The Swedish ambulance service has in recent decades evolved from being a pure transport organization to an advanced based nursing care facility. Treatment and care can be started already in the patient's home. The use of ambulances has increased markedly in recent years. Many of the patients who disposed ambulance have no acute prehospital care needs. There are several reasons why people without an acute prehospital care feel the need to call an ambulance.
The aim of this study was to explore the ambulance nurse's experience of treating patients with non- emergency pre-hospital care.
Qualitative method, where semi-structured interviews were used. The processing of the material was made with a content analysis of Graneheim and Lundman. Ten ambulance nurses participated in the study.
The results show that the ambulance nurses felt frustration about treating patients with non-emergency pre-hospital care. Ambulance nurses describe it as a waste of resources. The guidelines are not sufficient to refer patients to other healthcare departments. Medical advice has caused an increase in transportation of non-acutely ill. Cooperation between ambulance service and primary care was generally inadequate. Patients that generally described not having a pre-hospital care needs identified in the study are younger and elderly.
Conclusion: There are many factors influencing why patients choose to go with ambulance without having acute medical needs. Frustration and worrying are key words that reveal the results. The results show a need for modification of the guidelines to empower the nurse and mandate to direct the patient to the appropriate level of care that will benefit the patient in the best way.Den svenska ambulanssjukvården har de senaste decennierna utvecklats från att ha varit en ren transportorganisation till att blivit en avancerad och sjuksköterskebaserad vårdinrättning där vården kan påbörjas redan i patientens hem. Avancerad medicinskteknisk utrustning, potenta läkemedel och specialistutbildad personal möjliggör detta. Nyttjandet av ambulanssjukvården har ökat markant de sista åren och många av de patienter som omhändertas har inget akut prehospitalt vårdbehov. Hur erfar de specialistutbildade ambulanssjuksköterskorna att omhänderta patienter som de upplever inte har ett akut prehospitalt vårdbehov? Vilka beskrivs inte ha ett akut prehospitalt vårdbehov? Vad finns det för möjligheter att hänvisa patienterna till andra vårdinstanser? Varför har nyttjandet av ambulanssjukvården ökat? Studien genomfördes med hjälp av 10 intervjuer med semistrukturerade frågor kring ovanstående beskrivna frågeställningar. Materialet har analyserats med innehållsanalys inspirerad av Graneheim och Lundman. Detta resulterade i fyra teman: erfarenheter och upplevelser från vårdandet av icke akut sjuk (1), faktorer som försvårar patientstyrning till rätt vårdinstans (2), faktorer som påverkar antalet ambulansuppdrag (3) och ambulanssjuksköterskans uppfattning om vilka patientgrupper som inte har ett akut prehospitalt vårdbehov (4).
I tema ett beskrivs det frustrerande och att slösa med resurser när ambulanssjuksköterskan vårdar en patient utan ett akut prehospitalt vårdbehov. Vikten av att skapa en god relation med patienten/anhöriga är av betydelse men det framkommer även en rädsla och en oro för att bli anmäld. Tema två präglas av bristfälliga riktlinjer för att kunna hänvisa patienter till rätt vårdnivå. Hänvisning av patienter beskrivs många gånger som svårt på grund av bristfällig samverkan. I tema tre beskrivs sjukvårdsrådgivningen som även benämns 1177, som en faktor vilken gjort att transporter med icke akut sjuka har ökat. Bristande egenvård och respekt för sjukvården beskrivs också inverka på antalet ambulanstransporter. Slutligen i tema fyra beskriver ambulanssjuksköterskorna de patienter som inte upplevs ha ett akut prehospitalt vårdbehov vilka var de patienter som kunnat ta sig till en vårdinrätttning på egen hand och visade sig inte behöva omvårdnad i ambulansen. Patientgrupper som generellt beskrivs sakna ett akut prehospitalt vårdbehov och som utmärker sig i studien är yngre och äldre multisjuka. Resultatet i studien kan tolkas som att myndigheter, i de flesta fall landstingen, bör informera medborgarna om vilken vård som bedrivs i ambulanserna vilket kan påverka patienter som inte har ett akut prehospitalt vårdbehov att välja ett annat transportsätt än ambulans till en vårdinrättning. Samtidigt måste samverkan mellan ambulans och primärvård/kommun och riktlinjer/beslutsstöd förbättras för att lättare kunna hänvisa patienter med ett icke akut prehospitalt vårdbehov
