Bankers innehav av finansiella instrument värderade till verkligt värde i Nivå 3 -en studie av 75 banker inom Europeiska Unionen

Abstract

Bakgrund: I finanskrisens spår har redovisningen genomgått en snabb förändring när det gäller upplysningskraven för finansiella instrument värderade till verkligt värde genom en omarbetad IFRS 7. Så väl IASB som FASB har länge arbetat med standards för redovisning av finansiella instrument med anledning av att dessa är en allt viktigare komponent i företagens riskhantering. Historiskt har anskaffningsvärde varit den värderingsmetod som har tillämpats beroende på dess tillförlitlighet. Men i takt med att finansiella instrument handlas med allt mer kan värdering ske med hjälp av prisnoteringar där marknaden är tillräckligt aktiv. Värdering till verkligt värde har därför allt mer blivit den metod som har förespråkats av normgivarna. Argumenten är bland annat att det ger både en relevant och tillförlitlig redovisning. Problem och syfte: En av förändringarna i upplysningskraven för finansiella instrument angående värdering till verkligt värde är att företagen numera måste upplysa om hur tillförlitlig värderingen av instrumenten är. Instrumenten delas upp i tre nivåer och klassificeringen beror på vilken indata som använts vid värderingen. När värderingen inte bygger på prisnoteringar eller annan tillförlitlig marknadsdata ökar subjektiviteten genom att värderingsprocessen blir beroende av företagets interna antaganden. Syftet med denna uppsats är att studera i vilken omfattning Europeiska banker innehar finansiella instrument som är osäkra i värderingen genom sin värderingsmetod och därmed klassificeras som nivå 3. Studien skall även undersöka om det kan identifieras skillnader mellan banker med olika storlek i fråga om innehav av nämnda instrument. Metod: Undersökningen baseras på en studie av 75 banker inom Europeiska Unionen som omfattas av förändringen genom att man tillämpar IFRS i sin redovisning. Genom att producera centralmåtten medelvärde och median samt undersöka spridningen i urvalet i förhållande till bankernas egna och totala kapital, har en analys av situationen genomförts. Denna har hämtat stöd i teorier som har eftersökts i litteraturen. Uppsatsen har en deskriptiv ansats. En uppdelning i stora, medelstora och små banker har gjorts för att identifiera skillnader som beror på storlek av bankens verksamhet som har mätts i bankens totala kapital. Slutsats: Undersökningen har kommit fram till att det generellt sätt är låga innehav av finansiella instrument värderade i nivå 3 i förhållande till eget kapital och totalt kapital. Ett fåtal banker har däremot så pass höga innehav så att en felvärdering kan få betydande effekt på den finansiella ställningen. Studien har även kommit fram till att det råder en positiv korrelation mellan storlek på bank och innehav av de undersökta finansiella instrumenten. Fortsatta studier: En undersökning av skillnader med avseende på affärsinriktning och andel innehav av finansiella instrument gick inte att genomföra vid tidpunkten för uppsatsen. Författarna anser det vara av värde att undersöka detta vid en senare tidpunkt. Det har även framkommit att en avvägning mellan nivå 2 och nivå 3 kategorisering är problematisk vilket är intressant att studera närmar