När man öppnar en handbok i kommunikation, förväntar man sig kanske att få en utförlig lista med metoder, som underlättar arbetet i specifika situationer. Man hoppas på klara besked om hur man ska gå tillväga i mötet med verksamhetsutövare som inte lyssnar, inte vill göra
som de förväntas, vägrar att hålla sig till "fakta" eller bemöter en fråga med en utskällning.
Den här boken innehåller inga sådana recept Vi tror helt enkelt inte att det finns några enkla instruktioner eller patentmetoder för att hantera sådana situationer. Vi skulle naturligtvis kunna skriva: "se till att få en bra dialog med verksamhetsutövare" Men värdet av en sådan instruktion
är inte särskilt högt, för frågan kvarstår ju: "Hur
då?"
Att utveckla sin kommunikativa kompetens tror vi handlar om att utveckla sitt eget förhållningssätt, sitt intresse och sin förståelse för varför människor inte gör som man förväntar sig.
Den här handboken består till stor del av modeller
eller "bilder" som ger vägledning i hur man teoretiskt kan förstå kommunikationssituationer. Bilderna svarar på frågor om vad människor generellt kan behöva för att känna sig inkluderade och vilja bidra. Den ger också instruktioner om
hur man som myndighetsutövare kan försöka förhålla sig till detta.
Men modeller är ändå alltid modeller. För att kunna omsätta våra teoretiska kunskaper till praktiska färdigheter måste vi ge oss ut i verkligheten och möta de där 'trasslande' verksamhetsutövarna. Vid det första kurstillfället fick
kursdeltagarna därför i uppgift att pröva de olika
modellerna i sin vardag. Därefter träffades vi igen för att tillsammans reflektera över de vunna erfarenheterna. Genom att pröva modellerna i praktiken får man nya erfarenheter som gör det möjligt att reflektera över modellerna på nya sätt.
Vi menar att ett kontinuerligt prövande varvat med samtal och reflektion, enskilt och tillsammans med andra inspektörer, är viktigt för att man ska kunna göra modellerna till sina 'egna' och fortsätta att utveckla sin kommunikativa kompetens
