The purpose of this study was to examine if implicit and explicit prejudices against attractive and unattractive people can be reduced. This was meant to occur when the participants were forced to agree with a set of motivational statements about the importance of not prejudicing against attractive and unattractive faces. The participants then rated attractive and unattractive faces in an affective misattribution procedure. The hypothesis was that the participants will to avoid that cognitive dissonance arises would cause them to judge attractive and unattractive faces more equally. The study contained 60 participants, a majority of these were students. No significant results were found proving that cognitive dissonance reduces prejudices against attractive and unattractive faces. A possible explanation could be that a will to avoid cognitive dissonance could have arisen from an automatic response, much like a gut feeling, caused by the faces. This automatic response could have affected the participants will to avoid cognitive dissonance caused by the motivational statements in order for to be cognitively consistent with their gut feeling.Syftet med denna studie var att undersöka om implicita och explicita fördomar mot attraktiva och oattraktiva ansikte kan reduceras. Det undersöktes genom att deltagarna tvingades hålla med om ett antal motivationspåståenden om vikten av att ej vara fördomsfull mot attraktiva samt oattraktiva. Deltagarna fick sedan göra en affektiv misattributionsprocedur där de fick skatta attraktiva samt oattraktiva ansikten. Hypotesen var att deltagarnas vilja att undvika att kognitiv dissonans uppstår skulle leda till att deltagarna bedömde attraktiva och oattraktiva ansikten mer likvärdigt, alltså mindre fördomsfullt. Studien bestod av 60 deltagare, en majoritet av dessa var studenter. Inga signifikanta resultat för att kognitiv dissonans minskar fördomar mot attraktiva och oattraktiva uppmättes. En möjlig förklaring skulle kunna vara att en vilja att undvika kognitiv dissonans uppstått från en automatisk respons, likt en magkänsla, skulle ha kunnat uppstå från ansiktena. Denna automatiska respons kan ha minskat deltagarnas vilja att undvika kognitiv dissonans orsakad av motivationspåståendena för att deltagarna istället skulle kunna vara kognitivt konsistenta med denna magkänsla
