Uppsatsen undersöker de internationella tribunalernas uppfattning om, och beskrivning av, det förflutna. Texten rör sig kring begreppen fred och försoning, vilka kvalificeras i människorätts-principen ‘non-repetition’, eller ‘icke-upprepning’, av tidigare förbrytelser. Denna princip väcker frågan om huruvida internationella brottmålsförfaranden kan motverka framtida förbrytelser, genom den historieskrivning de bidrar till. Inledningsvis presenteras den allt mer omfattande ’rätten till sanning’, dess ursprung, utveckling och nutida innebörd. Därpå beskrivs hur det förflutna bearbetas vid de internationella tribunalerna, samt hur denna process påverkar karaktären av, och särdragen i, den rättsliga historieskrivning som därigenom tar form. I samband med denna beskrivning ifrågasätts påståendet att den ‘sanning’ om det förflutna som befästs vid tribunalerna bidrar till att motverka framtida grova förbrytelser. ’Rätten till sanning’, företrädesvis den kollektiva dimensionen av normen, används som en måttstock för denna analys. I det avslutande kapitlet belyses den ideologiska dimensionen av den internationella straffrättens historieförståelse. Det framhålls att ambitionen att hålla individer straffrättsligt ansvariga för vissa särskilt grova brott är ett politiskt projekt och skall förstås som sådant. Slutligen hävdas att den rättsliga historieskrivningens ideologiska särdrag bör exponeras, för att främja den internationella straffrättens preventiva effekt.The dissertation investigates the character of the historical narrative that is produced at the international tribunals. It revolves around the notions of peace and reconciliation, qualified in the human rights principle of non-repetition and the potential of international criminal law to contribute to these ends. It is held that the collective aspect of the right to truth provides a useful tool, with which the potential of the narrative in preventing future crime can be evaluated. Following an inquiry into the scope and character of the emerging ‘right to truth’, the construct of truth and history in international criminal trial is described. The dissertation then deploys the ’right to truth’ and the thereby provoked question of the relation between a certain account of the past and the promise of non-recurrence, to analyse the utility of the typical narrative produced at the international tribunals. In the final chapter the concept of ideology is utilised to understand the project of international criminal justice as intrinsically political. In the final concluding comment it is held that the emancipatory potential of the work of the international tribunals can be fully realised only when the political character of the judicial account of the past is admitted
