Irony as a Method of Neoclassical Sociology : Toward a Reconstruction of Iván Szelényi’s Methodology

Iván Szelényi is one of the most successful and accomplished contemporary sociologists originating from Central and Eastern Europe. His oeuvre – reflexive sociology of intellectuals – is based on what he together with his students calls ‘Irony as a Method of Neoclassical Sociology’. Although this methodological approach has attracted some attention, it is still little understood. To overcome this limitation, one needs to inspect Szelényi’s approach to inquiry, including the different aspects of his mental model such as his take on ontology, epistemology, methodology, training, qualitative analysis, quantitative analysis, rhetoric, nature of knowledge, knowledge accumulation, goodness and quality criteria, hegemony, control, axiology, call to action, inquirer posture, ethics, reflexivity, accommodation, and commensurability. Analyses of these methodological foundations, which Bourdieu and his co-workers in their book from 1991, The Craft of Sociology, have also called the “system of intellectual habits”, form the sub-sections of my thesis that aims at a reconstruction of Szelényi’s method of ironic inquiry. The thesis is organized into three main chapters. It starts with an overview of how ‘irony’ has been (ab)used in humanities and social sciences and provides the reader with a conceptual background and a comparative context. The overview ends with a brief introduction to how Szelényi together with his co-authors has explained the nature of irony as a method of neoclassical sociology. The second chapter presents the materials and methods of my research. After arguing how the “new rules of sociological method”, as put forward by Giddens in 1976, are applicable in my study, I offer an overview of its underlying assumptions. This will be followed by explanations of the specifics of the theoretical research tradition followed in this research, arguments about why I flirt with rational ‘reconstruction’ as a research approach, how it, in turn, relates to ‘ethnomethodological indifference’ and to the ‘sociology of sociology’ as a sub-category of sociology of knowledge and science studies. I suggest that my research comes closest to the ‘deviant case study’ in terms of empirical research design. I will provide explanations on the selection of study material following the Quality of Reporting of Meta-analyses (QUOROM) standard for meta-analysis on data collection (in terms of selected texts and conducted interviews) and analysis techniques (applying sociological discourse analysis for the ‘suspicious’ interpretation and objective hermeneutics for the ‘empathic’ one). The second chapter will also point out some methodological limitations of my research. The longest part of the dissertation, presented in the third chapter, is devoted to a comprehensive analysis of the methodological foundations of Ivan Szelényi’s scholarship. More specifically, in order to understand and explain irony as a method of neoclassical sociology, I will classify and discuss critically his take on the above-mentioned methodological aspects from ontology to accommodation and commensurability. I call these elements collectively his metaphysical pathos – a term coined by Arthur O. Lovejoy in 1936. Although Lovejoy was reluctant to give it a precise definition, preferring to identify five principal types instead, the concept has come to signify ‘unconscious mental habits’ – the implicit and explicit assumptions of an individual, a generation, or an era. The term was made more widely known outside the history of ideas by Alvin Gouldner, who reformulated it as “a set of sentiments which those subscribing to the theory could only dimly sense”. The concept has a more specific meaning in this thesis – I interpret it as the ‘mental model’ of an author of sociological and theoretical texts. In other words, I do not see the metaphysical pathos as any broader constellation of inquirer presuppositions – most of which have been covered in detail by the four dimensions of Ritzer’s metatheoretical frame – but rather as the (un)conscious mental habits brought about by methodological choices, assumptions, and foundations of scholarship. In the concluding chapter, I will reflect on my efforts to reconstruct Szelényi’s metaphysical pathos, which should allow us to improve our understanding of irony as a method of neoclassical sociology. The research puzzle I wish to solve is how Szelényi’s thought-provoking sociological research has benefited from an ironic edge, even if such an approach has seldom been taken seriously as a method. At a more general level, Szelényi’s way of using irony as anticipated thought provocation and/or intellectual intrigue that combines effectively critical theory and post-positivism, on the one hand, and elements of human and social sciences, on the other, shows that arts with its subjective qualitative analysis and sciences with its objective quantitative analysis are inseparable.Iván Szelényi är en av de mest framgångsrika och etablerade samtida sociologerna med ursprung i Central- och Östeuropa. Hans verk – en reflexiv sociologi om de intellektuella – bygger på vad han tillsammans med sina elever kallar ironi som metod för neoklassisk sociologi. Även om detta metodologiska tillvägagångssätt har väckt viss uppmärksamhet är dess egentliga innebörd relativt okänd. För att bättre förstå Szelényis metod måste man undersöka den mentala modell som hans forskning utgår ifrån, dvs. hans uppfattning om ontologi, epistemologi, metodologi, utbildning, kvalitativ analys, kvantitativ analys, retorik, kunskapens natur, kunskapsackumulering, kriterierna för vetenskaplighet och kvalitet, hegemoni, kontroll, axiologi, forskningens politiska implikationer, forskarens roll, etik, reflexivitet samt förenligheten och jämförbarheten av olika vetenskapliga paradigm. Dessa metodologiska grundvalar har av Bourdieu och hans medarbetare i boken The Craft of Sociology från 1991 även kallats "systemet av intellektuella vanor". De analyseras i olika delar av min avhandling, som syftar till en rekonstruktion av Szelényis metod för ironisk undersökning. Avhandlingen sönderfaller i tre huvudkapitel och inleds med en översikt över hur "ironi" har (miss)brukats inom humaniora och samhällsvetenskap, och förser läsaren med en konceptuell bakgrund och ett jämförande sammanhang. Översikten avslutas med en kort inledning till hur Szelényi och hans medförfattare har framställt ironin som metod för neoklassisk sociologi. Det andra kapitlet presenterar materialet och metoderna för min undersökning. Efter att ha argumenterat för min tillämpning av "de nya reglerna för sociologisk metod", som Giddens lade fram 1976, redogör jag för min studies underliggande antaganden. Därefter följer en närmare presentation av den teoretiska forskningstradition som den anknyter sig till, en motivering till att överväga en rationell "rekonstruktion" som forskningsmetod, en förklaring över hur den i sin tur relaterar sig till "etnometodologisk likgiltighet" och till "sociologins sociologi" som en underkategori av kunskapssociologi och veten-skapsstudier. Jag föreslår att min undersökning står närmast den "avvikande fallstudien" när det gäller empirisk forskningsdesign. Dess empiriska material har valts enligt standarden QUOROM – kvalitet på rapportering av meta-analyser (Quality of Reporting of Meta-analyses) för metaanalys, på data-insamling (när det gäller utvalda texter och genomförda intervjuer) och på analystekniker (där sociologisk diskursanalys tillämpas för en "misstänksam" tolkning och objektiv hermeneutik för en "empatisk" tolkning). I det andra kapitlet pekas också på de metodologiska begränsningarna av min studie. Avhandlingens längsta del, som upptar det tredje kapitlet, innehåller en analys av de metodologiska grunderna för Ivan Szelényis forskargärning. För att förstå och förklara ironi som metod för neoklassisk sociologi klassificerar och diskuterar jag kritiskt hans syn på ovannämnda metodologiska aspekter – från ontologi till förenligheten och jämförbarheten av olika vetenskapliga paradigm. Jag kallar dessa element sammanfattningsvis hans "metafysiska patos" – en term som myntades av Arthur O. Lovejoy 1936. Även om Lovejoy var ovillig att ge den en exakt definition och föredrog att istället identifiera fem huvudtyper, har begreppet kommit att hänvisa till "omedvetna mentala vanor" – de implicita och explicita antagandena som kännetecknar en individ, en gene-ration eller en epok. Utanför idéhistorien blev termen mer allmänt känd när Alvin Gouldner omformulerade den som "en uppsättning böjelser (sentiments) som de som stödjer en teori bara svagt kunde förnimma". I denna avhandling används begreppet i en mer specifik betydelse, dvs. med hänvisning till den "mentala modellen" av en författare av sociologiska och teoretiska texter. Med andra ord ser jag inte det metafysiska patoset som någon bredare konstellation av frågeställningar – varav de flesta ingår i de fyra dimensionerna i Ritzers metateoretiska schema – utan snarare som de (o)medvetna mentala vanor som utmynnar i metodologiska val, antaganden och i utgångspunkterna för forskningsarbete. I det avslutande kapitlet reflekterar jag över mitt försök att rekonstruera Szelényis metafysiska patos i syfte att bättre förstå ironi som metod inom neoklassisk sociologi. Jag vill visa hur Szelényis tankeväckande sociologiska forskning gynnats av en ironisk udd, även om ironin inte brukar tas på allvar som metod. Szelényi använder ironi som avsiktlig provokation och/eller intellektuell intrig som i praktiken kombinerar kritisk teori och postpositivism å ena sidan samt element i humaniora och samhällsvetenskap å den andra. På detta sätt visar han att humaniora och vetenskap, med subjektiv och kvalitativ respektive objektiv och kvantitativ analys, är oskiljaktiga

VR Storytelling

The question of cinematic VR production has been on the table for several years. This is due to the peculiarity of VR language which, even if it is de ned by an image that surrounds and immerses the viewer rather than placing them, as in the classic cinematic situation, in front of a screen, relies decisively on an audiovisual basis that cannot help but refer to cinematic practices of constructing visual and auditory experience. Despite this, it would be extremely reductive to consider VR as the mere transposition of elements of cinematic language. The VR medium is endowed with its own speci city, which inevitably impacts its forms of narration. We thus need to investigate the narrative forms it uses that are probably related to cinematic language, and draw their strength from the same basis, drink from the same well, but develop according to di erent trajectories, thus displaying di erent links and a nities