Under 1900-talet har välfärdsstaterna skapat extensiva socialförsäkringssystem, som i stor utsträckning bekostar sjukdom, förtida dödsfall och pensioneringar. Sedan 1990-talets början har dessa system i viss utsträckning privatiserats. Ett skäl härtill har utgjorts av en önskan att uppnå ekonomisk effektivitet. Effektivitet på försäkringsmarknaden förutsätter premiedifferentiering. Premiedifferentiering förutsätter i sin tur utförlig riskinformation. Gentekniken kommer inom kort att avsevärt förbättra möjligheterna att på förhand fastställa individuella sjukdoms- och dödsfallsrisker. Det är sålunda uppenbart att gentekniken skulle kunna bidra till att göra marknaden för personförsäkring mer effektiv. Men i stället för att ivrigt emotse att genteknikens landvinningar på detta sätt skall bära frukt har nyttjandet av genetisk information för försäkringsändamål i åtskilliga länder ansetts vara oetiskt, med följd att försäkringsbolagens tillgång härtill begränsats genom olika former av reglering. I denna uppsats presenteras nämnda reglering varefter den utvärderas mot bakgrund av såväl socialetiska som samhällsekonomiska aspekter
