[Der findes ikke resumé til denne artikel

Molde, Bertil

Danish

Tidsskrift.dk (Det Kongelige Bibliotek)

Sprog i Norden Titel: Forfatter: Kilde: URL: Principer för Svenska språknämndens rådgivningsarbete Bertil Molde Sprog i Norden, 1979, s. 17-21 http://ojs.statsbiblioteket.dk/index.php/sin/issue/archive © Dansk Sprognævn Betingelser for brug af denne artikel Denne artikel er omfattet af ophavsretsloven, og der må citeres fra den. Følgende betingelser skal dog være opfyldt: • Citatet skal være i overensstemmelse med „god skik“• Der må kun citeres „i det omfang, som betinges af formålet“• Ophavsmanden til teksten skal krediteres, og kilden skal angives, jf. ovenstående bibliografiske oplysninger.Søgbarhed Artiklerne i de ældre numre af Sprog i Norden (1970-2004) er skannet og OCR-behandlet. OCR står for ’optical character recognition’ og kan ved tegngenkendelse konvertere et billede til tekst. Dermed kan man søge i teksten. Imidlertid kan der opstå fejl i tegngenkendelsen, og når man søger på fx navne, skal man være forberedt på at søgningen ikke er 100 % pålidelig. Principer för Svenska språknämndens rådgivningsarbete Av Bertil Molde En grundläggande princip för allt språkvårdsarbete är att det bygger på en stabil språkvetenskaplig grund, inte på allmänt tyckande eller tillfälliga och godtyckliga åsikter. Nämnderna i Finland, Norge och Sverige (och den sverige-finska nämnden) har klart mandat att utföra egna undersök-ningar och forskningar för att bedriva sin språkvårdande verk-samhet. Dansk Sprognrevns stadgar är i detta avseende något mindre entydiga - det står bara att nämnden "på videnskabe-ligt grundlag" skall ge myndigheterna och allmänheten råd och vägledning i språkliga frågor. Det står däremot inte klart ut-sagt att nämnden själv genom forskning av olika slag skall kunna skaffa fram det vetenskapliga underlag som den skall arbeta med, och det kanske är synd. I Svenska språknämndens stadgar står det bl.a.: "Nämnden skall fullgöra sin uppgift genom utredningar och skrifter av så-väl populär som vetenskaplig art." Detta har vi alltid tolkat så, att det står oss fullständigt fritt att ta upp vilken forsk-ningsuppgift som helst som kan ge underlag för språkvårds-verksamhet i vidaste mening. Sedan är det en annan sak att tiden och de allmänna resurserna inte medger så mycket rent forskningsarbete - men det är viktigt att själva möjligheten alltid finns. Klarast uttryckt är forskningsmöjligheten och forsknings-inriktningen för de båda finländska språkbyråerna, som ka-rakteristiskt nog tillhör "Forskningscentralen för de inhemska språken". Bägge byråerna har klart uttalade forskningsupp-gifter. För den finska byrån sägs det att den har till uppgift "att i språkvårdande syfte bedriva forskning rörande det finska skriftspråket och det talade finska språket", och för den 17 svenska anges uppgiften på motsvarande sätt, nämligen "att bedriva forskning rörande finlandssvenska dialekter och annan svenska som användes i Finland". Ingen effektiv och rationell språkvård kan bedrivas utan forskning, vare sig denna forskning bedrivs av språkvårdarna själva eller av andra. Men språkvårdarna kan inte nöja sig med att hoppas på och lita till andras forskningar. Språkvårdarna måste själva definiera de problem som är viktiga för dem och deras verksamhet och ta initiativ till den forskning som be-hövs. Sture Allen talar om motiveringar för språkvård (se s. 7). Jag har inte så mycket att tillägga på den punkten. Men jag anser att det är viktigt att understryka att det finns två olika typer av motiv för språkvård, dels ett allmänt språkvetenskapligt, dels ett som kan kallas samhälleligt. Det sista är kanske på ett sätt det viktigaste. Det är ju tack vare att statsmakterna i de nordiska länderna inser betydelsen av vår verksamhet som språknämnderna och nu också det nordiska språksekretariatet existerar. Vad är det då för motiv som samhället har för språkvård, eller för att det skall ges statliga medel till språkvårdsarbete? Det är naturligtvis olika i olika länder och för olika språk-nämnder, men ändå kanske det finns vissa gemensamma grundtankar eller grundförhoppningar i alla de nordiska län-derna. Man kunde teoretiskt tänka sig att statsmakterna hade en allmänt välvillig omtanke om medborgarna, att språkvård då uppfattades som en social insats som mutatis mutandis var av liknande slag som socialvård och sjukvård. Att det motivet skulle vara särskilt framträdan'de kan dock betvivlas. Jag tror att det finns ett annat och mycket hedervärt hu-vudmotiv för statsmakterna i Norden, nämligen insikten att språkets funktion är av största betydelse för hela samhälls-apparatens funktion. Språkvård kan då ur statens synpunkt betraktas som ett av flera viktiga smörjmedel som bidrar till att samhällsmaskineriet i vidaste mening fungerar så friktionsfritt som möjligt. Jag är benägen att som språkman och språkvår-18 dare i just detta se det viktigaste praktiska motivet för språk-vård. Det är enligt min mening viktigt att man har vissa grund-ideer just om olika motiv för språkvård innan man går in på frågor om principer för hur det praktiska och teoretiska arbe-tet skall bedrivas - att man har en grund som man kan bygga sitt hus på. Vid allt praktiskt språkvårdsarbete måste man skilja på de två huvudgrenarna av sådant arbete, dels det arbete som riktar sig mot det språkliga systemet, dels det som riktar sig mot språket i funktion, språkbruket. I den svenska nämndens dagliga rådgivning spelar frågor som rör systemet kvantitativt sett en blygsam roll. De flesta frågorna rör svenskt språkbruk (och då ofta vilket av två eller flera alternativ som är lämpligast i ett visst fall). Systematiska frågor tas emellertid upp i olika av nämndens skrifter, t.ex. i Svensk handordbok, i uttalsordlistan och ofta i tidskriften Språkvård. I artiklar i den tidskriften kan t.ex. ordböjnings-frågor behandlas (t.ex. mina artiklar "Latinsk ·och svensk ordböjning" i 1970: 1 och "Radior och tevear - några ord-böjningsproblem" i 1978: 3). Huvuddelen av den svenska nämndens rådgivning rör alltså språkbruket. För denna verksamhet finns det en överordnad huvudprincip, nämligen anpassningen till mottagaren. Att den principen är den primära när det gäller t.ex. massmediernas språk och språket i myndigheternas information till allmänhe-ten, ligger i öppen dag. Utöver denna huvudprincip skulle jag vilja nämna följande underprinciper: 1) principen om maximal föreståelighet, dvs. varje språkligt med-delande bör vara utformat så att det är maximalt begripligt för ett maximalt antal av de mottagare som meddelandet är avsett för. 2) principen om störningsfrihet, dvs. för normalt sakligt språk-bruk bör man i första hand sträva efter en språkform som så långt möjligt är överindividuell. Principen kan också formu-leras "Den språkform är bäst som märks minst"; detta gäller 19 givetvis inte "konstnärligt språk", som språkvården nog bör hålla fingrarna borta ifrån, och andra avsiktligt individuellt präglade språkformer. - Språkriktighetsproblemet (eller -pro-blemen) är naturligtvis av största vikt under denna punkt; det som icke är eller icke uppfattas som språkriktigt (oav-sett hur man definierar språkriktighet) kan medföra stör-ningar. 3) principen om hänsyn till språksystemet (och delsystemen), dvs. att den form etc. som passar in i språksystemet är bättre än den som bryter mot det. 4) principen om hänsyn till det faktiska, allmänt godtagna språk-bruket, dvs. att rådgivningen kan utgå ifrån det språkbruk som det råder fullständig eller vidsträckt enighet (eller con-sensus) om. 5) principen om tolerans, dvs. i vissa avseenden en spegelvänd-ning av principen om stömingsfrihet. Det är viktigt för språk-vårdaren att själv ha djupa kunskaper om språkbruk och språksystem, om språkförändringar och skilda språkvanor o.d., men det är också nödvändigt att sådana kunskaper förmedlas till språkbrukarna i allmänhet, att de lär sig inse att det finns skilda språkbruk som alla kan vara korrekta och som bör tolereras. 6) rationalitets- eller effektivitetsprincipen, dvs. att ingenting skall uttryckas mer invecklat än nödvändigt, men ingenting skall heller uttryckas så förenklat att viktiga delar av inne-hållet tappas bort (i sändar- eller mottagarledet). 7) ekonomiprincipen, dvs. att allt uttrycks så kort och koncist och med så liten möda (och faktisk kostnad) som möjligt. Men denna princip får inte, som så ofta sker, tillämpas endast på sändarsidan, utan sändaren måste också ta hänsyn till mot-tagarens "ekonomi" (beträffande t.ex. tid och pengar) - jfr f.ö. den överordnade huvudprincipen. Ytterligare en principiell sak av mera speciellt slag bör också nämnas. Det är det förhållandet att vissa språkbrukare eller terminologer vill monopolisera ord och uttryck som sedan länge tillhör allmänspråket (se härom Catharina Griinbaums artikel "Om att monopolisera ord" i Språkvård 1975: 2). Det kan också anses vara en viktig princip för språkvårdens måls-män att skydda det av alla använda språket mot monopolsträ-vare av alla slag, att skydda språkets mångfald mot standardi-seringsivrarna, att värna om språkbrukarnas rätt till fri an-vändning av språkets tillgångar och att i det praktiska arbetet värna om språkets alla delsystem. 20 En viktig föru,t~ttping för ett lyckosamt språk.vårdsarbete är att man vet något, helst mycket, om attityder till språkbruk och språkvård - och då om både språkvårdarnas attityder och atti-tyder hos språkbrukarna i gemen. Det är viktigt att vi inom alla språknämnder skaffar oss ökade kunskaper på detta om-råde, att vi helt enkelt försöker få till stånd forskning om atti-tyder till frågor rörande språk, språkbruk, språkriktighet, språkvård. Vi vet naturligtvis en del om detta, men långtifrån tillräckligt. För ett effektivt och rationellt språkvårdsarbete är det be-tydelsefullt att man vet· något· om vilka reaktioner man kan räkna med på olika åtgärder och rekommendationer från nämndernas sida, och att man redan från början tar hänsyn till dessa reaktioner. Dessutom skulle det behövas en grundlig undersökning av hur olika råd och rekommendationer har mot-tagits och vilken verkan de har haft på det faktiska språk-bruket i våra länder. Det har gjorts alldeles för lite sådana undersökningar i Norden, men på en del andra håll har man gjort intressanta försök i den riktningen, t.ex. i Israel. Det kanske tilfoch med är så, att principerna för språk-nämndernas rådgivning i själva verket behöver anpassas efter hur råden.·och rekommendationerna accepteras av ·språkbru-karna. Innan vi vet mera om vilken verkan vårt arbete har, skall vi nog akta oss för att driva alltför mycket självbespeg-lande exercis med våra egna principer. 21 

Principer för Svenska språknämndens rådgivningsarbete

https://tidsskrift.dk/sin/article/download/17715/15449

Principer för Svenska språknämndens rådgivningsarbete

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Tidsskrift.dk (Det Kongelige Bibliotek)