Vildväxande fågelbär brukar väl inte smaka så märkvärdigt, men långvarigt urval i denna art har resulterat i dagens betydligt mumsigare sötkörsbär. I Sverige var klosterträdgårdarna först med att odla ‘fina’ körsbär från utlandet men snart fick även ägarna till diverse slott och herresäten upp ögonen för dessa delikatesser. Här etablerades både odlingar och plantskolor redan på 1500-talet. Under 1700- och första hälften av 1800-talet var speciellt Östergötland känt för sina omfattande körsbärsodlingar. Några av den tidens sortnamn är olika former av amareller, moreller och bigarråer (röda, gula, markbrés, svarta), Maikirschen, Spanska kirsebär, Brysselska Bruna, Oranienkirschen, Prinzenkirschen, Prinzessinkirschen, Kentiska röda, May Dukes, Pragiska muskateller, van der Natt, Weichsel von Montmorency och Doctor-Kirsche (Fernqvist, 1988). Även brunkörsbär och klarbär nämns i Nilssons (1989) pomologi och anses ha spridit sig från gård till gård som rotäkta plantor.
Flera av dagens körsbärssorter är alltså mycket gamla. Ofta används dessutom samma namn på sorter som faktiskt är genetiskt olika (Fernqvist, 1988; Nilsson, 1989). Betydande variation i både utseende och DNA-profiler har man exempelvis hittat i surkörsbärssorterna Sumadinka och Stevnsbaer, och i sötkörsbärssorten Sam (Pedersen, 2006). Skillnaderna mellan de olika klonerna av samma sort var betydligt större än vad skillnader orsakade av mutationer brukar vara. Uppenbarligen härstammar dessa kloner alltså istället från olika fröplantor. Och då borde de INTE ha samma sortnamn! Samma problem, dvs olika DNA-profiler hos träd med samma sortnamn samt även det motsatta problemet (olika namn men samma DNA-profil) förekom mycket frekvent i en stor undersökning av körsbärsgenbanker i Schweiz (Frei m.fl., 2010). Sortnamnet Napoleon visade sig till exempel vara synonymt med sju andra namn!
I Sverige har 29 sorter (både sötkörsbär och surkörsbär) tilldelats status som mandatsorter, och dessa ska alltså bevaras inom landet (Hjalmarsson, 2007). Med finansiering från Jordbruksverket har forskare på Balsgård nyligen utvecklat DNA-baserade fingeravtryck för merparten av dessa mandatsorter. Avsikten är att genbankskuratorer, forskare, växtförädlare, yrkesodlare och allmänheten, nu och i framtiden, ska kunna särskilja sorterna och använda korrekta namn
