Med känslan som instrument. Pedagogers berättelser om barn i behov av särskilt stöd

Abstract

Syftet med detta arbete är att studera vilken bild pedagoger har av barns behov av särskilt stöd, i relation till specialpedagogik i förskolan. Vi vill se hur pedagogerna talar om barns behov och under vilka villkor de behoven uppstår. Vi vill även se hur pedagoger talar om oron kring ett barn samt hur pedagogerna beskriver de resurser och stöd som finns på förskolan. Studien bygger på kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med sex verksamma förskollärare. Materialet vi samlade in bearbetades utifrån en tematisk narrativt analys och ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Pedagogerna talade om olika varierande behov, men de huvudsakliga problemområdena handlade om språkliga och sociala svårigheter. Pedagogernas oro kring ett barn beskrevs som en känsla de fick, vilket medförde att de därefter arbetade utifrån ett specialpedagogiskt tankesätt. När vi gjorde intervjuerna insåg vi att det handlade om så mycket mer än om specialpedagogik. Det kom fram skildringar om förskolan som fenomen, samhällets utveckling och hur barn har påverkats av det