Sirat Antar är ett arabiskt folkepos med fästen långt tillbaka i tiden. Detta epos har berättats under åtminstone flera hundra år, och dess innehåll berör stora delar av den arabiska historien, ända tillbaka till förislamisk tid. I dagens samhälle är berättelsen fortfarande välkänd och populär, och utifrån personliga samtal under resor jag gjort i Mellanöstern vågar jag påstå att de allra flesta känner till den hjältemodige Antara och hans förälskelse i Abla. Berättelsen filmatiserades i en egyptisk produktion år 1960 och filmen Antar the black Prince – Antara bin Shaddad finns fortfarande att köpa i butiker och marknadsstånd. Den omfattande berättelsen har även blivit en 40 avsnitt lång musalsal, ett slags såpopera, som periodvis fortfarande visas på arabisk TV.
I denna uppsats ska jag undersöka Sirat Antar ur ett formelteoretiskt och formbundenhetsperspektiv. Jag ska försöka utreda om det finns återkommande element eller formler i berättelsen och dessas eventuella funktioner. Forskning om muntliga berättelser från andra delar av världen visar på att vissa grepp är fundamentala för muntlig epik. Därför är det intressant att se om epikens formulae även gäller ett arabiskt epos, eller om det finns andra tillämpade medel. Eftersom Sirat Antar fortfarande kan betraktas som en levande del av folkkulturen är min ansats att komma närmre ett svar på hur den har överförts och bevarats in i modern tid
