Med anledning av anorexidiagnosens relativt dåliga prognos för tillfrisknande samt höga dödlighetsfrekvens tycks det angeläget att undersöka vetenskapens förståelse av fenomenet. Självsvält utgör anorexidiagnosens centrala element och dess drivkrafter definieras i detalj i den psykiatriska diagnosmanualen DSM-5. Syftet med denna uppsats är att vidga perspektivet och kartlägga den vidare diskursiva kamp som alstrar vetenskapens kunskap om självsvält samt betänka diskursens sociala konsekvenser. Vetenskapens självsvältsdiskurs tolkas med utgångspunkt i Michel Foucaults teoretiska begrepp diskurs och makt. Diskursens sociala konsekvenser analyseras med utgångspunkt i Gregory Batesons koncept dubbelbindning och Thomas Brantes reflektioner om öppenheten hos ontologiska modeller. En diskursanalys har gjorts på 14 vetenskapliga artiklar från olika akademiska discipliner. Samtliga artiklar syftar till att begripliggöra självsvält. En tematisk analys har genomförts med avsikt att reflektera över relationen mellan diskursens språkliga framställningar och självsvältens praktiska uttryck. Analysen visar en ontologiskt oredig diskurs där psykiatrins individualiserande och patologiserande utgör en stark diskursiv norm för vad som är möjligt att formulera. Normen tycks så orubblig att den omöjliggör för kritiker att fullfölja initiala ifrågasättanden av individualiseringen av samhällsproblem. Politiska åtgärdsförslag på makronivå och uppmaningar om maktutjämnande insatser är märkligt frånvarande. Diskursen härleder i huvudsak svältens mening ur en av dess konsekvenser: den avmagrade kroppen. Bantningens normalisering och självsvältens patologisering bildar en språklig dubbelbindning som så gott som raderar gråzonen mellan friskt och sjukt. Slutligen tycks dubbelbindande budskap om skenbara sociala möjligheter och tillgångar till makt ligga till grund för en upplevelse av vanmakt och socialt omöjliggörande hos många unga kvinnor. Självsvält tycks för vissa kvinnor utgöra ett sätt att uttrycka denna upplevda icke-position
