I svensk rätt kan kretsen för vem som kan dömas som gärningsman utvidgas genom att döma flera personer i medgärningsmannaskap. När flera personer tillsammans uppfyller brottsrekvisiten i en straffbelagd gärning, kan domstolen döma flera gärningsmän. Hur begreppet har tillämpats i praktiken av både åklagare och domare, har fått stor kritik. Praxis på området spretar åt olika håll, vilket ger knapphändig vägledning för hur begreppet ska tolkas och tillämpas. Syftet med uppsatsens är att problematisera och belysa diskussionen kring begreppet medgärningsmannaskap ur ett kritiskt perspektiv. Om domstolarna har en benägenget att döma flera personer kollektivt, och om detta är förenligt med rättssäkerheten är frågeställningar som uppsatsen ämnar att besvara. Hur begreppet ska tillämpas kom att förändras efter Lindomefallet, där två personer frikändes på grund av att det inte gick att fastställa vem som hade utfört vilken gärning. Domen upprörde allmänheten och krav ställdes på lagstiftarna. Fallet fick effekter för efterkommande fall, däribland Pinnstolsfallet, där omständigheterna liknade dem i Lindomefallet men utgången var den motsatta. Efter diskoteksbranden i Göteborg dömdes fyra individer i medgärningsmannaskap med otydlig motivering, vilket visade på utvecklingen av det utvidgade medgärningsmannaskapet. I uppsatsen behandlas vidare mordet på Björn Söderberg, morden på Sturecompagniet och Pirate Bay-målet. I analysen argumenterar jag för att det går att se tendenser på att domarna dömer hela kollektivet hellre än att göra individuella prövningar. Vidare diskuteras den moralfilosofiska frågeställningen om rättssäkerhet, där vikten att kunna säkerställa rättssäkerheten för både gärningsman och offer understryks. Uppsatsen avslutas med att fastslå att mer forskning behövs för att rättvist kunna tillämpa begreppet medgärningsmannaskap
