Vi ger inte upp! : Kvinnliga konstnärers bildspråk under krigstiden 1939–1945

Sammandrag Fakultet: Humanistiska fakulteten Utbildningsprogram: Magisterprogrammet i kulturarv Studieinriktning: Konsthistoria Författare: Ann Marie Didrichsen Arbetets titel: Vi ger inte upp! Kvinnliga konstnärers bildspråk under krigstiden 1939–1945 Arbetets art: Magisteravhandling/ pro gradu avhandling Månad och år: december 2021 Sidantal: 48, inklusive källförteckning och bilagor 59 Nyckelord: minne, kollektivt minne, minnesplats, narrativ, beställningsverk, självständigt verk, potentiellt verk, tolkning, krig, brist på förnödenheter, lidande, osäkerhet, ångest, porträtt, stadsvyer, bombskydd, hemmafront, Helsingfors, front, karelska näset, evakueringar, ögonblicksbilder, dagboksanteckningar Handledare: Prof. Ville Lukkarinen Förvaringsställe: Magisteravhandlingar Helsingfors universitet Övriga uppgifter: Sammandrag: Den här avhandlingen granskar kvinnliga konstnärers bildspråk under krigsåren 1939–1945, vilka motiv som var förhärskande, om osäkerheten som rådde under denna tidsperiod syns i konsten och vilken minnesplats densamma utgör för krigs perioden. Inledningsvis behandlas krigsåren ur ett historiskt och politiskt perspektiv men också hur perioden upplevdes av enskilda individer. Konstlivet var förvånansvärt aktivt med bland annat utställningar. Som referensram granskas hur konflikter har skildrats inom konsten i Europa från 1800-talet till början av 1900-talet. Redan genom att se på ett fåtal verk kunde man konstatera att bildkonsten skildrar väl krigets utveckling från att ha gått av stapel på slagfältet till att bli mera totalt, även ett gissel för civilbefolkningen. Här konfronteras vi med beställningsverk som framhäver patriotism och förhärligar krigsherrarna till självständiga verk, som tar ställning till lidandet. De förhärskande motiven för konstnärinnorna under denna period var samma som innan kriget, det vill säga stadsvyer och landskap, porträtt och blomstermotiv. Motivvalen ses som ett sätt att hålla upp humöret - vi ger inte upp - och att tro på en bättre och normal vardag även i framtiden. Verk med en anknytning till kriget var sällsynta. I denna studie delas dessa verk upp i verk från hemmafronten det vill säga Helsingfors och verk nära fronten vid karelska näset. På hemmafronten verkade Elga Sesemann och Tove Jansson. I Sesemanns expressionistiska självporträtt kan man se känslor såsom osäkerhet, ångest och uppgivenhet. Janssons bilder från hemmafronten visar vardagen i Helsingfors med bombskydd och en son vid fronten. Både Sesemanns och Janssons verk är potentiella, vilket innebär att man kan tolka dem på olika sätt. I en jämförelse nationellt med Yngve Bäcks Kirigets melodi och internationellt med Henry Moores Shelter-teckningar var de finska konstnärinnornas bildspråk inte lika kraftfullt. I närheten av fronten verkade Helmi Kuusi och Tuulikki Pietilä, vars verk avbildar verkligheten såsom dagboksanteckningar med människor på väg, de evakuerade som måste lämna Karelen. Stämningarna av osäkerhet avbildas med hjälp av stora tomma ögon, kroppsställningar och händernas talande språk. Vid utrönande av vilken minnesplats den krigstida konsten utgjorde som kollektivt minne, utvecklades begreppen runt minnesplats med att i konstverket bör finnas element som gör det möjligt för de flesta att associera till kriget. Dessutom bör verken vara tillgängliga för allmänheten. Flera av verken var små, tillgängligheten var begränsad och associationerna till kriget många gånger subtil. Därmed blev den veritabla minnesplatsen andra konstarter såsom litteraturen och filmen med verket Okänd soldat