Rätten till personförsäkring. En studie av den sammantagna rättsliga skyddssituationen för personer med funktionsnedsättning vid ansökan om personförsäkring

Abstract

Den 1 januari 2006 infördes en kontraheringsplikt för personförsäkringar i 11 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2005:104), FAL. Lagregeln åsyftade att stärka rätten för personer med funktionsnedsättning att teckna personförsäkring. Vidare syftade lagregleringen till att minska antalet schablonmässiga bedömningar där hela grupper av personer med funktionsnedsättning generellt fick avslag av försäkringsbolagen och verka för mer individuella bedömningar. Kontraheringsplikten innebär att försäkringsbolagen endast får neka någon att teckna försäkring när det finns särskilda skäl för ett sådant avslag, såsom vid risk för framtida försäkringsfall på grund av hälsoproblem. Problemet med en utökad rätt till försäkring är hur det ska förenas med försäkringsteknikens krav som bolagens beslut grundar sig på. Uppsatsen berör dessa försäkringstekniska aspekter men även om kontraheringspliktens införande inneburit någon förändring för personer med funktionshinder vid ansökan om personförsäkring. Utöver kontraheringsplikten skall diskrimineringslagen (2008:567), DL, skydda personer med funktionshinder mot att diskrimineras vid ansökan om personförsäkring. Svensk lagstiftning har följaktligen två skyddslagstiftningar som skall ge skydd åt personer med funktionshinder vid ansökan om personförsäkring, kontraheringsplikten i FAL samt diskrimineringslagstiftningen. Uppsatsen visar att införandet av en kontraheringsplikt för personförsäkringar år 2006 inte medverkat till några större förändringar för personer med funktionshinder gällande deras rätt att teckna personförsäkring. Problemet med individuella och schablonmässiga bedömningar visar sig vara att det inte existerar några riktlinjer för vad en individuell bedömning i realiteten är. Lagstiftarens intention var säkerligen att tillämpningen skulle klargöras via praxis, men problemet har uppstått som en effekt av att tvister inte resulterat i någon sådan. Det faktum att det saknas riktlinjer för vad en individuell bedömning är har resulterat i att försäkringsbranschens olika parter tolkat innebörden i enlighet med sina egna intressen. Det behövs med andra ord ett prejudikat som tar ställning till vad en individuell bedömning skall anses vara. Såväl FAL som DL kan skydda en person med funktionshinder vid en situation där personen nekats att teckna personförsäkring. FAL skall trygga att personen enbart nekas då det finns särskilda skäl för ett sådant avslag samt trygga individuella bedömningar. DL skall skydda att en person med funktionshinder inte utsätts för varken direkt eller indirekt diskriminering när denne vill teckna försäkring. Det finns bara en dom, och den är enbart från tingsrätt, när det gäller DL tillämpat på en person med funktionshinder i försäkringssammanhang. Precis som försäkringsgivarsidan och försäkringstagarsidan är av olika uppfattning vad en individuell bedömning skall anses vara är försäkringsbolagen och DO av olika uppfattning hur DL skall tillämpas i försäkringssammanhang. Meningsskiljaktigheter råder specifikt om hur jämförelsen skall göras i kriteriebedömningen enligt DL och uppsatsen redogör för hur jämförelsen kan tolkas. Uppsatsen utreder sammantaget hur samtliga skyddsregleringar samverkar och hur helhetsbilden av skyddande regleringar ser ut för personer med funktionsnedsättning vid ansökan om personförsäkring