Ett projekt med dokumentation av tillståndet på ekologiska växtodlingsgårdar i Västsverige genomfördes 1996-98. I projektet ingick sex växtodlingsgårdar, varav fyra i Västra Götalands län, en i Värmlands län samt en i Örebro län. Dessutom ingick sju mjölkkogårdar där gårdsvi-sa växtnäringsbalanser gjordes liksom på växtodlingsgårdarna.
Skördarna uppmättes av lantbrukarna och prover från skörden analyserades med avseende på kväve-, fosfor - och kaliuminnehåll. De vanligaste stråsädesgrödorna var havre, vårvete och höstvete. Skördarna för havre varierade mellan 1000-4700 kg/ha, för vårvete 800-5000 kg/ha och för höstvete 1000-5000 kg/ha. Proteinhalterna i vårvete och höstvete varierade mellan 9,8-10,9% av ts respektive 8,1-11,4% av ts. Den förfrukt som genomgående gav den största skörden var gröngödslingsvall.
Växtnäringsbalanser enligt STANK-modellen gjordes för växtodlingsgårdarna samt för mjölkkogårdarna. Balansen sattes i relation till resultatet från linjekarteringen som var gjord på gårdarna. Resultatet visade på mer positiva balanser för mjölkkogårdarna då dessa ofta har större tillförsel av växtnäring via inköp av foder. Mjölkkogårdarna hade i de flesta fall lättare jordar vilket innebär risk för större förluster av kväve och kalium genom utlakning. Bland växtodlingsgårdarna framgår tydligt vilka som regelbundet tillförde stallgödsel då dessa inte hade negativ fosfor- och kaliumbalans. Då växtodlingsgårdarna i de flesta fall hade lerjordar, som har god kaliumlevererande förmåga, anses kaliumförsörjningen inte vara något problem i det korta loppet.
Utvecklingen av grödorna samt svampsjukdomar och skadeinsekter graderades enligt Växt-skyddscentralens i Skara metod för prognos- och varningsverksamhet. Gradering utfördes 1997 och 1998. Det var överlag ganska låga angreppsnivåer i stråsäden. Detta är ganska na-turligt med hänsyn till de vanligen bättre växtföljder som råder på de ekologiska växtodlings-gårdarna.
Ogräsförekomsten graderades inom 4 rutor à 0,25 m2 uttagna längs fältets linjekarteringslinje. Förekomsten av ogräs var relativt liten . Den största mängden ogräs fanns i baljväxterna (åkerböna och ärter), där antalet ogräs per kvadratmeter uppgick till 38-474 och vikten av dessa varierade mellan 47 och 968 g/m2. De dominerande ogräsarterna var i vårsäd baldersbrå och dån. Det vanligast förekommande ogräset i åkerböna och ärt var baldersbrå.
För att belysa hur den ekologiska odlingen inverkar på riskerna för kväveutlakning under vin-terhalvåret gjordes en studie med bestämning av mängderna mineralkväve (ammonium- och nitratkväve) efter nedplöjning av gröngödslings-, slåtter- och betesvallar samt efter ärter och åkerbönor. Provtagning gjordes ned till 90 cm djup utmed linjekarteringslinjer på de under-sökta fälten. Provtagningar efter klöverdominerade gröngödslingsvallar, där vallen plöjdes ned under sensommaren, visade att kvävemineraliseringen blev mycket stor under hösten. Det frigjorda kvävet kunde inte tas tillvara av den höstsäd som såtts utan gick i stor utsträckning förlorat under vintern. Efter vallbrott sent på hösten blev däremot anhopningen av mineralise-rat kväve under senhösten och våren obetydlig. Detta gäller både slåtter- och betesvall. Även efter ärter och åkerbönor blev mineralkväveförråden likaså små under hösten och förändrades inte påtagligt fram till våren. Någon tydligt ökad kvävemineralisering uppkom således mot förmodan inte och kväveutlakningsrisken borde därför ha blivit liten
