Runt om i Europa växer högerpopulistiska partier stadigt. Inom vetenskapen behandlas detta fenomen flitigt. Oftast utifrån ett perspektiv där man behandlar samhälleliga förutsättningar för dessa partier att växa eller utifrån ett kognitivt/psykologiskt perspektiv där man fokuserar på hur det i individen formas ett ”vi” och ett ”dem”. I denna uppsats anlägger jag ett annat perspektiv. Jag utgår ifrån språket med antagandet att partierna genom sina yttringar formar narrativ – ett narrativ om nationen. Syftet med denna uppsats är att visa på, och försöka förstå, hur de högerpopulistiska partierna Sverigedemokraterna (SD) och Dansk folkeparti (DF) genom sina yttringar formar ett narrativ kring nationen och på så sätt ger den, en viss, mening. Jag gör inte anspråk på någon heltäckande kartläggning utan erbjuder endast utdrag, eller scener, ur detta narrativ. Jag kommer utifrån ett visst material, som främst utgörs av partiets egna texter, genomföra en semiologis analys utifrån Roland Barthes teori om myter som jag kombinerar med Bernhard Giesens teori om att framföra det sakrala. Framförallt kan man se hur SD och DF formar sitt narrativ kring en särskild period i historien, nämligen 1800-talet och dess nationalromantiska anda. En andra slutsats är hur religionen snarare blir ett sätt att stärka, och berätta om, nationen än att vara viktig som religion i faktisk mening. En tredje slutsats, och den punkten på vilken partierna skiljer sig å mest tydligt, är idén om ”folket” och dess temperament som en viktig del av nationen. Här talar DF i termer som frihet och livsglädje i kontrast till SD som ser det kollektiv folket utgör som särskilt viktig, termer som solidaritet ligger nära till hands
