som sker under transporten, t.ex. hur fordonet körs, vägbanans utformning och fordonets komfort, men också av transportens längd, utrymme per individ och om det är tillräckligt med strö för att kunna ligga bekvämt.I dagsläget saknas en tillfredsställande diagnostisk metod för att med säkerhet bestämma den exakta dräktighetslängden hos ett moderdjur som befinner sig i sen dräktighet, utöver dokumentation baserad på betäcknings-/inseminationsdatum, som Rådet bedömer vara det säkraste sättet att undvika transporter i sen dräktighet. För nötkreatur kan rektalisering vara en enkel och billig metod för att utesluta sen dräktighet, men detta är inte tillämpligt för gris och får.För åldersbestämning av kalv- och lammfoster efter slakt eller avlivning används i nuläget referensvärden för CRL (crown-rump length) som huvudsaklig objektivt mätbar parameter, i kombination med bedömning av andra yttre kännetecken hos fostret, t.ex. behåring. De referensvärden för bedömning som används idag grundar sig dock till stor del på äldre studier, och i takt med att nöt- och fårpopulationen förändras genom aveln kan referensvärdena behöva anpassas i motsvarande utsträckning. Rådet rekommenderar att referensvärden för åldersbestämning av kalv- och lammfoster uppdateras

Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling

Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande

Hållande av sugga och smågrisar i grisningsbox

SLU:s Vetenskapliga råd för djurskydd har fått i uppdrag från Jordbruksverket att utifrån specificerade frågeställningar beskriva det vetenskapliga kunskapsläget beträffande hållande av sugga och smågrisar i grisningsbox. Den svenska lagstiftningens krav skiljer sig i flera avseenden från de krav som ställs i andra länder, varför det har varit svårt att finna vetenskapligt publicerad litteratur som äger direkt tillämpbar giltighet i svenska besättningar. I dagsläget sker heller ingen konstruktion eller tillverkning av grisningsboxar i Sverige. Rapporten har därför även inkluderat studentarbeten vid SLU, liksom arbeten publicerade i olika rapportserier. Där källan inte utgörs av vetenskapligt granskad litteratur har detta tydligt angivits. Domesticerade grisar har i stor utsträckning samma beteendebehov som vildsvin. Moderna grishållningssystem kan tillgodose flera av de beteendebehov som domesticerade grisar har, medan vissa beteendebehov är svårare att tillgodose, och det faktum att grisen hålls i en box utgör alltid en begränsande faktor. En grisningsbox utgör en kompromiss mellan bland annat suggans och smågrisarnas behov. Suggans modersegenskaper och djurskötarens skicklighet anses ha större betydelse för smågrisöverlevnaden än boxens utformning, under förutsättning att utformningen håller rimlig standard. Under perioden närmast grisning har suggan stort behov av att få röra sig och bygga bo. Boxen bör vara stor nog för att möjliggöra detta beteende, och vara konstruerad på så vis att suggan kan få tillräckligt med halm eller annat bomaterial för att kunna utföra sitt bobyggnadsbeteende. En vanlig uppfattning är att suggorna har ökat i storlek under de senaste decennierna men vetenskapligt underlag som stödjer denna uppfattning saknas. Antalet smågrisar per kull har ökat, vilket betyder att boxens storlek kan behöva utökas och att boxens funktionella delar kan behöva anpassas så att de möjliggör tillräckligt stora ytor för att tillfredsställa grisarnas olika behov av att vila, äta, gödsla, ge di etc. Smågrisarna har under tidig digivning behov av att lätt förflytta sig mellan suggans juver, smågrishörnan och gödselytan. Smågrishörnan, d.v.s. det utrymme där smågrisarna kan vistas skyddade från suggan och med extra tillskottsvärme, är en viktig del av grisningsboxen. Den ska vara tillräckligt stor för att hela kullen ska kunna ligga där samtidigt, och bör vara täckt av ett tak som har en front som är utformad så att den minskar luftrörelser och håller värmen kvar. Smågrishörnan ska vara försedd med tillskottsvärme eller en tillräcklig mängd strö för att tillgodose smågrisarnas värmebehov. Här ska också finnas möjlighet att ge tillskottsfoder till smågrisarna. Boxens utformning bör underlätta för suggan att lägga sig så att smågrisarna lätt kommer åt smågrishörnan, vilken ska vara belägen och konstruerad så att god tillsyn blir möjlig. Flera faktorer måste vägas samman vad gäller boxens placering i förhållande till inspektionsgången i syfte att erhålla god tillsyn utan att störa suggan i onödan. Vid hantering av smågrisarna är ofta den s.k. framåtvända boxen att föredra, där smågrishörnan är placerad vid inspektionsgången. Golvets konstruktion är en viktig del av boxens utformning. Den fasta golvytan består vanligen av betong. Alternativa material finns, men få har utvärderats och tillräcklig erfarenhet av dessa saknas. Golvet ska utgöras av ett jämnt och halkfritt underlag för suggan, samtidigt som underlaget inte ska medföra en skaderisk för smågrisarna. Golvet och strömedlet ska erbjuda en mjuk liggyta och samtidigt möjliggöra en god hygien. För att tillgodose smågrisarnas behov av värme kan den fasta golvytan vara 6 försedd med golvvärme, alternativt förses med extra mycket strö i samband med grisningen. Totalarean spalt, dess material och spaltöppningens bredd har betydelse för hygienen. Strömedel och bomaterial är viktigt för att tillfredsställa grisarnas behov av berikning och kan även ha betydelse för produktionsresultaten. Strömedel är vidare ett krav enligt lagstiftningen. Spalten, liggytan och boxens utgödslingssystem ska därför vara utformade för att möjliggöra användning av funktionella mängder strömaterial så att grisarnas beteendebehov tillfredsställs. Svensk smågrisproduktion har under de senaste årtiondena genomgått betydande strukturella förändringar. Besättningsstorleken har ökat och arbetet i stallarna har därmed blivit mer fysiskt krävande. Arbetsuppgifterna har blivit allt mer specialiserade och monotona. Olika boxtyper kräver olika arbetsinsats och belastningsskador p.g.a. dålig ergonomi kan vara ett problem. Så kallade framåtvända boxar minskar tidsåtgången för gödselskrapning. Den totala yta som utgörs av spaltgolv har också betydelse för den arbetsinsats som krävs. Det är även viktigt att det finns möjlighet att skydda djurskötare från aggressiva suggor vid arbete inne i boxen

Hållande av vaktel

Uppdraget har varit att utifrån givna frågeställningar beskriva det kunskapsläge som finns kring hur vaktlar bör hållas och skötas. Med begreppet ”vaktel” avses rent biologiskt inte en enskild art utan ett antal släkten med totalt ca 80 arter av en typ av små hönsfåglar, men det är den japanska vakteln som har domesticerats och idag främst hålls för livsmedelsproduktion. Den japanska vakteln har hållits i fångenskap sedan 1100-talet. Systematisk domesticering och selektion för ägg- respektive köttproduktion har skett mer intensivt sedan omkring förra sekelskiftet, det vill säga i drygt 100 år. Den domesticerade japanska vakteln utmärks av snabb tillväxt, tidig könsmognad och hög äggproduktion i de linjer som har selekterats för detta ändamål. Livslängden hos viltlevande japanska vaktlar anges till 2–3 år, medan domesticerade vaktlar kan leva upp till 8 år. Den forskning som finns är främst gjord på den domesticerade japanska vakteln (Coturnix japonica domestica). Detta yttrande fokuserar därför på hållande och skötsel av den domesticerade japanska vakteln, fortsättningsvis kallad ”domesticerad vaktel”. Mycket av forskningen kring dessa vaktlars beteenden och inhysning är gjord under burförhållanden. Burhållning av vaktel är, såvitt Rådet känner till, inte vanligt förekommande i Sverige i kommersiella vaktelbesättningar och EU-kommissionen planerar att fasa ut all typ av sådan inhysning av livsmedelsproducerande vaktlar. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på vaktelhållning i frigående system. I Sverige hålls domesticerad vaktel för kommersiell produktion av ägg och kött i småskaliga besättningar som är spridda över landet. Omfattningen är dock liten. Domesticerad vaktel och flera andra vaktelarter, t.ex. den kinesiska dvärgvakteln, hålls även för hobbyändamål (sällskap, avel, prydnad) och som försöksdjur i Sverige. De omfattas av svensk djurskyddslagstiftning oavsett syftet med djurhållningen. Vilka regler som gäller är dock avhängigt av dels vilket syfte man har med vaktelhållningen och dels hur den vaktelart man håller ska karakteriseras. Beroende på svar så blir olika föreskrifter gällande, och ibland är det motstridigt vilka föreskrifter som ska följas. Bristen på entydiga föreskrifter skapar en osäkerhet kring vad som egentligen gäller, både för djurhållare och för länsstyrelserna som ska utföra djurskyddskontroller och ibland förpröva vaktelanläggningar. Eftersom japanska vaktlar har varit domesticerade en kort tid (ca 800 år jämfört med t.ex. tamhöns [Gallus gallus domesticus] ca 8000 år) och selektionen har fokuserat på produktionsegenskaper kan man utgå från att de inte skiljer sig så mycket från vilda japanska vaktlar avseende behov och naturligt beteende. Den vilda anfadern till den domesticerade vakteln är marklevande och lever i habitat som erbjuder täta skydd i form av gräsmarker och buskar längs vattendrag och odlade fält. Dessutom är fåglarna kamouflagefärgade och de är naturligt skygga. De fåtal studier som finns av viltlevande japanska vaktlar visar att fåglarna tillbringar mycket tid med att sprätta och leta efter frön och ryggradslösa djur på marken. Viltlevande japanska vaktlar lever i par eller i små grupper under reproduktionssäsongen, och samlas i större flockar under flyttsäsongen. Den domesticerade vakteln formar i fångenskap en dominanshierarki likt tamhönsens hackordning. Den domesticerade vaktelns sinnen (syn, hörsel och lukt) verkar likna tamhönans. Vaktlar är tidigt utvecklade och vid kläckning är de befjädrade, kan se, höra och förflytta sig i sin närmiljö. De blir könsmogna redan vid 5–6 veckors ålder och lägger sina ägg skyddat på marken. Bobyggande och ruvning utförs endast av hönorna. Det saknas dock forskning som tydligt visar vilken grad av ruvningsbenägenhet de har. En allmän uppfattning bland djurägarna tycks även vara att vaktlar inte använder värpreden och att fåglarna därför saknar detta behov. Det kan dock inte uteslutas att orsaken är att fåglarna har specifika önskemål om utformning av reden som inte uppfylls av traditionella värpreden. Även här är forskningen mycket bristfällig (så vilket behov av värprede som råder och hur det bäst utformas är oklart). Skydd är en mycket viktig resurs för vaktlar, och därför behöver de erbjudas tillräckligt med skydd i djurutrymmet så att samtliga fåglar samtidigt kan söka skydd utan att det uppstår konkurrens och stress. Dessa skydd ska placeras i marknivå för vaktlarna att gömma sig under. Sannolikt behöver även dessa skydd vara utspridda i utrymmet dels för att uppmuntra till rörelse och stimulera till att hela utrymmet används, men framför allt för att avståndet till ett skydd ska vara kort. Eftersom vaktlarna har en rangordning och kan vara aggressiva mot varandra är det viktigt att essentiella resurser inte kan monopoliseras utan kommer alla fåglarna till godo. Det är därför även viktigt att det finns tillräckligt med plats kring utfodring, och att det finns tillräckligt många vattenplatser. Som regel ges vaktlar fri tillgång på foder och dricksvatten. Det saknas forskning kring vaktlars behov att söka skydd högre upp, t.ex. på sittpinnar. Den forskning som finns indikerar att behovet av sittpinnar är lågt. Vaktlar är sociala djur och ska därför aldrig hållas ensamma. De bör hållas i grupper som är mixade (både hönor och tuppar) eller i grupper som består enbart av hönor. Det är inte lämpligt att hålla enbart tuppar i en grupp. Även om de i naturen kan leva i par är rekommendationen att antalet hönor överstiger antalet tuppar i vaktelflockar med könsmogna fåglar. Denna rekommendation motiveras av behovet att minska aggression och risken för skador på hönan. Det är viktigt för vaktlar att ströbada av flera anledningar, bl.a. för att hålla fjäderdräkten i trim. Vaktlar ströbadar flera gånger dagligen om lämpligt strömedel finns fritt tillgängligt. Att hålla vaktlarna på ett strömaterial som möjliggör att de kan picka och sprätta är också en viktig välfärdshöjande resurs, eftersom de naturligt ägnar en stor del av tiden åt dessa födosöksrelaterade beteenden. Ljustillförsel för domesticerad vaktel bör vara naturligt ljus eller armatur med dagsljusliknande spektrum. Ljusintensitet och ljusprogram kan jämföras med de som används för värphöns. De domesticerade vaktlarna har ett behov av termisk komfort som kan jämföras med tamhöns, både som kycklingar och som vuxna djur. Det regelverk som finns för värphöns gällande ljus, temperatur och övriga klimatfaktorer bör kunna tillämpas även för domesticerad vaktel, åtminstone tills kunskapsläget för dessa fåglar är bättre. När man utformar miljön är det även viktigt att tänka på biosäkerheten och möjligheten till god tillsyn över vaktlarna. Eftersom vaktlarna är i behov av att söka skydd får man planera utformningen av dessa så att tillsyn kan ske. Det behöver även vara tillräcklig ljusintensitet så att skydd och eventuella värpreden kan inspekteras vid den dagliga tillsynen. När det gäller biosäkerheten bedömer Rådet att samma principer som gäller för besättningar med värphöns, slaktkyckling och kalkonuppfödning i stora drag bör kunna appliceras i livsmedelsproducerande vaktelflockar. Bland annat bör inomhusutrymmen vara saneringsbara och utomhusytor bör vara hårdgjorda eller väldränerade närmast inomhusutrymmet. Omgångsuppfödning är att rekommendera av smittskyddsskäl, och man bör undvika att blanda fjäderfän av olika arter, ursprung och åldrar. En annan viktig orsak till att man bör undvika blandning av flockar är att detta kan leda till social instabilitet i flocken med nedsatt djurvälfärd som följd. Det är även viktigt att djurutrymmena utformas så att vaktlarna inte kan rymma. Då den domesticerade vakteln är relativt nära släkt med vår inhemska europeiska vaktel kan dessa två hybridisera och producera fertil avkomma, vilket är ytterst olämpligt ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. Den forskning som idag finns kring vaktlar ger inget underlag för att ge rekommendationer kring exakta gruppstorlekar, utöver att fåglarna aldrig bör hållas ensamma eller i grupp med enbart tuppar. Den forskning som finns kring utrymmesbehov är främst framtagen genom forskning i bursystem, vilket inte är relevant i detta sammanhang eftersom burhållning av livsmedelsproducerande fjäderfän ska fasas ut inom EU. När det gäller minimiutrymme kan man generellt säga att forskningen enhälligt visar att en hög djurtäthet inverkar negativt på djuren och att tillgången till skydd och könssammansättning av gruppen påverkar lämplig beläggningsgrad. Det finns flera kunskapsluckor kring vaktlar och deras naturliga beteenden och behov, och den forskning som finns är främst gjord på vaktlar i bur. Därför behövs det generellt mer forskning kring hållande av frigående vaktlar