Syfte: Det övergripande syftet med uppsatsen är att bidra med en samlad kunskapsbild och en fördjupad förståelse för teoretiska och praktiska villkor för testadaption för att stödja riktlinjeförfattare, testutvecklande forskare, HR- och organisationskonsulter, policyproducenter och testförmedlare. Det innefattar att undersöka olika
kunskapsperspektiv och synliggöra huvudaktörer och intressenter i systemet för testadaption i syfte att identifiera källor till spänningar och problem.
Teori: Utgångspunkten för uppsatsen är aktörnätverksteori (ANT) vilket ger tillgång till en
generellt symmetrisk hållning i studiet av hur olika riktlinjer har utformats och olika aktörers agerande inom testadaption. Viktiga analytiska resurser hämtas också från Porters (1996) objektivitetsbegrepp och standardiseringens sociologi (Timmermans och Berg, 2003)
Metod: De grundläggande tillvägagångssätten i uppsatsen är beskrivande och kartläggande,
jämförande och analytiskt perspektiverande. Ett urval av akademiskt publicerade standarder för anpassningsprocesser gällande psykologiska test beskrivs. Ramverk och riktlinjer jämförs, argument för dessa identifieras, objektivitetssyn och kunskapsglapp analyseras liksom eventuella spänningar eller hinder för praktisk tillämpning av
riktlinjerna. Undersökningens datainsamlande tillvägagångssätt utgörs av en kombination av litteratursökning och intervjuer (telefon- och skypeintervju samt digital korrespondens) och bygger på kvalitativa data (icke-numeriska data).
Resultat: • Riktlinjernas ”ankdamm”: Utifrån de standarder som granskats framstår det som att en mindre krets av forskare och associerade organisationer är tongivande för publicering, produktion, spridning och diskussion av riktlinjer
och standarder. Vissa är även själva testutvecklare.
• Visionen om ekvivalens: Överlag har den uppsättning standarder som presenteras övervägande gemensamma synsätt som kan sammanfattas i strävan efter funktionell ekvivalens, universell design och rättvisa. Ett antal spänningar mellan olika sätt att argumentera för riktlinjers kvalitet blir tydliga,
spänningar som riktlinjeproducenter och testutvecklare antagligen bör reflektera över:
• Mellan procedurer och människor: I kampen för ekvivalens förlitar sig aktörerna (riktlinjeförfattarna) mestadels på vad som kan beskrivas som en mekanisk objektivitet, alltså en tillit till procedurer, även om disciplinär objektivitet, alltså tillit till professionellt omdöme, ges visst utrymme.
• Hårdare disciplinering: Inslagen av disciplinär objektivitet skiljer sig på avgörande sätt från generella hänvisningar till standardiseringens saliggörande effekter inom delar av evidensrörelsen. Proceduralisering följs åt av nästan omöjliga krav på expertis vid testutveckling. Det handlar inte enbart om en
öppning för bedömning, utan krav på vem som ska få genomföra bedömningarna.
• Begränsad transparens: Trots att många ställer krav på dokumentation i riktlinjebaserad testadaption verkar inte tyst expertkunskap inkluderas i sådana krav på transparens.
• Hopplös kamp för ekvivalens? En springande fråga synes vara i vilken utsträckning kulturella jämförelser kan mekaniseras: Kan disciplinär
objektivitet omvandlas till (mekaniska) procedurer utan att kulturellt känsliga element reduceras bort för mycket? I förhållande till detta presenteras idéer om flexibel standardisering liksom pragmatisk evidensinformerad praktik.
• Riktlinjernas irrelevans: Förslaget för mer flexibel standardisering riskerar dock att bli irrelevant. Testutvecklares faktiska arbete verkar i vissa drag bortse från riktlinjeförfattarnas kamp för att uppnå ekvivalens i översättning av riktlinjer, främst utifrån resursfrågor
