Förlamande eller fruktbar osäkerhet? Några tankar kring kommunikation av klimatosäkerheter

Abstract

Klimatfrågan är ett exempel på en fråga som varit närvarande i det offentliga samtalet under en lång tidsperiod, men som på kort tid har gått från att vara ett ämne som framför allt diskuterats inom vetenskapssamhället och på den politiska arenan, till att förekomma i stort sett dagligen i mediedebatten och i lekmäns vardagssamtal. Alltsedan klimatfrågan först började diskuteras på den vetenskapliga arenan har den omgärdats av olika typer av osäkerhet. I en analys av hur diskursen om klimatförändringar gestaltat sig på olika samhälleliga arenor pekar Corfee-Morlot m fl (2007) på att den vetenskapliga diskussionen ännu in på 1980-talet karakteriserades av en grundläggande osäkerhet. Debatten gällde om det fanns skäl att överhuvudtaget tala om en växt-huseffekt med global uppvärmning och förändrade nederbördsmönster som konsekvens. Vidare har vetenskapssamhället diskuterat om kli-matförändringarna i så fall är en följd av människans utsläpp av växthusgaser, eller om de har naturliga orsaker. Denna grundläggande osäkerhet har numera till stor del försvunnit från den vetenskapliga arenan. En majoritet av klimatforskare är idag ense om att vi har en klimatförändring som till stor del är ett resultat av mänsklig påverkan (IPCC 2007). Däremot finns det oenighet på det vetenskapliga planet om hur stora klimatförändringarna kan väntas bli och vilka effekter de kommer att få i olika delar av världen. På det politiska planet har strider uppstått kring hur klimatförändringarna ska mötas (Featherstone m fl 2009)– hur stora utsläppsminskningar behövs och vem ska stå för de minskade utsläppen? Vilka anpassningar behöver göras på lokalt, na-tionellt och internationellt plan för att hantera samhällets sårbarhet inför klimatförändringarnas effekter, såsom exempelvis ras, skred och översvämningar? I denna debatt, som fått stort utrymme i media under den senaste tiden, exponeras allmänheten för en rad motstridiga budskap. Det framhålls ofta att alla måste ta sitt ansvar för att skapa mer ”klimatsmarta” och hållbara livsstilar (t ex SOU 2005:51). Hur en sådan livsstil bör se ut är däremot inte lika tydligt. Det svenska samhällets sårbarhet för ras och skred har lyfts fram i klimat- och sårbarhetsutredningen, som lades fram år 2007 och som fick stor uppmärksamhet i svenska media. Utredningen pekar på att antalet dagar med kraftig nederbörd kommer att öka under vinter, vår och höst i stora delar av Sverige. Detta tillsammans med ökande flöden i vattendrag samt höjda och varierande grundvattennivåer medför en ökad risk för skred och ras. Störst är risken i Vänerlandskapen, östra Svealand, Göta Älvdalen och utmed större delen av ostkusten (SOU 2007: 60). Diskussioner förs på lokal, regional och nationell nivå kring hur man bör anpassa sig till riskerna. Samtidigt finns det inte en entydig anpassningsstrategi som passar överallt. SGI pekar i sin underlags-rapport till klimat- och sårbarhetsutredningen på att konsekvenserna av klimatförändringarna i form av ras och skred kommer att se olika ut i olika delar av Sverige. Därmed behövs också olika lokala anpassningsstrategier (SGI 2008). I detta ligger en kommunikationsutmaning. Hur kan man kommunicera vetenskapligt underbyggda klimatbudskap till olika målgrupper med olika bakgrund och olika tolkningsramar? Hur hanteras osäkerheter i kommunikationsprocessen? Denna text syftar till att belysa forskning kring klimatkommunikation och allmänhetens förståelse av klimatfrågan samt att diskutera hur osäkerheter kan kommuniceras i olika sammanhang. Jag kommer att argumentera för att en öppen diskussion kring dataosäkerheter och osäkerhet kring mål för utsläppsminskning och anpassningsstrategier i vissa fall kan fungera som en viktig del i att forma så kallade ”extended peer communities”, där många aktörer tillsammans kan engageras i arbetet för att hantera klimatutmaningarna