Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet
Abstract
För att ligga i framkant vid operautbildningen på Högskolan för scen och musik (HSM) behöver vi kontinuerligt komplettera synen på vår musikdramatiska interpretationsmetod och lösa upp genrehierarkier, inte minst för att kunna möta och vinna den nya generationens publik, ”de icke redan frälsta”. Ovanstående KU-projekt Lucia möter Pajazzo är en fristående fortsättning på de två konstnärliga KU-projekten En kvinnas många röster, 2008 samt En kvinnas möten, 2009. Dessa tre KU-projekt har med progression och fördjupning behandlat specifika frågeställningar i utvalda operascener med syfte att: - utveckla en genreöverskridande/genrelös sångteknik för att främja ett fungerande musikdramatiskt skådespeleri med texten i fokus - belysa könsmaktsordningen samt kvinnorollens och mansrollens försvar av det egna perspektivet samt problematisera offer- och förövarrollen I detta tredje KU-projekt prövar och fördjupar jag de frågeställningar, som genomsyrat samtliga KU-projekt genom att arbeta med en större blandad ensemble och interpretera scener från den mer konservativa operalitteraturen. Dessa ”pärlor” ur 1800-talets operaverk är ofta musikaliskt excellenta men gällande könsroller och klass är de oftast berättarmässigt konservativa. Den genreöverskridande eller genrelösa sångmetod, som kontinuerligt utvecklats i de tre forskningsprojekten, ger den sceniske sångaren redskap och möjligheter att låta rösten direkt spegla de känslor som text och musik förmedlar. Detta leder till ett mer trovärdigt och mångdimensionellt musikdramatiskt skådespeleri. Till min hjälp i alla tre projekten har jag haft sångcoachen Marianne Khoso, lektor på HSM. Jag har under årens lopp utarbetat ett antal övningar, som stöttar denna ”genreöverskridande” metod. Marianne Khoso har i sin tur utarbetat en grundsångteknik, som hon kallar ”genrelös”. Vi brinner båda för att försöka få ”operavärlden” att våga förändra en konservativ tradition av alltför kontrollerad och ibland rentav endimensionell operasång med ett överdrivet vibrato, som gärna uppkommer i ett alltför starkt sångbeteende. Denna ”genrelösa” teknik grundar sig i alla de samlade och fungerande tekniker, som sångarna lagrat i sin kropps minnesbank. Sångarnas erfarenheter av olika tekniker, från jazz, visa, belting, modern opera och klassisk opera samt deras mod att inte ge efter för en traditionell och ”överkontrollerad operateknik” har här gett ett slående resultat. Vi har i detta projekt prövat våra frågeställningar i några klassiska operascener, där rollkaraktärer från olika århundraden går i klinch med varandra. Vi har mött Molly Cutpurse, en rollfigur inspirerad av en autentisk kvinna från det tidiga 1600-talets England. Hon har klätt ut sig till man för att få bättre förutsättningar för sitt leverne. Hon försörjer sig som entreprenör, musiker, hälare, hallick mm. Molly har gestaltats av Katarina A Karlsson (doktorand vid HSM). Över denna tidsvandring i operans värld har La Finta Pazza, (den falska galna), sångerska från 1600-talets Venedig, svävat . Denna roll har katalyserat rollernas känslor, mannens såväl som kvinnans, bland annat genom att ge dem möjlighet att låta förståndet och själen fly in i ”vansinnets räddande bubbla”, just som livets våndor blir som svårast att hantera. La Finta Pazza har gestaltats av Elisabeth Belgrano (doktorand vid HSM). Även om de flesta kvinnliga roller på 1600-talet spelades av män, så fanns under renässansen någon slags grogrund till att i opera- och teaterkonsten försöka försvara ett kvinnligt perspektiv. Hoppet om att erkänna kvinnan som en fullvärdig varelse på scenen och i livet kom dock på skam under 1800-talet. Man kan nog efter vårt arbete våga dra slutsatsen att 1800-talet inte blev en bra utveckling för operaberättandet, varken när det gäller jämställdhet eller när det gäller sångligt uttryck. Formen/operamallen blev dogmatisk, ja rent av ”fundamentalistisk” på båda dessa punkter. Därför är det extra viktigt att inte ge efter för denna förlegade syn utan försöka finna ett sätt att interpretera dessa operaskatter på ett för dagens generation relevant sätt. I detta projekt har processen utvecklats i en komplett miljö. Det har inneburit scenkonstnärliga studentmöten från grundutbildningsnivå till doktorandnivå. Två doktorander, en student från operaprogrammets masterutbildning, fem studenter från operaprogrammets kandidatutbildning årskurs 2 samt fyra musikerstudenter har mötts och samarbetat i utvalda klassiska operascener. De medverkande studenterna har med olika bakgrunder, olika nivåer och förutsättningar, under min ledning utvecklat ett samstämmigt musikdramatiskt uttryck, alltså försökt komma överens om en gemensam syn på berättandet, läsarten, i våra utvalda operascener. De två doktoranderna som burit med sig sina frågeställningar från sitt avhandlingsarbete rakt in i vårt projekt har utmanat och berikat allas vårt arbete med nya perspektiv när det gäller vår gemensamma process i arbetet
