The wood-living beetle Ceruchus chrysomelinus is a rare species connected to natural
forests. In Sweden, it is red-listed as endangered (EN) and an action plan for its preservation
has been done by the Swedish Environmental Protection Agency. In this work I have
therefore investigated how a translocation of the species succeeded after 17 years. I aimed
to study the species dispersal biology, its substrate preferences and the supply of suitable
wood on this site. The study was performed during 2012 in Pansaruddens nature reserve
close to Uppsala in Sweden, which is a spruce dominated forest. In 1995 logs with dense
populations of C. chrysomelinus were translocated into two locations within this reserve.
Circular study plots were established with a radius of 75 m around the translocated logs in
both sites. All lying dead wood trunks ≥10 cm in breast height within the study plots were
investigated. Generalized linear models showed that the presence of C. chrysomelinus
could be described by degree of decay, rot type (white/brown) and the size of the log. This
study also shows that the species had dispersed within the two areas, but only for very
short distances. Most findings were done <10 m from the translocated logs. On average the
total amount of lying dead wood for the two study plots were 52 respectively 35
m3/hectare. Only 4 % of the total dead wood supply was suitable for C. chrysomelinus,
when considering the wood qualities found important for the species in this study.Många vedlevande arter i Sverige har idag mer eller mindre mörka framtidsutsikter. Anledningen
är att skogen har förändrats av människan sedan vi började bedriva ett mer storskaligt
skogsbruk. Tidigare var skogarna fyllda med en riklig mängd av död ved. Det är
idag väl känt att mängden död ved i våra skogar gynnar den biologiska mångfalden. Samtidigt
är det i princip omöjligt att förena bedrivandet av ett rationellt skogsbruk med tillräckliga
mängder död ved för de känsligare arterna. Dessutom har olika arter olika krav på
vilka egenskaper den döda veden ska ha. Det första som behöver göras innan man kan
planera för bevarandet av vedlevande arter är att ta reda på de olika arternas krav på vedkvalité
och deras förmåga att sprida sig till ny lämplig ved. Då har man ett underlag för att
kunna beräkna vilken mängd av död ved som behövs och hur den bör vara fördelad i landskapet.
Syftet med den här studien var att ta reda på vilka krav den vedlevande skalbaggsarten
svartoxe (Ceruchus chrysomelinus) har på sin ved, tillgången på lämplig ved samt hur
arten har spridit sig i området. Svartoxen är rödlistad och återfinns endast på ett fåtal platser
i Sverige. Den hittas främst i liggande grov granved som är kraftigt brunrötad. Arten
tycks vara knuten till naturskog där tillgången på död ved är stor. 1995 genomfördes en
förflyttning av svartoxe till Pansaruddens naturreservat i Uppsala län, genom att några
stockar med svartoxar flyttades till två olika platser i reservatet. Innan förflyttningen genomfördes
hade området inventerats för att konstatera att svartoxen inte redan fanns där.
Skogen i reservatet är naturskogsliknande och tillgången på död ved i områdena där stockarna
placerades var stor och man hoppades på att svartoxen skulle etablera sig.
Studien gjordes genom att alla liggande stockar på de två lokalerna inventerades inom
ett område med en radie på 75 m från ursprungsstocken. För varje stock mättes: avstånd till
ursprungsstocken, stockens storlek i längd och diameter, nedbrytningsgrad, röttyp, trädart,
kvarvarande mängd bark, markkontakt, fuktgrad, svampart om det fanns några synliga
fruktkroppar, höjd på markvegetationen, krontäckning samt förekomst av svartoxe.
Svartoxen hade spridit sig i båda områdena och statistiska analyser visade vilka vedegenskaper
som kunde förklara förekomsten av svartoxe i en stock.
Resultatet blev att diameter över 30 cm, längd över 10 m, frånvaro av vitröta och den
högsta graden av nedbrytning är egenskaper som är viktiga för svartoxen. Avståndet till
ursprungsstocken var också av mycket stor betydelse, då svartoxen oftast bara spritt sig ett
par meter. Resultaten tyder på att arten har en begränsad spridningsförmåga.
Inom de två provytorna fanns 52 m3 respektive 35 m3 liggande död ved per hektar. Det
visade sig dock att enbart 4 % av denna vedvolym hade de egenskaper som svartoxen
kräver. Avstånden mellan de lämpliga stockarna blir då längre än om en större andel varit
lämpliga.
Kombinationen av att svartoxen tycks ha en låg spridningsförmåga och den sparsamma
tillgången på lämpliga stockar gör därför att det lär gå trögt för svartoxen att etablera större
populationer. Det vore intressant att göra liknande inventeringar av död ved i andra områden med obrukad skog för att se om det generellt enbart är 4 % av den totala volymen död
ved i naturskogar är lämplig för svartoxe.
I dagsläget tyder resultatet av den här studien på att mer lämplig ved kan behöva skapas
genom aktiva naturvårdsåtgärder i Pansaruddens naturreservat för att säkerställa att populationen
kan överleva långsiktigt.
Det är förmodligen inte särskilt troligt att svartoxen flyger några längre sträckor för att
kolonisera nya områden. Därför är det viktigt att se till att de lokaler som finns idag sköts
på ett sådant sätt att dessa populationer fortsätter att vara livskraftiga eller uppnår livskraftig
status
