Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka om banken bör lita på värdet från värderingsintyg från tredje man och/eller på värdet från årsredovisningar, godkända av revisorn vid bankens värdering av deras kredittagares säkerheter, samt vilken rätt banken har till skadestånd om de på grund av felaktig värdering lidit förmögenhetsskada. Metod: I uppsatsen används juridisk metod för att tillämpa rättsinformationen enligt rättskälleläran och för att få ett juridiskt väl motiverat svar. Teoretiska perspektiv: I stora drag består den teoretiska referensramen av en generell framställning om skadestånd enligt ABL vilken sedan mynnar ut mer specifikt om revisorns och värderingsmannens skadeståndsansvar. Därefter redogörs en sammanfattande bild för skadeståndansvaret. Slutligen presenteras relevanta rättsfall. Resultat: Vid värdering av bankens kredittagares säkerheter bör banken i de flesta fall kunna lita på både intyg av tredje man och på årsredovisningen. I undantagsfall om tredje man friskrivit sig eller i speciellt riskfyllda branscher måste banken vara extra aktsam. Banken bör alltid ställa frågor och själv försöka ta reda på mer om säkerhetens värde. Om banken litat på värderingsintyg eller på årsredovisningen och beaktat friskrivning och beaktat speciellt riskfyllda branscher enligt ovan bör de vara skadeståndsberättigade
