Backlund, Gusten,

Göteborgs universitets publikationer - e-publicering och e-arkiv

Det här verket har digitaliserats i ett samarbete mellan Litteraturbanken ochuniversitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka ochkopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra attOCR-tolka korrekt vilket medför att den tolkade texten kan innehålla fel. Därför bör du visuellt jämföra den tolkade texten med de scannade bilderna för att avgöra vad som är riktigt.Om du anser dig ha upphovsrätt till detta material, ber vi dig vänligen kontakta Göteborgsuniversitetsbibliotek.The digitisation of this work is a collaboration between The Literature Bank and the university libraries in Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala.All printed text is OCR processed into machine readable text. This means that you can searchthe document and copy its text. Older documents with print in poor condition can be hard toprocess and may contain errors. Compare the interpreted text visually to the scanned imageto determine what is correct.If you believe you own the copyright to this work, please contact the Gothenburg UniversityLibrary.BL4 m fr.MATROSENCALLE PETTERSSONSHUMORISTISKA BERÄTTELSE MED KUPLETTERÖFYERVEGAFARDENELIS SANDELINTILLEGNADGUSTEN B.ANDRA UPPLAGAN.STOCKHOLM, Sigfrid Flodins förlag.STOCKHOLM,Lund & Anderssons boktryckeri, 1882.Scenen är i Göteborg våren 1880.Calle Pettersson inkommerklädd som sjöman, med pipa i munnen.Sång N:r 1.Vid entrén. Mel. “Jag kommer ifrån nobis, jag.“Carl Pettersson det är mitt namn,Jag, som matros på Vega varit,Men glömdes qvar i Köpenhamn.Jag derifrån nu hit har farit.Och nu jag är i Göteborg För att ge er en släng af slefven,Ty det mig gjorde mycken sorg,För Vega ni fick draga vefven.Att Vega gick till Stockholm först,Er alla tidningar besannen;Der är ju Nordenskiöld nu störst,Men här ... här är jag förste mannen.Ja, här har ni mig nu tillbaka igen, frisk och sund som en sunnanvind, och nöjd att åter vara på hemlan­dets botten.Visserligen var nordosten litet svår ibland, men västen knäpptes, och så var den saken klar.Jag skulle kunna berätta er mycket om mina re­sor, men det skulle, Gud fördubbla min lekamen, ta likå lång tid som till att resa Nordostpassagen ännu en gång. Nej, derför till saken.Sång N:r 2.Mel. “Og raeven laa under Birkerod.“Det var i Juli en vacker dag:|: sjuttiåtta, :||:Af far och mor tog jag afsked, jag,och af Lotta.Jag sade inte så många ord,Men kila genast så fort om bord :||: Uppå Vega. :||:4 —Jag stod på däcket och uppsträckt var *’Jf i kavajen, :||:Och Lotta, hon stod der ännu qvarI): uppå kajen.i sorgen vände jag på min buss,Då Lotta slängde sin afskedspuss ;:i TJpp till Yega. :]|:Vår landgång intogs och det bar af|: med butiken. : Min sista helsning jag Lotta gaf, I: och publiken. :[|:Och se’n man såg ej af oss ett grand,Ty snart vi voro vid Norges strand Med vår Vega. :||:Och der fick vi om bord professor Nordenskiöld samt en hel bimdt med andra lärda herrar. Jag tänkte genast, da jag fick se dem, att, om också skutan skulle komma läck, sa skulle vi »dæveln gale mej», ändå flyta på all den lärdom, vi hade om bord, det är säkert det, om också Björnstjerne Björnson opponerade sig aldrig så mycket. Sedan vi väl hade fått instufvade alla de der lärde herrarne, så bar det af igen ochSång >:r 3.Mel. “Värre kan väl Lllri finnas te — sa’n.“Seglen sattes, Cajsa blåste opp — sa’n,Hvarje våg den skummade i topp — sa’n.En af våra lärda Hade svårt uthärdaSjöns inverkan på en mensklig kropp — sa’n.Blek han var som en hit mak’latur.Vanan blir dock snart en half natur,Ty han kasta täcket Och kom upp på däcket,Glad som fogeln utsläppt ur sin bur.Sedan Nordcap vi dubblerade,Hvalfiskar i mängd man kunde se.Stolt som Obelisken,Gaf jag fanken fiskenOch i stället tog en “jamare“.— 5Ja godt lefde vi om bord. Helan och halfvan fingo vi till hvarje mål, och ändå ibland en »klämtare» deremellan. Och maten, ja af den fick man så myc­ket, som en hungrig matrosmage kunde smälta, och hvad befälet vidkommer, så kan man aldrig tänka sig något hyggligare; det säger jag det, och det står jag vid, så länge jag ännu har mål i mun!Ha! ha! ha! Våra vetenskapare om bord, dem skrattade jag åt många gånger, tySång N:r 4.Välkänd melodi.De samlade, med'kif och släp,En hop med växter, djur och skräp,Som jag ej ville ega — “allt väl“,Om jag fick hela Vega — “Ni förstår mig väl.“Och kan ni tänka er, med flit Man lade maskar uti sprit.Det var ett syndagöra — hvar dagAtt spriten så förstöra — Ja, det tyckte jag.Emellertid gick den ena dan efter den andra, och i September började det blifva kallt af bara fan, och en vacker dag, eller rättare sagdt natt, så blef det — tåfft! Der stodo vi nu — och kunde inte annat!Sång N:r 5.Mel. ur Kärleksdrycken.Ty om qväll’n var öppet vatten,Men vi fick oss den surpris,Att bli fängslade om natten Uti fotstjock polar-is;Att få Vega ifrån fläcken Var för oss omöjlig sak,Ty den ondskefulle Necken Lade nt sitt silfvertak.Jag var i en sorglig casus;Kallt det var, ja med besked;Och min egen lilla nasus,Den höll på att stryka med;6 —Och med ene maskinisten Kylan dref ett litet skoj,Ty han fans på morgonqvisten Krusen fast uti sin koj.Men äfven det kan man vänja sig vid, ocb vi passade oss nög sedan. (Tänder pipan.')Dagen derpå kommo om bord en mängd Skjutk- kusk-, Cautschuk, Tschuktscher eller hvad de heta, som skulle kelsa pä oss, och de pladdrade en rotvälska, som hvarken jag eller någon af de' andra lärda herrarne kunde begripa; och kan vår Herre en gång, när det gäller, förstå dem, så ä’ det bra för dem'Der stodo vi nu oeh gjorde gubbar emot hvaran­dra, och då fick jag mig åtminstone ett godt skratt, ty detvar djekeln i mej alldeles som att vara på en »aptea- ter»; det var det »komikaste» jag har sett. Och se’n så va’ de om bord hos oss nästan hvarje dag. En dag gick jag i land för att göra contravisit.Sång N:r 6.Mel. ur Sköna Helena. “Hvar qviuna föds“ etc.Jag i ett tält blef inviterad Och införd på ett artigt sätt.Man fann sig ej en smul generad,Fast dottern gjorde toilett;Och hennes former va’ ej dumma,Men så kom mamma sjelf också,Och som det ra’ en gammal gumma,•ji* Jag gjorde mig beredd att gå, :||:# Ty för antikt och dess närmaste slägtJag alltid har haft en viss och en medfödd respekt. ;||:Och sedan dess lät jag »Cautchkernas» damer vara i fred för mig, i synnerhet som en af löjtnanterna be­rättade mig, hur fruntimmerna der i landet med tän­derna mördade ett slags djnr, som han kallade »para­siter» eller något dit åt. Tiden var lång och dagarne korta, men hur det ändå var, så hade vi julafton snart inne, och den skulle firas naturligtvis. Jag blef ändå litet gråtmild till sinnes och sjöng för mig sjelf.7 —Sång N:r 7.Högstämdt. Mel. “Bort till f jer ran land i söder.“TJppå denna hogtidsqvällen Tanken söker hemlandstjällen;Der man granens julljus tänder,Och der nu man saknar mig.Fosterbygd, min hela ära!Du för mig allt jemt den kära,Dig mitt hjertas suck jag sänder,All välsignelse för dig! för dig!Sen kom jag att tänka påSång N:r 8.Iljertligt. Mel. “Spinn! Spinn!“Lotta! min hjertans kär,Du vet ej var Calle är,Men den stjernan der jag ser,Kanske ock mot dig nu 1er.:!|: Stjerna! säg flickan min,Att hon jemt är i mitt sinn,Och om det behagar Gud,Nästa år blir hon min brud. :j|:Ack ja, då satt mig tårarne i halsgropen, men det duger inte, och derför gick jag och sköljde ned dem med julgröten, och strax blef humöret bättre. Jo jo men, gröten ä’ alltid bra för något.Sedan jul och nyår voro öfverstökade, gick allt sin vanliga lunk, den ena dagen ej mycket olik den andra, och ändtligen fram på försommaren så lössläppte oss vår fångvaktare, isen, och då blef det fröjd och gam­man om bord; vi omfamnade hvarandra som nyförlof- vade, och hade kamraterna inte varit så skäggiga, så skulle jag gerna ha pussat dem allihop! Yi gjorde oss klara till att fortsätta vår resa — och allt gick med glans!Yi kommo snart till Japan o. s. v., o. s. v. För resten känner ni redan till det der långt förut genom tidningarna, som alltid ä’ framme i tid och . . . Men8 —det var sant, efter som jag är pä god väg, så skall jag sjunga några verser, som jag fabricerade på julaf­ton, då vi lågo i isen med Vega.Sång N:r 9.Mel. ur Regina yon Emmeritz. “I Finland der åto virofvorochgröt.“Fyll glasen, go’ vänner, och tag dem i hand,Och låtom oss alla här svära,Att vi skola skänka vårt fädernesland För sekler en segerrik ära;Men glömma vi få ej, att efter attack Vi vännerna skyldiga äro stor tack.:||: Oen första skålen — hurra! hurra! —Skall Oscar Dickson ha. :1|:Bland ryssar och svenskar på land och på haf.Förr hördes blott krigiska ljuden,Man fick då rätt ofta och ofta man gaf Hvarandra så dugtigt på huden.Dess bättre den tiden den är nu förbi,Nu fraterniseras i god harmoni.jj[: Den andra skålen — hurra! hurra! —Sibiriakoff skall ha. :ll:Ej heller må glömmas en allas vår vän,Vår Vega, som skydd oss har gifvit.Hon har oss fört hit, och hon för oss nog hän,Om sjelfva vi blott hålla lifvet.Och det skall nog lyckas, ty lätt man ej dör,Då god proviant ger ett gläd tigt humör.:ll: Den sista skålen — hurra! hurra! —För Vega i botten vi ta. :ii:

Matrosen Calle Petterssons humoristiska berättelse med kupletter öfver Vegafärden /

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Göteborgs universitets publikationer - e-publicering och e-arkiv