Lundequist, Jerker

Swedish

Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 3, 1991 169 Om teori och praktik Jerker Lundequist Projekteringsmetodik, KTH Inom arkitektkåren är det vanligt att skil-j apå teoretiker och praktiker. Med "teore-tiker" menas de medlemmar av kåren som sysslar med forskning och undervisning på högskolorna eller med utrednings- och utvecklingsarbete inom offentlig förvalt-ning. Med "praktiker" menas de som pro-jekterar byggnader och upprättar stads-planer. Man kan emellertid undra över om dis-tinktionen mellan teoretiker och praktiker är så särskilt meningsfull. Det ingår ju fak-tiskt en stor mängd av utredningsarbete i all seriös projektering och planering. Dess-utom bedrivs det ett ganska intensivt ut-vecklingsarbete vid många arkitektkon-tor, både inom offentlig och privat sektor. Detta utvecklingsarbete kan ta varieran-de former: som introduktion av nya hjälp-medel typ CAD, uppgradering av referens-bibliotek, framtagning av kvalitetssystem osv. Det bedrivs också en ganska omfattan-de intemutbildning på vissa kontor, i form av studiemöten, kurser, studiebesök, upp-följningar av genomförda projekt, studie-resor och medverkan i FoU-projekt. Man kan också med visst skäl fråga sig vem det är som ser projektorer och plane-rare som praktiker? Om man frågar folk på en byggarbetsplats hur de vill beteckna arkitektkåren, så inte lär det bli ordet prak-tiker som används. Min poäng är mycket enkel: Termen "praktiker" är så oprecis och mångtydig att den egentligen inte borde användas. Är en snickare en mer praktisk praktiker än en projekterande arkitekt? Är en projekte-rande arkitekt mer praktisk än en utredan-de arkitekt? Är utredaren mer praktisk än arkitekturforskaren? Är arkitekturforska-ren i sin tur mer praktisk än en forskare in-om humaniora? Och är filosofer totalt opraktiska? Därmed inte sagt att folk bör förbjudas att använda ordet "praktiker". Termen är så etablerad i vårt vardagsspråk, att den nog är omöjlig att bli av med. Det finns för övrigt en lång rad av andra tämligen inne-hållslösa termer i vardagsspråket, som t ex "kvalitetssäkring" eller "produktbered-ning". Det intressanta i dikotomin teori-prak-tik bör således ligga i begreppet teori -eftersom begreppet praktik är så diffust och svävande att det inte kan utgöra en motsats till någonting annat över huvud taget. Lyckligtvis är det betydligt lättare att visa på meningsfulla användningar av be-greppet teori. Forskning är, per definition, en verk-samhet som syftar till att utveckla teorier och begrepp. Men detta innebär inte att den institutionaliserade forskningen har monopol på denna verksamhet. Snarare är det nog så att alla som någon gång sysslat med att utveckla teorier och begrepp, där-med också sysslat med forskning. Skillnaden mellan forskare och icke-forskare ligger väl i att forskaren förut-sätts göra detta på heltid, och med utveck-lande av något slags professionalism. Att man är forskare till yrket innebär således inte att man har monopol på det teoretiska arbetet, utan att man förutsätts besitta en viss kompetens för detta. Vad denna kompetens kan bestå av, varierar från disciplin till disciplin. Samhällsveta-170 Debatt re förutsätts vara duktiga på att samla in, bearbeta, tolka och presentera statistik; historiker skall kunna söka, finna och be-döma historiska källor; beteendevetare och naturvetare förutsätts behärska de för äm-net relevanta experimentteknikerna osv. Att vara en professionell forskare inne-bär att man skall behärska den egna dis-ciplinens verktyg. De viktigaste av dessa verktyg är de teorier som tillsammans konstituerar den disciplin som forskaren tillhör. Ett akademiskt ämne - en disciplin -består helt enkelt av de teorier, begrepp och metoder som en utövare, dvs prakti-ker (sic!), av ämnet bör känna till och kun-na tillämpa. Det finns således en viss rimlighet i att kalla en yrkesforskare för "teoretiker". I varje fall är det mer meningsfullt än att kalla en projekterande eller planerande arkitekt för "praktiker". En forskare använder sin teori lika hand-gripligt som en snickare använder sin ham-mare. Forskaren applicerar sin teori på någon aspekt av den faktiska verklighe-ten, och medverkar därmed till att göra denna verklighet fattbar. Forskaren väljer sin teori ur den upp-sättning av teorier som hans disciplin, el-ler angränsande discipliner, kan tillhanda-hålla. Av detta följer de två grundläggande krav som man bör kunna ställa på ett ge-nomfört forskningsprojekt: dels (i) att pro-jektet resulterat i någon form av ny kun-skap om den aspekt av verkligheten som undersökts, dels (ii) att de teorier som till-lämpats också har testats och vidareutveck-lats. De frågor som de projektansvariga forskarna bör ha ställt sig, är av typen: Fungerade de teoretiska redskapen som avsett? Bör de modifieras i något avseen-de? Vilka är gränserna för teorins tillämp-ningsområde? Av det förda resonemanget framgår att jag ser på teorier som ett slags artefakter, som konstruktioner. Teorin är ett redskap för den mänskliga tanken, på samma vis som ett verktyg är ett redskap för den mänskliga handlingen. Och man kan inte använda det manuella arbetets verktyg utan att tänka, lika litet som man kan an-vända det teoretiska arbetets redskap utan stöd av det manuella arbetets verktyg. Ar-kitekten tänker, så att säga, med hjälp av sin skisspenna; författaren tänker via sin skrivmaskin; ingenjören tänker via sina kalkylprogram osv. Teorier och begrepp är redskap för tän-kandet. Att tänka är, egentligen, samma sak som att teoretisera, i varje fall om tän-kandet sker något så när systematiskt. Alla människor som utför ett seriöst arbete måste således teoretisera över ar-betsuppgiftens mål och medel, lämpliga handlingsalternativ ochrimliga samarbets-former. Med "arbete" menas ju ett antal aktörers gemensamma, samordnade och planerade handlingar. I begynnelsen var Ordet, står det i Bi-beln. Det är säkert sant, även om det kan-ske varit bättre om det stått: I begynnelsen var Begreppet. Men god tvåa kom Hand-lingen. Egentligen är ord, begrepp och handling oupplösligen förenade, i vad som Wittgenstein ibland kallar "språkspel" och ibland "praxis". Om vi ser på arbetet som kollektiv, samordnad handling, så följer att det före handlingen måste finnas ett för-handlings-skede. För-handling föregår handling. De som skall medverka i arbetsuppgif-tens lösande, måste börja med att gemen-samt för-handla om vad som skall göras av vem, hur det skall göras, när och var. (Den i mitt tycke lyckligt valda termen "för-handling" har jag fått från planerings-teoretikern Ingemar Johansson.) Man bör således tänka innan man hand-lar, och man bör kommunicera sina tankar till de personer som man för-handlar med. Teoretiserandet-det systematiska tän-kandet - har en viktig roll att spela här. För att kunna åskådliggöra hur detta går till kommer jag nedan att tvingas göra en del grova, kanske alltför grova, förenklingar. Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 3, 1991 171 Men mitt syfte är gott och det kanske för-låter en del. Man bör, till att börja med, skilja mel-lan vad som utgör ett begrepp och vad som utgör en term. • Termen är det språkliga uttrycket för begreppet. Man ställer samman ett flertal termer till en språklig sats. • Begreppet utgör tänkandets minsta enhet. Man ställer samman ett flertal be-grepp till enfullständig tanke, ett påståen-de, som kan uttryckas språkligt som en sats. • Vi besitter ett begrepp när vi har ska-pat oss en föreställning av den materiella verklighet som begreppet refererar till: Ett objekt, ett ting eller en process, eller ett fenomen av annat slag. • Att besitta begreppet "A" är att kunna använda begreppet rationellt i olika situa-tioner, och att känna igen de företeelser som begreppet refererar till. Man besitter begreppet "frukt" när man känner igen äpplen, päron, bananer osv som just frukt. Man begriper sig på frukt. Varje yrkespraxis utvecklar en egen uppsättning begrepp. När deltagare i sam-ma praxis - fiskare eller tandläkare osv -talar med varandra, använder de fackter-mer som är obegripliga för utomstående. De har ett gemensamt fackspråk. Detta fackspråk refererar till den för gruppen gemensamma begreppsapparaten, som i sin tur bygger upp den kompetens som man bör ha, om man skall kunna bli accep-terad som fullvärdig medlem i gruppen. Inom forskningens värld har de olika disciplinerna utvecklat egna begrepps-apparater, som varje forskare inom respek-tive disciplin måste behärska. Begrepp används vid konstruktion av teorier, eftersom en teori egentligen inte är något annat än en ordnad mängd av be-grepp och påstånden. En teori är en begreppslig konstruk-tion, en tankekonstruktion, med vars hjälp forskarna systematiserar och ordnar sitt vetande inom ett visst område. I sin enk-laste form är en teori en mängd begrepp, som tillsammans ger en uppfattning av hur en företeelse är uppbyggd, hur den kan indelas och klassificeras. En mer stringent teori är ett system, där begrepp och på-ståenden har ordnats på ett systematiskt sätt. Man kan således klassificera teorier efter deras grad av stringens: • enkla system för klassifikation (som t ex en indelning av befolkningen i två grupper: religösa och icke-religiösa); • taxonomiska teorier (som t ex Linnés sexualsystem) som pekar ut samband och mönster mellan de företeelser som klassi-ficerats; • begreppsapparater, (som t ex de plane-ringsteorier som utvecklats kring nyckel-begreppen "mål" och "medel"); • teoretiska system, som ordnar påstå-enden och regler för härledning av nya på-ståenden (dvs hypoteser). En välutvecklad teori skall systematiskt kombinera: • ett antal påståenden om verkligheten; • ett antal regler för härledning av nya påståenden, dvs hypoteser, •samt ett antal nyckelbegrepp, dvs centrala begrepp kring vilka teorins övriga begrepp kan grupperas. Teoretiserandet är, som påpekats, inte nå-got unikt för den institutionaliserade forsk-ningen. Även icke-forskare tänker via be-grepp, sätter samman begrepp till tankar, dvs påståenden (engelskans "proposi-tions"), och fogar tankar till varandra i teoretiska konstruktioner. Alla människor uttrycker sina begrepp i ord och termer, sätter samman ord och termer till språk-liga satser som uttrycker tankar, och för-söker förbinda dessa satser på ett systema-tiskt sätt till en argumentation som uttryc-ker en tankekonstruktion. Det specifika med forskningen är att detta sker via institutionaliserade proces-ser där systematiseringen av tänkandet och dess uttryck drivits så långt som möj-ligt. Framför allt har prövningen och test-172 Debatt ningen av framlagda påståenden drivits långt. Vetenskapens kärna är just den sys-tematiska kritiken av framlagda påståen-den. Vetenskap är kritik. Forskning är således en tankeverk-samhet, som syftar till att foga samman begrepp till påståenden ("fullständiga tankar"). Dessa påståenden ställs sedan samman till teorier; de olika påståendena skall ge varandra stöd. Begreppen uttrycks i ord och termer. Påståendena uttrycks i språkliga satser, som sedan fogas sam-man till explicita teorier. Eller, vilket är det vanligaste, fogas till existerande teo-rier. Med hjälp av de teorier som finns att tillgå, skall forskaren beskriva och analy-sera den företeelse som han undersöker. Man talar därför ibland om Forskningens Fyra F: Förklara, Förstå, Förutsäga och Föreslå. Forskaren förklarar företeelsen A ge-nom att peka ut orsaken till A. Men, innan han över huvud taget kan förklara A, måste han ha förstått meningen med A - vilket innebär att han har skaffat sig en rimlig uppfattning om vad A innebär i det sam-manhang, den kontext, där A ingår. Förståelse-förklaring är en klassisk dikotomi (tyskans "Verstehen" och "Erklä-ren"). Men, i många sammanhang är det minst lika viktigt att kunna förutsäga nå-gonting om framtiden, eller att kunna fö-reslå någon åtgärd. En förutsägelse är helt enkelt en för-klaring av någonting framtida. Att föreslå någonting är-ofta -a t t ge en förklaring av varför en viss handling bör kunna leda till ett önskvärt mål. Ett sådant förslag utgör en rekommendation av ett handlingsal-ternativ. Men ibland kan dock förslaget begränsas till att uppmana mottagaren av förslaget att skaffa sig en bättre förståelse av problemet, och att ange vägar till en sådan förståelse. Ibland kombineras förslag och förutsä-gelser, t ex enligt följande mönster: "Vår forskning visar att den nuvarande utveck-lingen kommer att resultera i tillståndet A, som bör undvikas, om inte åtgärden B vid-tas. Därför föreslår vi att berörda aktörer sätter igång på direkten med åtgärderna b„b2...b„." Av informationsekonomiska skäl kan det vara klokt av en forskare som vill nå ut till byggsektorns övriga aktörer-brukare, projektorer, entreprenörer, förvaltare -a t t begränsa sig till att meddela sina forsk-ningsresultat som förutsägelser och för-slag. Detta eftersom byggsektorns aktörer ofta inte har tid att läsa tjocka forsknings-rapporter- däremot är de mycket intresse-rade av att få kortfattad information med idéer och anvisningar. Faktum är att den största bristvaran in-om byggbranschen är personer som kan komprimera forskningsresultat till han-terbar information. Detta får inte tolkas som att forskarens, "teoretikerns", roll skulle vara att föreskri-va byggsektorns övriga aktörer hur de skall tänka. Fullt så långt kan man inte dri-va den megalomani som är oupplösligen förenad med forskarrollen. (En liten släng av megalomani är däremot bara bra för en forskare - annars står man inte ut med yr-kets låga löner, osäkra arbetsvillkor och den av Kafka designade högskoleorgani-sationen.) Sammanfattningsvis, det jag försökt säga i denna artikel är följande: Att alla ar-betande människor är teoretiker i någon mening. Och att forskningens roll inom byggsektorn bör vara att tillhandahålla ett antal begrepp, påståenden och teorier, dvs tankeredskap, som under vissa omstän-digheter kan visa sig vara användbara för brukamas, projektorernas, planerarnas, en-treprenörernas och förvaltamas eget teore-tiserande. 

Om teori och praktik

http://arkitekturforskning.net/na/article/download/958/898

Om teori och praktik

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning