Annanpalo, Mirja

Kaikusalo, Asko

Mannela, Viktor

Partanen, Rauni

Viik, Urho

Vuorinen, Tuula

Jukuri

Saana Naturstig Bästa  vandrare!  Naturstigen  är  ett  resultat  av  samarbete mellan Skogsforskningsinstitutet  och  Kilpisjärvi  biologiska  station. Skogsforskningsinstitutet  sköter  om stigen.  Stigen  ger en bild av  Finlands storfjällsomrädes  natur när den är  som vackrast  och av  traktens  intressanta historia, men den vaksamme vandraren ser  mycket  mera; en  enastäende värdefull fjällnatur  och  dess särbarhet. "Livet  är  blott ett  samlande av  upplevelser".  Vi  hoppas att din samling  utökas  pä naturstigen.  Arbetsgrupp:  Mirja  Annanpalo,  Asko  Kaikusalo,  Viktor  Mannela,  Rauni Partanen,  Urho Viik  och Tuula Vuorinen Skogsforskningsinstitutet  Skogsforskningsinstitutet  utforskar  skog  och  natur  bland annat pä  statsägd  mark som det förvaltar.  Pä olika  häll i Finland finns  vackra  och  säregna  forskningsomräden,  samt  naturskyddsomräden  som hör  tili de äldsta  i värt  land. Kilpisjärvi  by, Malla och  Saana hör  tili  Kilpisjärvi  forskningsomräde.  Forskningsobjekt  norr  om ekonomiskogarna  är  tili  exempel  fjällbjörken  och  fjällämlarna.  Skogsforskningsinstitutet Skogsforskningsinstitutet Skogsforskningsinstitutet  Kilpisjärvi  forskningsomräde Kolari  forskningsstation Unionsgatan 40 A  00170 99490 Kilpisjärvi 95900 Kolari Helsingfors tel. 9696-77715 tel.  9695-61401 tel.  90-857051 1 Fjällbjörk  Fjällbjörken  som liknar  äppelträd  är  en  korsning  av glasbjörk  (Betula  pubescens)  och  dvärgbjörk  (Betula nana).  I  och  med de granna färgerna  pä  hösten  avslöjas  arvsanlagen:  det  röda i  bladen pekar  pä  dvärgbjörken  och  det guldgula  pä  glasbjörken.  Stammens krokighet  äter  beror pä  vinterväderleken,  först  och  främst pä  vinden. För  ortsbon  var  fjällbjörken  förr  i tiden den viktigaste  veden. Mänga hus  i  Lappland  eldas  alit  fortfarande med  längved  som  ligger  utsträckt  i  en  hög  pä  gärden.  Sorkarna gnagar pä  vintern  bastlager  pä  björken,  ljärilslarvarna  äter löv,  och  svampar  som stär  i förbindelse med  trädrötter ger mycket  viktig  näring  ät  renarna. Den mörkbruna laven (Parmelia  olivacea)  som fläckar  pä  fjällbjörkens  stam berättar  om  snötäckets  tjocklek  pä  vintern.  Laven växer  nämligen  inte pä  stammens nedre del  som blir  under drivorna. 2  Växterna  i  björkdungen  I  fjällträdgärden  som uppkommit  i en  skyddad  sänka är  det tvä  betydande  växter  som framträder  bland bullerblomster  (Trollius  europaeus)  och  andra växter  som trivs  i  lövdungen.  Hönsbärets (Cornus  suecica)  blomma är  i själva  verket  svart;  de vita "kronbladen" är  bara svepeblad  som  har "fel"  färg.  Hönsbäret alstrar  nägra  ogiftiga  bär  som mognar  pä  sensommaren.  Människorna tycker  att de är  smaklösa,  men de är  brukbar  näring  för  en  del fäglar.  Samerna har sedan gammalt  förstätt att  utnyttja kvannen (Angelica  archangelica).  Bladen och  stjälken  duger  tili  sallad som  sädana eller  kokta  i renmjölk  tili efterrätt.  Rötterna  kan  användas bäde som  krydda  och som läkemedel mot mänga  slags  besvär.  Brant  och  lund  En liten bit  av  Kölen som kallas  Skanderna ligger  pä Finlands sida. Karak  täristiskt  för  vära storfjäll  är  tvärbranta stup,  branter. Korpen  (Corvus  corax)  trivs  vid Saanas brant och  ringtrasten  (Turdus  torquatus)  vid foten av  den. Tack  väre  kalkhalten frodas mänga  krävande fjällväxter,  tili  och  med lapska  alprosen  (Rhododendron lapponicum),  i  Övre  sluttningen.  Mineralier som  rinner frän ovan  ger  näring  ät  de frodiga lundarna i  sänkor  i  nedre slutmingar.  e Ar  1988 blev ett avsnitt  av Saanas sydvästra  sluttning  fridlyst  som naturskyddsomräde.  Det  syftar  till  att  skydda  den ömtäliga  fjällväxtligheten  och de sällsynta  fjärilarna,  av  vilka  Acerbia alpina  är  kanske  den mest berömda. _ 3 Kvitter  i  björkdungen  Till  de  fäglar som ofta  kvittrar  i  fjällbjörksnäret  hör lövsängaren  (Phyllosco  pus  trochilus),  svartvita  flugsnapparen  (Ficedula  hypoleuca)  som  ökat  tack  vare  de  uppsatta  holkarna,  och  rödvingetrasten  (Turdus iliacus)  som  här  ofta drillar  samma  lät som rosenfinken (Carpodacus  erythrinus).  Bergfinken  (Fringilla  montifringilla)  och  blähakesängaren  (Luscinia  svecica)  är  ändä de mest  karaktäristiska  sängarna.  Bergfinken  drar sin  allvarsamma  lät  som  bläst  med en  skärande  scoutvissla.  Blähakesängaren  äter  drillar  pä  liknande sätt  som näktergalen  (Luscinia  luscinia).  Gräsiskan  (Carduelisflammea) vars  lät  är  svag  lever  här  äret runt  och  frodas eller  förgäs  beroende av  fjällbjörkens  fröskörd. De  stora  fjällen i  de  tre  rikena  Enligt  sägnen  bodde här  jättar  för  länge  sedan. Bland  dem blev  den buttre  Saana förtjust  i den fagra  jungfrun  Malla.  Vid blöllopet  som förrättades  av  den vise  siaren Paras  kallade den försmädde friaren  Pältsä  de elaka  käringar  4 na  frän norden till  platsen.  Mitt  under vigselförrättningen  bläste  den isande nordanvinden upp och  trakten  fylldes  av  enorma ismassor.  I  senaste laget  hann Saana bära sin  brud i moder Mallas famn,  och där  förfrös  de allesam  man. Sjön  Kilpisjärvi  uppstod  av  den grätande  jungfruns  tärar. Efter  ärtusenden smälte  ismassorna  och  jättarna blottades Saana som blivit  ännu buttrare,  den fylliga  Malla i  moderns famn. Tärarna rinner alit  fortfarande i  form av  vattenfallet Kitsi.  Minnena frän  Saanas och  Mallas  bröllop  syns  alltjämt  i höstens granna färger:  kyrkskruden  pä  samefolket  som  begav  sig  pä  flykten  hade nämligen  rivits  sönder i stormens framfart och  strötts  ut  i sluttningar  och  dalar. De yngsta  av  jättarna  sjönk  som  skelett  av urgamla  furor i  sjöarnas  botten och  syns  där fortfarande trots  sina  tusentals äldersär.  Gammalt  fängläger Tyska  trupper  slog  sig  ned i  Yliperä  är  1942. Rester  av  inhägnaden  är  ett minne frän lägret  där de frän östfronten hämtade ryskä  krigsfängarna  var  inkvarterade. De  hade till  uppgift  att  bygga  servicevägar  och annan krigs  utrustning.  Efterkriget  i  Lappland  tog  tyskarna  sina  fängar  med sig  tili  Norge.  Det  har gätt  nastan  ett halvt sekel  frän krigsslutet.  Lämningarna  efter den tiden,  tili  och med konservburkar  och yxspän,  har bevarats synliga,  för  sönderfallet  sker  här  ytterst  längsamt.  Pä  helt  motsvarande sätt kommer det skräp  som vandrarna i dag strör  ut i naturen  att vanpryda  landskapet  i ärtionden framät. 5 Fåglarna  pä  kalfjället  Ängspiplärkan  (Anthus  pratensis)  och  lappsparven  (Calcarius  lapponicus)  är  de mest  typiska  smäfäglarna  pä  kalfjället.  Mycket  fätaligare  men  säsom  hörande precis  till  detta  landskap förekommer  den svartvita  snösparven  (Plectrophenax  nivalis), som  häckar  i  de allra  kargaste  stenrösena vid  de isiga  snöfläckarna. Den mest päfallande  och högljudda  av  vadarna pä  den torra  heden är  ljungpiparen  (Pluvialis  apricaria,  fi.  "slevbröst")  som med enformiga  pip  ledsagar  vandraren frän kulle till  kulle.  Den mörka fläcken pä  bröstet  fick  fägeln  när den av  förbiseende stötte  pä  lappmannens  nytjärade  slev.  Fjäll  piparen  (Charadrius  morinellus)  som har en tvärstrimma  över  bröstet  är  stillare  och  fätaligare  än  ljungpiparen.  Nilppas fält  Pä  dessa  marker  bodde förr  Nils  T  ornensis  med sina  renkarlar.  Nilppas  byfolk  fly  ttade tili  Palojoki  over vintern,  men  renskötarna  vandrade med sina  hjordar tili detta sommarbete. I  dag  vandrar byarna  i  Lappland  inte  längre.  Renskötarna  kör  i  fräsande fart  med snöskoter  upp i fjällen  pä  vintern och balanserar pä  terrängfordonets  eller  motorcykelns  sits  pä  sommaren. 6 Trots  tekniken lever  renskötaren  fortfarande hänvisad till  terrängen,  vädret och  boskapens  levnadssätt. Kalvama som föds när de första  bara fläckarna blottas  pä  marken och  de öronmärks  pä  försommaren. Slaktdjuren  skiljs  sent  pä  hösten eller  pä  vintern.  Renar som  inte  har  blivit  märkta  tidigare  fär  skäror  pä  öronen tidigt  pä  vären. Även  under tiden när  det  inte  finns  nägra  särskilda ceremonier mäste renskötaren  leda sina  hj  ordar  och skydda  dem för fienderna. Stenarna  berättar Fjällen  i Yliperä  är  täckta  med en bergart  som  hör tili  de  yngsta  i  värt  land,  dvs.  med skiffrar  som har kömmit  tili  för cirka  500 miljoner  är  sedan. Urberget,  som pressats  och  veckats av  tidigare  omvälvningar,  är  även  här  av  mycket  äldre  ursprung. Utom skiffrar  som fallit sönder i flisor  eller  förvittrats  tili krossten  bestär  den spräckliga  stenmarken av  kalkhaltiga  dolomiter,  av vilka näringsämnen  löses  för  mänga  mera  krävande  fjällväxter.  Förutom kvartser  kan  den  som söker smyckestenar  hitta bland annat  bitar  av  grön  epidot,  men den som fikar efter  granater skall  helst söka sig  tili Ishavets  stränder. Fjällmossen  De av ängsull  (Eriophorum  angustifolium)  smyckade  mossfläckarna  är  ganska  smä  och  med tunnt torvtäcke  uppe i  fjällen.  De  frodigare  och  bärrika  myrarna utbreder sig lite längre  nere  bäde i riktning  mot Norge  och  Finland. Hjortronskörden  kan där bli  tili  och med 1500 kilo  pä  en myrhektar.  7 En  typisk  växt  pä  fuktiga  ställen  i  Yliperä  är  tätörten (Pinguicula)  som är  karnivor.  Bladen pä  den blä-  eller vitblommiga  växten avsöndrar  limaktig,  lösande vätska. Insekten som sätter sig  pä  bladet klistrar  sig  fast  som  pä  flugpapper,  varefter  dess  äggviteämnen  sugs  tili tätörtens näring.  Forskaren  i  fjällen  De  första  naturforskarna  vandrade i  Yliperä  redan i början  av  värt  ärhundrade. En  häst  frän Siilastupa  bar  expeditionens  utrustning  och  hästkarlen  fungerade  samtidigt  som guide.  Är  1964 upprättades  Biologiska  stationen i  Kilpisjärvi  genom Olavi  Kalelas försorg.  I början  var forskningen  koncentrerad i huvudsak pä  smägnagare,  sedan pä  fäglar  och  efter  hand ocksä  pä  växter. Det är  önskvärt  att de förbipasserande  inte rör  vid mättstickorna  och  forskningsgrejorna.  Objekten,  där  forskaren  regelbundet  iakttar  blomningen,  bär-  och  svampskörden,  är  märkta med plaststickor  och  snören.  De  manshöga  plastkäpparna  stär  för mätning  av snödjupet.  Miniatyrväxthusen  och  inhägnaderna  av  metallnät mot  sorkar  är  förknippade  med  utforskning  av växternas  livscykel.  De  vindpiskade  Snötäckets medeldjup  i  Kilpisjärvi  pä  vintern är  nägot  under en meter. Pä  kalfjälletpäträffas  dennagenomsnittssiffraknappast.  Vindensamlarden lösa  snön i  drivor  i  sänkorna och  rensopar bäde fjälltopparna  och  kullarna  som  här kallas "tieva". Pä  dessa vindpiskade  ställen är  förhällandena ytterst  arktiska.  Pä  vintern  fär  växterna  utstä  köldens och  vindens  samverkan,  och  den obarmhärtiga  torkan pä  sommaren.  En av de ytterst  fä som trotsar de kärva  förhällandena är  fjällgrönan  (Diapensia  lapponica),  vilken  växer  som smä,  vitblommiga  lövmattor. 8 Av  djuren  är  det fjällripan  (Lagopus  mutus),  den mest arktiska  fägeln  i Finland,  som  bäst  har  anpassat  sig  i  det vindpiskade  landskapet.  Ju strängare  vinter,  desto ihärdigare  söker  den  sig  tili  de kargaste  ställena.  Och  där hittar  den sin  näring ristoppar  som  stär  upp pä  den isiga  jordskorpan  lättast  pä  de  mest  vindpiskade  sluttningarna.  Krigets  väg Denna serviceväg  byggdes  pä  sin tid av  ryskä  krigsfängar.  Genom deras arbete uppstod  ocksä  talrika  spanings-  och stridsbunkrar  pä  Saanas och  Mallas sluttningar  samt mänga  grunder  för  skyddsrum  som  behövdes för inkvartering.  När  tyskarna  drog  sig  tili  Norge,  sprängde  de sina  anordningar  sä  grundligt som  möjligt.  De  tyska  soldaternas och  den lokala befolkningens  samlevnad lyckades  bra  ären 1942-1944. 1 och  med att  krigssituationen  ändrades evakuerades den finska  civilbefolkningen  över  till  Sverige,  men  äterkom  hem vären 1945. Lämmelland  Uppe  vid  den eviga  snön som  utsirar  även  Mallas motsluttningar  utbreder sig  fjällämlarnas  (Lemmus  lemmus) urhem. När de gulsvarta,  stubbsvansiga  9 gnagarna förökar sig, ändras deras beteende: de  vid trängseln  frustrerade lämlarna skränar  till alla som rör  sig  i närheten och  vandrar längt  söderut,  ända  ned till  polcirkeln,  i  hopp  om  en  fredligare  boningsplats.  Även  om det är  tusentals lämlar,  vandrar var och  en  av  dem ensam  och  det uppstär  inga  enhetliga  skaror.  Den senaste perioden  av  storvandringar  upplevdes  här  pä  1970-talet. Lämningar  från  istiden  Den senaste  istiden  drog sig frän dessa trakter  för  tio ärtusenden sedan. Därigenom  öppnades  ocksä  den närliggande  bäckfäran som numera  inte flöder över  annat  än, när  snön smälter.  Det cirka  tvä  kilometer  tjocka  istäcket  som sakta drog sig  tillbaka,  gestaltade  ocksä  den nyaste  minen i  värt  fosterlands moder-ansikte en sandkulle här,  en  bäckfära där. Vi lever  hela tiden en  istidernas  period.  Senaste glaciärskede  är  lyckligt  överständet.  Det nästa kan  överrumpla  oss  när  som heist,  kanske  redan under  de närmaste ärhundradena beroende av  regn. 10 Rovdjur  i  fjällen  De  fiesta rovdjur  förökar  sig  här i  huvudsak  hänvisade till  sorkar  som  näring.  Av  de fyrbenta  är det polarräven  (Alopex  lagopus)  som mest är  beroende av  dessa stubbsvansade. Björnen  (Ursus  arctos)  och  vargen (Canis  lupus) är  sporadiskagäster,  järven  (Gulogulo)  en  sällsynt  inföding  ochlodjuren  (Felis  lynx)  som har utbretts frän de norska  barrskogarna  är  nägot  talrikare.  Fjällvräken  (Buteo  lagopus) och  fjällabben  (Stercorarius  longicaudus)  häckar  i  förbindelse  med  sorktopparna.  Hökugglan  (Sumia ulula)  vandrar sporadiskt  frän barrskogarna,  medan fjällugglan  (Nyctea  scandiaca)  flackar omkring  i  hela kalottomrädet.  Den sällsynta  jaktfalken (Falco  rusticolus)  fängar  sitt  bevingade  villebräd äret  runt.  Kungsörnen  (Aquila  chrysaetos )  och  havsörnen (Haliaeetus  albicilla) övervintrar  och  fär  näring  av  renkadaver. Planets  undergång  Är  1942 flög  en formation  av  niotyska  Junkers-plan  österut  frän  Norge.  Uppe  i luften här började  ett  av dem plötsligt  ryka  och störtade ned,  varvid  bomblasten exploderade.  Bara en man av  besättningen  pä  fyra  personer överlevde kraschet. 11 Urgammal  stig  Den första  byggnaden  i  byn  Kilpisjärvi  var  en  barack  vid  sjön  Siilasjärvi  för  marknadsmän som  var  pä  väg  tili  Norge.  Senare  fly  ttades  den till den plats  där skogsforskningsinstitutets  nuvarande verksamhetsställe  ligger.  Familjen  Viik  som  var  husbond-folket pä  gästgivargärden  utnyttjade  denna stig för trädkörning.  Björkarna  forslades med häst:  stammama  tili  ved och  lövet tili  kärvar  som  blev  näring  ät  korna  pä  vintern. Jakt  på  Yliperä-fjällen  Under tidigare  är  hörde ripan  (Lagopus  lagopus)  och  fjällripan  (Lagopus  mutus)  som  uppehäller  sig  ovanför  trädgränsen  dll  det viktigaste  villebrädet. Snaror  gillrades  för  ripor,  medan fjällriporjagades  med  skjutvapen.  Bytet  pä  hundratals -  och  tili  och  med Hera fäglar säldes  tili  Sverige  eller  Norge.  Bland pälsdjuren  var det hermeliner (Mustela erminea),  rävar  (Vulpes  vulpes)  och  polarrävar  (Alopex  lagopus ) som var  eftersökta.  Efter  kriget  försökte  man med kraft  och  iver döda vargar  (Canis  lupus)  och  järvar  (Gulo  gulo)  för  att skydda  renarna.  I  Enontekis-armen lever  i  dag  bara nägra  fä  jägare  som  har  ripfängsten  som  huvud- eller bisyssla.  För  de övriga  ortsborna är  jakten  endast en  hobby.  12 Sägner  och  föreställingar Saana är  samernas  heliga  fjäll.  Mindre,  nitiskt  dyrkade  sejtar  stär  som  flyttblock  pä  fjällsluttningar.  Synskhet  och  gnomer hör  tili  föreställningarna.  Det  förstnämnda innebär förutsägelser,  förnimmelser av försvinnande gestalter,  varigenom  mottaga  ren  fär  veta om gäster som  kommer inom kort.  Gnomerna äter  är  samefolk som pä  sin  tid flyttat  under jorden  och  för  människan är  det förbjudet  att  bosätta  sig  pä  deras färdleder och  boningsplatser.  En  turist  av  i  dag  rycker  gärna pä axlarna  ät  sädana sägner.  Men mängen  bland ortsborna och  vandrarna har upplevt,  hur  svärt  det är  att skilja  sägen  frän sanning.  Och  varför  skulle  inte  även  den som  vantroget  drar pä  munnen  kunna för  en stund färglägga  sin  regngrä  vandring  med en lapsk  sägen,  vars  yttre  ram storfjällen  i Yliperä säkert är  oförfalskad.  Minnesmärkena  vid  vägen  Infanteriregemente  1 utkämpade  det andra världskrigets  sista  slag  pa  finsk  mark  i  detta gränsomrade  27.4.1945. Ovanstäende text  har förevigats  i minnesmärket som Pohja  brigads  gille uppreste  är  1974 i korsningen  av  vär  stig och  Neljäntuulentie  (De fyra vindarnas  väg). Nämnda dag  skidade en  av  dävarande översten  Oinonen anförd avdelning  över  Kilpisjärvi  och  reste  vär  blävita  korsflagga  vid  gränsmärket  mellan tre  länder. Det lapska kriget  var över. Om  nägot  tidigare  stunder  berättar minnesmärket som  upprests  vid  riksvägen  i  Muotkatakka söder om Ala-Kilpisjärvi.  Därifän avfyrades  krigets  sista  kanonskott.  När resten  avfolket  redan gick  med nedböjda  huvuden,  var  vi  jägare  fortfarande  f  osta  i  vär  tro.  6.-7.6.1916 Jussi Heiskanen, Immo Relander, Vilho Savirinne,  Oiva  Johannes Villamo Reliefen vid Saana,  som  avbildar  flammande lägor,  innehäller ovanstäende rader. Minnesplaketten  i  sidan av  ett  fly ttblock  är  bara  pä  nägra  stegs  avständ,  nästan mittemot gränsbevakningen.  Den  äterkallar i minnet "smällen i  Kilpisjärvi"  under det första  världskriget.  Dä transporterades  det ryskä  kejsardömets  krigsmateriel  frän bland annat hamnen i  Skibotn  med häst  och  ren  tili Torneä. Ett  rastställe  var  Siilastupa  värdshus,  i vars närhet ammunition och andra krigstillbehör  hade lagrats.  Fyra  tili  fritidsfiskare utklädda finländska jägare  anlände 5.6.1916 tili  Siilastupa.  Efter  att  ha övernattat sade de att de tänkte fara tili Norge  och avlägsnade  sig.  Men istället  gömde  de sig  i närheten med  illdäd i sinnet.  Ammunitions förrädet  exploderade  6.6.  klockan  23.45.  Jägarna  krävde  under  vapenhot  ett skriftligt  intyg  över  mängden  krigsmateriel  de förstört  av  sjökapten  Sternberg,  chef  för  materielstationen. Därefter  for  de över  gränsen  tili  Sverige.  Minnena av explosionen  syns  ännu. Närä fältet  vid  Siilastupa  finns  en  hög  förbränd och  nedrostad egendom  som tillhörde det forna kejsardömet.  LUOTEIS-LAPPI/KALOTTITARRA 1992 

Saana Naturstig

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Jukuri