”Namnförfinskningar komma att ske i tusental” : Namnförfinskningen 1906: aktörer, målgrupp och debatt

Abstract

Våren 1906 organiserades en kampanj av aldrig tidigare sedd storlek för förfinskningar av släktnamn. Namnförfinskningskampanjen fick sitt startskott med författaren Johannes Linnankoskis tal i mars och kulminerade i en massförfinskning på Snellmansdagen den 12 maj, då tiotusentals personer förfinskade sina släktnamn. Under våren debatterades ämnet aktivt i såväl den finskspråkiga som den svenskspråkiga pressen. Denna avhandling behandlar aktörer, målgrupper, argumentation, retorik, ideologi och politisk agenda i den finsksinnade namnförfinskningskampanjen och den svensksinnade kritik som kampanjen gav upphov till. Det teoretiska ramverket för avhandlingen är nationalism, identitet och språk. Kampanjen och dess motreaktion speglas mot teorier om konstruerandet av en nationell identitet och ett folk och byggandet av en nationell historia. Betydelsen av ett gemensamt språk för inkluderande i och exkluderande från imaginära gemenskaper spelar en central roll i förståelsen av fenomenet. Avhandlingen baserar sig på ett brett källmaterial bestående av såväl ca 500 tidningsartiklar som arkivkällor. Källorna behandlas såväl kvantitativt som kvalitativt. Med hjälp av statistik belyses olika aktörers engagemang, centrala teman i argumentationen samt målgrupper för namnförfinskningskampanjen och den svensksinnade motreaktionen. Den kvantitativt baserade analysen fördjupas genom en djupare kvalitativ analys och rikliga exempel från källmaterialet. Namnförfinskningskampanjen var en produkt av flera centrala aktörers samarbete. Kampanjen startades av det vetenskapliga sällskapet Kotikielen seura och studentföreningarna Suomalainen Nuija och Ylioppilaiden Keskusteluseura. Skriftställaren Johannes Linnankoski hade också en central roll, då hans brandtal för massförfinskningen av släktnamn var startskottet till kampanjen och publicerades i största delen av de finskspråkiga tidningarna i landet. Utöver dessa hade dock även de politiska partierna och deras tidningar en stor inverkan på att kampanjen blev så stor. Speciellt det gammalfinska partiet och dess ledande tidningar Uusi Aura och Uusi Suometar agiterade mycket aktivt för namnförfinskningarna. Den svensksinnade motkampanjen koncentrerade sig däremot främst runt kvällstidningen Nya Pressen och dess chefredaktör Axel Lille, som samtidigt arbetade för att omforma det svenska partiet. Argumentationen för namnförfinskningarna innehöll en bred spridning av olika slags argument. Både argument om praktiska problem som uttalssvårigheter och emotionella argument som att finska släktnamn var ett tecken på fosterländskhet figurerade. En del argument fick oproportionerligt stor synlighet på grund av att de användes av ett fåtal skribenter vars inlägg publicerades flera gånger om. Sist och slutligen var det en liten krets personer som ledde agitationen i pressen. Den svensksinnade kritiken koncentrerade sig främst på rationella argument, trots att försök att förlöjliga namnförfinskningskampanjen också var vanliga. Målgruppen för namnförfinskningskampanjen var på ytan hela folket. Den viktigaste gruppen var dock den bildade klassen som enligt snellmanska tankebanor måste förfinskas. Likaså koncentrerade sig den svensksinnade motkampanjen på att förmå den bildade klassen att inte delta i kampanjen. De politiska partierna tävlade redan om sina målgruppers gunst inför lantdagsvalet som skulle gå av stapeln följande år. Förutom en språkfråga, var debatten om namnförfinskningar i allra högsta grad en politisk fråga