En dom från EU-domstolen meddelad 2010 och Skatteverkets efterföljande tolkning av denna dom har inneburit att mervärdesskattesatsen för framställning av tryckta produkter i vissa fall har sänkts från 25 procent till 6 procent med rättsverkan bakåt i tiden. Rättsläget har givit upphov till ett stort antal omprövningar. Tryckerier har begärt återbetalning från Skatteverket av för högt redovisad utgående mervärdesskatt och deras kunder har därefter efterbeskattats genom s.k. följdändring då kunderna har yrkat avdrag med, en i efterhand visad, för hög mervärdesskattesats. Av domar från Högsta förvaltningsdomstolen framgår att Skatteverket efterbeskattningsvis kan sänka tryckerikundernas mervärdesskatteavdrag om det inte är omöjligt eller orimligt svårt för kunden att få ersättning från tryckeriet. Det finns enligt civilrättsliga regler och principer stöd för att tryckerikunderna har en fordran på tryckerierna. I december 2015 meddelade Högsta domstolen att ett tryckeri enligt principen om condictio indebiti var skyldigt att återbetala för högt debiterad mervärdesskattesats till en tryckerikund. Det primära syftet med denna uppsats är att mot bakgrund av gällande rätt analysera grunden för ett civilrättsligt anspråk enligt principen om condictio indebiti och principen om obehörig vinst. Då de rättsprinciper som är föremål för analys inte är reglerade i svensk lag tar uppsatsen sin huvudsakliga utgångspunkt i rättspraxis och doktrin. För en ökad förståelse för principernas innehåll sker en komparativ redogörelse för hur obehöriga berikanden behandlas i några europeiska rättsordningar och i principförslaget Draft Common Frame of Reference (DCFR). Betalning från kund till tryckeri kan betraktas som en sådan betalning utan rättsgrund eller obehörig förmögenhetsförskjutning som grundar återkravsrätt enligt de delvis sammanhängande principerna om condictio indebiti och obehörig vinst. Det står dock klart att principen om condictio indebiti liksom, än tydligare, principen om obehörig vinst inte är tänkta att fungera för dessa fall. I tvisterna handlar det ofta om att någon som (ännu) inte har lidit en skada vill ha ersättning för att någon annan har gjort en vinst. Läran om obehörig vinst kan dels betraktas som autonom princip som självständigt kan ge upphov till en återkravsrätt men också som ett rättspolitiskt argument eller en motivering för att ett återkrav borde föreligga enligt andra normer. Principen om condictio indebiti tillhandahåller en huvudregel förenad med undantag. Huvudregeln är att en misstagsbetalning ska gå åter till betalaren. Motstående intressen har förenat huvudregeln med undantag. I praxis liksom i doktrinen finns en flexibel inställning till vilka intressen som kan tillmätas vikt i en avvägning. Obehörig vinst liksom skälighetsavväganden kan i förevarande situation fungera som ett instrument för att åstadkomma ett rättspolitiskt rimligt resultat.In 2010 the Court of Justice of the European Union (CJEU) issued a preliminary ruling on the classification on reprographics activities saying that such activities have the characteristics of a ‘supply of goods’ to the extent they are limited to mere reproduction of documents. In Sweden such activities had, until this point in time, generally been classified as ‘supply of services’ and thus subject to a value added tax rate (VAT) of 25 percent, instead of the correct reduced rate of 6 percent. Referring to the CJEU’s ruling hundreds of printing companies reclaimed the difference between 25 percent and 6 percent of VAT and received repayments from the Swedish Tax Agency. Hence additional tax assessments were carried out in relation to the customers of the printing companies who (retrospectively shown) had made tax deductions too high. The reasonableness of such additional taxation has been considered by the Supreme Administrative Court that has stated that the Swedish Tax Agency can reduce the VAT deductions when it is not impossible nor unreasonably difficult for the customer in question to obtain compensation from the printing company. There is support for the assumption that Swedish law recognises an action for undue payment. In December 2015 the Supreme Court found that a customer had a valid claim on a printing company under the principle of condictio indebiti. The primary aim of this paper is to analyse the ground for a civil claim under the principle of condictio indebiti and the principle of unjust enrichement. The presentation accounts particularly for the Swedish discussion and presents briefly the views on the notions in other national jurisdictions and in the Draft Common Frame of Reference (DCFR). The principles are evidently not construed for this specific situation where the plaintiff, who has not (yet) suffered a disadvantage, claims compensation from the enriched defendant. In Sweden there is no generally accepted systematic view on the principle of unjust enrichement and courts rarely accept unjust enrichement as a separate ground for successful action. Nevertheless unjust enrichement may be used as a motivation for legal rules or legal conclusions. The general rule under condictio indebiti says that a payer of an undue payment is entitled to reclaim the payment from the recipient. Over the years the rule has been adjusted in regard of balancing conflicting interests. Mistaken payment is often described as the paradigm case of unjust enrichement; If the mistaken payment should not be recoverable for the payer the recipient would obtain an unjust enrichement. Thus the concept of unjust enrichment could serve as an instrument to achieve a reasonable result under the principle of condictio indebiti
