The conservation of great apes faces many challenges, one of which is the threat of infectious disease outbreaks. Zoonotic transmission of respiratory diseases from humans to wild great apes has recently been confirmed. Since respiratory disease is one of the major causes of
death in both gorillas and chimpanzees, this gives reason for major concern.
Little is known about the risks of disease transmission from humans to great apes in natural environments, and there is a need for systematic risk evaluation. Researchers, conservation staff and tourists spend time in very close proximity of wild great apes, sometimes during
long time periods, which poses a potential risk of disease spillover. However, the presence of researchers and tourists has been shown to decrease the risk of poaching, making the matter increasingly complex. The risk of respiratory diseases of human origin affecting great apes
can be minimized by hygienic rules and visitor regulations. Preventive measures can also be aimed directly at the apes through hands-on veterinary medicine. Direct intervention in wild populations through preventive or curative treatment is however a very controversial matter,
since it risks interfering with evolutionary processes.
Conservation medicine is a multidisciplinary science that cannot be isolated from ecology, ethology, human medicine or social sciences. Neither can the health and disease of wild great apes be separated from the health and disease of humans in the same area. A scientific, interdisciplinary approach is necessary in the aim for a standardized, systematic strategy to disease prevention and surveillance in endangered great ape populations.Bevarandet av människoapor möter många utmaningar, bland annat risken för utbrott av infektiösa sjukdomar. Zoonotisk överföring av respiratoriska sjukdomar från människa till
andra människoapor har nyligen bekräftats och är en anledning till oro, eftersom respiratorisk sjukdom är en av de främsta dödsorsakerna hos både gorillor och schimpanser i det vilda.
Idag är kunskapen om riskerna för överföring av infektiösa sjukdomar från människor till människoapor i naturliga miljöer bristfällig och det finns ett behov av systematisk
riskbedömning. Turister, forskare och parkpersonal spenderar ibland lång tid i människoapornas habitat, vilket utgör en risk för zoonotisk smittoöverföring. Samtidigt har
närvaro av turister och forskare visat sig verka skyddande mot tjuvjakt – vilket gör detta till en komplex fråga. Risken för att humana respiratoriska sjukdomar ska drabba människoapor kan minimeras genom hygienbestämmelser och restriktioner som omfattar alla personer som vistas i deras habitat. Förebyggande åtgärder kan även riktas direkt mot människoaporna genom veterinära åtgärder, såsom vaccinationer eller annan medicinsk behandling. Direkta
interventioner i vilda populationer är dock mycket kontroversiella, då de riskerar att inverka på evolutionära processer.
Bevarandemedicin är en multidisciplinär vetenskap som inte kan särskiljas från studier inom ekologi, etologi, humanmedicin eller samhällsvetenskap. På samma sätt kan inte
människoapornas hälsa särskiljas från hälsan hos de människor som lever och rör sig i samma områden. Ett vetenskapligt, interdisciplinärt angreppssätt är nödvändigt i strävan efter en standardiserad, systematisk strategi kring förebyggande arbete, hälsoövervakning och
sjukdomsbekämpning i populationer av utrotningshotade människoapor
