När människor är oeniga om hur man ska förstå begreppet långsiktig hållbarhet eller förespråkar olika metoder för hur miljöskador ska värderas, eller diskuterar etiska hållningar kring genteknik, nanoteknik, markanvändning, lagring av koldi-oxid, etc. kan oenigheten sällan hävas genom att tillföra mer kunskap eller genom att förlänga de intellektuella resonemangen. Under ytan opererar nämligen olika existentiella antaganden, bl.a. olika natursyner.
De existentiella grundantagandena utgör en slags inre kartbild till hjälp för vår orientering i tillvaron och fungerar samtidigt som filter för hur vi söker och tolkar kunskap.
Genom att börja tala med varandra om vår natur-
syn och inte minst det faktum att vi har olika
natursyner kan vi i många fall komma närmare den punkt där den egentliga oenigheten ligger.
En sådan dialog kan ge en ny dimension åt både praktiskt och akademiskt arbete inom miljökommunikation, landsbygdsutveckling, landskapsarki-
tektur och agroekologi.
I texten presenteras tre aktuella natursyner: Den outsinliga källan, Den sköra evighetsmaskinen, och Den gemensamma kroppen. Författaren
”kliver in i” tre tänkta personer och låter dessa agitera för sin sak. Därefter analyseras de underliggande tankebanorna.
Skriften vill skapa överblick och inspirera läsaren att utforska sin egen natursyn samt utveckla förståelse även för de synsätt som han/hon inte
delar. Den är i första hand tänkt att användas som kurslitteratur vid institutionen
