Syfte: Syftet för studien var att studera vilka förhållningsstrategier mottagande lärare har i Förskoleklassen för att bemöta barn i behov av särskilt stöd under deras första år i skolans värld. Som utgångspunkt för att komma åt forskningsfrågan studerades verksamheten utifrån hur pedagogerna utformar sin praktik för att bemöta barn i behov av särskilt stöd.
Teori: Studiens teoretiska grundvalar bestod av det relationella perspektivet samt symbolisk interaktionism. Inom det relationella perspektivet ska barnets förutsättningar att nå målen ses i relation till omgivningen. Om förutsättningarna i omgivningen ändras, ändras också individens möjligheter att nå de krav som är uppsatta. Samtidigt lyfter detta perspektiv fram att det är miljöns utformning som avgör om barn i behov av särskilt stöd har svårigheter eller inte att anpassa sig till undervisningen och skolmiljön. En central del i det relationella perspektivet är dessutom interaktionen, det som sker i samspelet mellan människor. Med den symboliska interaktionismen ligger fokus på att vi interagerar, samspelar, med varandra med hjälp av kroppsspråk, gester och andra symboler. Viktiga begrepp som används inom den symboliska interaktionismen är handling, symboler, samspel, språk och identitet.
Metod: Undersökningen genomfördes som en kvalitativ studie, en fallstudie, som riktade sig mot verksamheten i en Förskoleklass. Tillvägagångssättet som användes var etnografiskt inspirerat med datainsamling genom deltagande observationer, intervjuer och dokumentstudier, så kallad triangulering. Studiens design grundades på inledande intervjuer med klassansvarig förskollärare. Därutöver följde deltagande observationer av verksamheten med tillhörande informella samtal samt intervjuer med fritidspedagog, fritidsledare och skolans specialpedagog. Dessa informanter kom att bli studiens primära källor. Sekundär källa, dokumentstudier, utgjordes av överlämningsdokument för att visa hur barn kan framskrivas, på olika sätt, i text från förskola till Förskoleklass.
Resultat: Relationen mellan barn och vuxen, dialog och samspel samt miljöns utformning hade betydelse för hur barn klarade av sitt nya sammanhang inom ramen för Förskoleklassens verksamhet. Behovet av lyhörda, förstående och flexibla pedagoger visade sig väsentligt då barnet träder in i skolans värld, i en ny kontext, i en oftast åldershomogen grupp. För pedagogerna handlade det om att hitta metoder, förhållningsstrategier, som hela tiden kunde växla beroende på det enskilda barnets behov liksom gruppens behov. Interaktion och dialog med barnet är de förhållningsstrategier pedagogerna använde som metoder för att göra barnen delaktiga i verksamheten bredvid rumsliga anpassningar gällande barnens placeringar och klassrummet utformning, för att bemöta barnen på bästa sätt
