Sjöar och vattendrag är viktiga för den biologiska mångfalden i Sverige och bidrar också med viktiga ekosystemtjänster till oss människor. Det råder enighet i den vetenskapliga litteraturen att sötvatten är bland de mest sårbara ekosystemen på grund av klimatförändringarna, och svenska sötvatten är inte undantagna från dessa förändringar. Ytvatten kan vara utsatta för kombinerade effekter av till exempel biologiska invasioner, global uppvärmning och återhämtning från försurning. Tillsammans ger dessa effekter komplexa och ofta oväntade förändringar i den abiotiska och biotiska miljön. En grundläggande fråga uppstår: är våra sötvattenekosystem kapabla att anpassa sig till dessa förändringar? Oftast används hotade populationer för att studera hur känsligt ett ekosystem är för miljöförändringar. Även om populationsbaserad kunskap är värdefull, misslyckas denna metod med att korrekt beskriva den komplexa och flerdimensionella dynamiken som karakteriserar ett ekosystem. Följaktligen föreligger stor osäkerhet om hur sjöar och vattendrag kommer att anpassa sig till denna typ av komplexa förändringar i miljön. Det behövs information för att bedöma sårbarheten ur ett ekosystemperspektiv: Vilka är riskerna för ett oönskat regimskifte i akvatiska ekosystem? Vilka faktorer är viktiga för att sådana skiften ska kunna uppstå? Kan vi hantera dessa faktorer för att avvärja regimskiften och istället främja de typer av ekosystem som vi önskar? I denna rapport diskuteras ett ramverk för att ta itu med dessa frågor. Ramverket har sina rötter i resiliensteori. Takten i den vetenskapliga utvecklingen av resiliensteorin har kanske varit för snabb för att matcha användbarheten av teorin i praktiken. Nu är tiden mogen för att börja använda resiliensteorin i praktiska ekologiska frågeställningar. Rapporten gör detta genom att ge en översikt av de två tillgängliga metoder som används för att kvantifiera resiliens dvs. hur komplex ekosystemstrukturen och funktionen hos ett ecosystem är . Mycket av arbetet bygger på långtidsdata från nationella övervakningsprogram som ger unika möjligheter att bedöma resiliens med hög ekologisk realism. Tyvärr är en analys baserad på långtidsdata inte möjlig i många ekosystem. Därför presenteras också en metod som möjliggör en analys av ett ekosystems resiliens då man bara har tillgång till data från ett provtagningstillfälle. Metoder finns alltså som gör en bedömning av ekosystemens resiliens möjlig. Denna rapport beskriver därför framtida prioriteringar som kan bidrar till en effektiv användning av systemsårbarhetskonceptet inom ekologin och resursförvaltning
