Begreppet al-mahdī är grundläggande i shīʿitisk islam. Det betyder ordagrant “den rättledde”. I den shīʿitiska tolvsekten har ordet kommit att beteckna den dolde Imamen som en dag ska återkomma för att rädda sina anhängare och återställa rättvisa på jorden – en slags messiasgestalt. Det råder nära konsensus bland forskare som sysslar med tidig islam om att den som först använde ordet al-mahdī i dess eskatologiska betydelse var den shīʿitiske rebelledaren al-Mukhtār (d. 686), när han tillämpade det på Muḥammad b. al-Ḥanafiyya, en son till ʿAlī. I föreliggande studie ifrågasätter jag denna uppfattning, och argumenterar för att det visserligen kan beläggas att Mukhtār använde titeln al-mahdī för Ibn al-Ḥanafiyya, men inte att han använde den i en messiansk bemärkelse. Den betydelsen kan inte beläggas förrän strax efter hans död. Avslutningsvis gör jag gällande att denna fråga är metodologiskt snarare än historiskt viktig
