Stockholms universitet, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen
Abstract
För att synliggöra den tankestruktur som föreligger hur vi idag språkligt refererar till- och tar stöd i inkluderingsbegreppet inom skolpraktiker och forskning, följer studien diskursiva spår genom styrdokument, lagtext och policys, in i skolan genom kvalitativa intervjuer. Intervjupersonernas utsagor utgör här en empirisk grund som analyseras diskursivt och visar inkluderingsbegreppets många ansikten. Föreställningar om vad inkludering är, målar upp ett diskursivt landskap som innehåller språkliga och praktiska problem att möta inkludering i skolan. Här pågår ett ständigt laborerande att möta alla elever med den enskilda elevens bästa för ögonen. Resultaten pekar på begreppet inkludering som ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv är i ständig rörelse, och som har svårt att frigöra sig från sin begreppsliga föregångare integrering. Den empiriska bakgrunden ger antydningar om inkludering som en känsla, och ställer begreppet inför problemet att mätas i en mål- och resultatstyrd skola. För vem kan sätta fingret på en känsla och avgöra om vi känner oss inkluderade eller exkluderade