Reflections are presented on how Pres Clinton should improve the deeply troubled relationship between the OMB and other government agencies. No president would dream of abolishing review of agency actions by the OMB

Eklund, Britta

Eklund, David

Langlet, David

English

Tidigare sammanställningar av utförda markundersökningar på 34 båtuppläggningsplatser i svenska kustkommuner har visat att sådana områden oftast är mycket förorenade av ett flertal kända farliga ämnen och föreningar såsom olika metaller (koppar, zink, bly, kvicksilver, kadmium) och organiska föreningar (tennorganiska föreningar (ex TBT), polyaromatiska kolväten (PAH:er) och polyklorerade bifenyler (PCB:er)). TBT, PAH, bly-, kadmium- och kvicksilverföreningar tillhör de prioriterade substanserna som enligt EU:s ramvattendirektiv och dess dotterdirektiv ska fasas ut då de anses innebära en betydande risk för vattenmiljön. Det är även dessa ämnen som är mest angelägna att få bort från mark. En grov uppskattning ger vid handen att det finns omkring 2500 platser i landet som kan ha förorenats till följd av uppläggning och underhållsarbete med fritidsbåtar. I den här rapporten analyseras vem eller vilka som bär det rättsliga ansvar som aktualiseras av sådana föroreningar. Tyngdpunkten ligger på det offentligrättsliga ansvaret för eventuell sanering och tillhörande undersökningar (”avhjälpandeåtgärder”) som kan krävas enligt miljöbalkens 10 kapitel men även de rättsliga konsekvenser som föroreningar kan få i relationen mellan markägare och arrendator uppmärksammas. Länsstyrelserna driver merparten av det s.k. efterbehandlingsarbetet utifrån en särskild prioriteringsordning baserad på riskklassning. Båtuppläggningsplatser hamnar vanligen i riskklass två av fyra. När det gäller båtuppläggningsplatser är det emellertid kommunerna som har rollen av tillsynsmyndighet och därmed mandat att bl. a. ålägga den som är ansvarig enligt miljöbalkens regler att vidta avhjälpandeåtgärder. Grundregeln avseende ansvar för förorenade mark- och vattenområden är att den som bedriver eller har bedrivit den verksamhet som gav upphov till föroreningen (kallad ”verksamhetsutövaren”) ansvarar för att avhjälpa den i den omfattning det kan anses skäligt. Den skälighetsbedömning som följer av detta omfattar både miljörelaterade faktorer, inklusive planerad framtida markanvändning, och faktorer som har att göra med den ansvarige, bland annat hur lång tid som har förflutit sedan föroreningen ägde rum och vilken kunskap som då fanns om verksamhetens risker. Ansvaret för verksamhetsutövare är solidariskt vilket innebär att vem som helst av de verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen kan åläggas att svara för avhjälpandet. Men om en verksamhetsutövare visar att hens bidrag till miljöskadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande så ansvarar hen endast för den del som motsvarar det egna bidraget till skadan. I situationer där ingen verksamhetsutövare kan fås att utföra eller bekosta ett avhjälpande blir fastighetsägaren ansvarig för avhjälpandet även om hen inte haft något med den förorenande verksamheten att göra. Det gäller dock bara om fastighetsägaren förvärvat fastigheten efter den 31 december 1998 och då kände till eller borde ha upptäckt föroreningen. Om båtklubbar ska hållas ansvariga för markföroreningar beror på om de är att betrakta som utövare av den förorenande verksamheten vilket i sin tur är avhängigt av om de anses ha faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder mot störningar och olägenheter. I rättspraxis finns tydligt stöd för att båtklubbar ska betraktas som utövare av den verksamhet som bedrivs av respektive förenings medlemmar och därmed ansvariga för eventuella föroreningar. Det utesluter emellertid inte att enskilda medlemmar också kan vara att anse som verksamhetsutövare. I de flesta situationer är dock enskilda medlemmars ansvar av mindre betydelse eftersom det ovan beskrivna undantaget från principen om solidariskt ansvar gör det praktiskt mycket svårt att ställa krav mot dem. Däremot bör en person som förorenat sin egen tomt genom båtuppläggning enklare kunna hållas ansvarig om den berörda kommunen skulle prioritera ett sådant fall. För båtklubbar som arrenderar marken där verksamheten bedrivs kan fastighetsägaren ha möjlighet att ställa krav på att marken återställs till det skick den hade innan arrendet påbörjades även om något sådant villkor inte finns uttryckligen i arrendeavtalet. Fastighetsägaren kan också ha möjlighet att kräva ersättning av arrendatorn på skadeståndsrättslig grund om till exempel värdet på marken minskar till följd av arrendatorns förorenande verksamhet. Viktigt är att det utöver ansvar för sanering också finns ett ansvar att förebygga skador från en pågående verksamhet. Kravet medför en skyldighet att vidta alla relevanta skyddsåtgärder som inte är orimliga med hänsyn till nyttan av åtgärderna jämfört med kostnaderna. Det gäller för såväl båtklubbar som för enskilda båtägare och kan vid behov preciseras genom förelägganden från tillsynsmyndigheten. För båtklubbarnas del är det viktigt att ha tydliga regler för medlemmarna och även kontrollera att dessa efterlevs. Arrendeavtal kan också vara ett viktigt instrument för att reglera hur marken får användas, inklusive ämnen som är otillåtna och åtgärder som ska vidtas för att förhindra spridning av redan använd giftig färg eller andra förorenande ämnen. Från politiskt håll finns anledning att överväga om båtuppläggningsplaster bör göras tillståndspliktiga för att därigenom förtydliga ansvarsförhållandena och sända en signal om verksamhetens potentiellt allvarliga konsekvenser.Åtgärder för att minska spridning av gifter från båtuppläggningsplatser, HaV 1530-1

Academic Archive On-line (Stockholm University, Sweden)

Ansvar för förorenad mark på båtuppläggningsplatser med fokus på ideella föreningar

Elliott, E. Donald

Duke Law Scholarship Repository

TQM-ing OMB: Or Why Regulatory Review Under Executive Order 12,291 Works Poorly and What President Clinton Should Do About It

Tidigare sammanställningar av utförda markundersökningar på 34 båtuppläggningsplatser i svenska kustkommuner har visat att sådana områden oftast är mycket förorenade av ett flertal kända farliga ämnen och föreningar såsom olika metaller (koppar, zink, bly, kvicksilver, kadmium) och organiska föreningar (tennorganiska föreningar (ex TBT), polyaromatiska kolväten (PAH:er) och polyklorerade bifenyler (PCB:er)). TBT, PAH, bly-, kadmium- och kvicksilverföreningar tillhör de prioriterade substanserna som enligt EU:s ramvattendirektiv och dess dotterdirektiv ska fasas ut då de anses innebära en betydande risk för vattenmiljön. Det är även dessa ämnen som är mest angelägna att få bort från mark. En grov uppskattning ger vid handen att det finns omkring 2500 platser i landet som kan ha förorenats till följd av uppläggning och underhållsarbete med fritidsbåtar. I den här rapporten analyseras vem eller vilka som bär det rättsliga ansvar som aktualiseras av sådana föroreningar. Tyngdpunkten ligger på det offentligrättsliga ansvaret för eventuell sanering och tillhörande undersökningar (”avhjälpandeåtgärder”) som kan krävas enligt miljöbalkens 10 kapitel men även de rättsliga konsekvenser som föroreningar kan få i relationen mellan markägare och arrendator uppmärksammas. Länsstyrelserna driver merparten av det s.k. efterbehandlingsarbetet utifrån en särskild prioriteringsordning baserad på riskklassning. Båtuppläggningsplatser hamnar vanligen i riskklass två av fyra. När det gäller båtuppläggningsplatser är det emellertid kommunerna som har rollen av tillsynsmyndighet och därmed mandat att bl. a. ålägga den som är ansvarig enligt miljöbalkens regler att vidta avhjälpandeåtgärder. Grundregeln avseende ansvar för förorenade mark- och vattenområden är att den som bedriver eller har bedrivit den verksamhet som gav upphov till föroreningen (kallad ”verksamhetsutövaren”) ansvarar för att avhjälpa den i den omfattning det kan anses skäligt. Den skälighetsbedömning som följer av detta omfattar både miljörelaterade faktorer, inklusive planerad framtida markanvändning, och faktorer som har att göra med den ansvarige, bland annat hur lång tid som har förflutit sedan föroreningen ägde rum och vilken kunskap som då fanns om verksamhetens risker. Ansvaret för verksamhetsutövare är solidariskt vilket innebär att vem som helst av de verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen kan åläggas att svara för avhjälpandet. Men om en verksamhetsutövare visar att hens bidrag till miljöskadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande så ansvarar hen endast för den del som motsvarar det egna bidraget till skadan. I situationer där ingen verksamhetsutövare kan fås att utföra eller bekosta ett avhjälpande blir fastighetsägaren ansvarig för avhjälpandet även om hen inte haft något med den förorenande verksamheten att göra. Det gäller dock bara om fastighetsägaren förvärvat fastigheten efter den 31 december 1998 och då kände till eller borde ha upptäckt föroreningen. Om båtklubbar ska hållas ansvariga för markföroreningar beror på om de är att betrakta som utövare av den förorenande verksamheten vilket i sin tur är avhängigt av om de anses ha faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder mot störningar och olägenheter. I rättspraxis finns tydligt stöd för att båtklubbar ska betraktas som utövare av den verksamhet som bedrivs av respektive förenings medlemmar och därmed ansvariga för eventuella föroreningar. Det utesluter emellertid inte att enskilda medlemmar också kan vara att anse som verksamhetsutövare. I de flesta situationer är dock enskilda medlemmars ansvar av mindre betydelse eftersom det ovan beskrivna undantaget från principen om solidariskt ansvar gör det praktiskt mycket svårt att ställa krav mot dem. Däremot bör en person som förorenat sin egen tomt genom båtuppläggning enklare kunna hållas ansvarig om den berörda kommunen skulle prioritera ett sådant fall. För båtklubbar som arrenderar marken där verksamheten bedrivs kan fastighetsägaren ha möjlighet att ställa krav på att marken återställs till det skick den hade innan arrendet påbörjades även om något sådant villkor inte finns uttryckligen i arrendeavtalet. Fastighetsägaren kan också ha möjlighet att kräva ersättning av arrendatorn på skadeståndsrättslig grund om till exempel värdet på marken minskar till följd av arrendatorns förorenande verksamhet. Viktigt är att det utöver ansvar för sanering också finns ett ansvar att förebygga skador från en pågående verksamhet. Kravet medför en skyldighet att vidta alla relevanta skyddsåtgärder som inte är orimliga med hänsyn till nyttan av åtgärderna jämfört med kostnaderna. Det gäller för såväl båtklubbar som för enskilda båtägare och kan vid behov preciseras genom förelägganden från tillsynsmyndigheten. För båtklubbarnas del är det viktigt att ha tydliga regler för medlemmarna och även kontrollera att dessa efterlevs. Arrendeavtal kan också vara ett viktigt instrument för att reglera hur marken får användas, inklusive ämnen som är otillåtna och åtgärder som ska vidtas för att förhindra spridning av redan använd giftig färg eller andra förorenande ämnen. Från politiskt håll finns anledning att överväga om båtuppläggningsplaster bör göras tillståndspliktiga för att därigenom förtydliga ansvarsförhållandena och sända en signal om verksamhetens potentiellt allvarliga konsekvenser.Summaries of completed soil surveys at 34 leisure boatyards in Swedish coastal municipalities have shown that such areas are often highly contaminated by a variety of known hazardous substances and compounds, such as various metals (copper, zinc, lead, mercury, cadmium) and organic compounds (organotin compounds (e.g. TBT), polyaromatic hydrocarbons (PAHs) and polychlorinated biphenyls (PCBs) ). TBT, PAHs, lead, cadmium and mercury compounds are among the priority substances which, according to the EU’s Water Framework Directive and its daughter directives, are to be phased out since they pose a significant risk to the aquatic environment. These are also substances that are important to remove from soil. A rough estimate indicates that there are about 2500 places in Sweden that may have been contaminated as a result of storage and maintenance work on pleasure boats alone. The report analyzes who bears the legal responsibility for these polluted sites. The emphasis is on the public law responsibility for any assessment and decontamination that may be required under Chapter 10 of the Environmental Code but the potential legal consequences of land contamination in the relationship between landowners and leaseholders are also looked at. The County Administrative Boards manage most of the decontamination operations on the basis of an order of priority based on risk classification. Leisure boatyards are usually categorized as two out of four on the risk classification scale. However, with respect to leisure boatyards it is the municipalities that are supervisory authorities and thus have the mandate to, inter alia, require the person responsible under the Environmental Code to take decontamination measures. The basic rule regarding liability for the remediation of contaminated land and water areas is that any person who pursue or have pursued an activity or taken a measure that is a contributory cause of the contamination (termed “operators”) are liable for remedying it to the extent that can be considered reasonable. The reasonability assessment that this necessitates includes both environmental factors, including planned future land use, and factors relating to the operator, including how much time has elapsed since the contamination took place and the extent to which the environmental risks were known at that time. Joint and several liability applies which means that any operator who contributed to the contamination may be required to pay for the remediation. However, any operator who shows that her contribution to the environmental damage is so insignificant that it does not by itself justify any remedial action is responsible only for such portion of the remedial action as corresponds to her own contribution to the harm. In situations where no operator can be made to perform or pay for remediation the property owner becomes liable for remediation even when she had nothing to do with the polluting activity. However, this applies only if the property owner acquired the property after 31 December 1998 and if she then knew or should have discovered the contamination. Whether leisure boat clubs are to be held liable for contamination depends on whether they are considered operators of the polluting activity. That, in turn, depends on whether they are considered to have the factual and legal ability to take action against damage or detriment caused by the activity. Relevant case law clearly supports that leisure boat clubs are to be regarded as operators with respect to activities carried out by their respective members and thus liable for any contamination. That does not preclude that individual members may also be considered operators. In most cases, however, the potential liability of individual members is of less importance since the above mentioned exception to the principle of joint and several liability makes it practically very difficult to hold them liable. However, any person who has polluted her own property through maintenance work on pleasure boats should be easier to hold liable were the municipality to pursue such a case. With respect to leisure boatclubs that lease the land where they operate the landowner may have the right to require that the land be restored to the state in which it was before the lease started, even if that is not explicitly stated in the lease agreement. The land owner may also be able to makea claim based on tort law if, for example, the value ofthe land decreases due to the leaseholder’s polluting activities. In addition to liability for remediation there is an equally important responsibility to prevent damage from ongoing activities. This entails an obligation to implement protective measures and take any other precautions that are not unreasonable in view of the benefits of the measures compared to the costs. This obligation applies to leisure boat clubs as well as to individual boat owners and may, if necessary, be supplemented by injunctions issued by the regulatory authority. It is important for the leisure boat clubs to adopt clear rules for their members and make sure that they are complied with. Lease agreements can also be an important instrument for regulating how leisure boatyards are used, including by specifying substances that may not be used and measures that must be taken to prevent the spread of toxic paint or other contaminants that have already reached the soil.There may also be reason for the legislature to consider making leisure boatyards subject to a permit requirement. Such a requirement would clarify the responsibility and send a signal about the potentially serious consequences of activities at leisure boatyards.Åtgärder för att minska spridning av gifter från båtuppläggningsplatser, HaV 1530-1

Publikationer från Stockholms universitet

Ansvar för förorenad mark på båtuppläggningsplatser med fokus på ideella föreningar : [Liability for Contaminated Land at Leisure Boatyards with a Focus on Non-Profit Associations]

Digitala Vetenskapliga Arkivet - Academic Archive On-line

https://scholarship.law.duke.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=4231&amp;context=lcp

TQM-ing OMB: Or Why Regulatory Review Under Executive Order 12,291 Works Poorly and What President Clinton Should Do About It

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Academic Archive On-line (Stockholm University, Sweden)

Duke Law Scholarship Repository

Publikationer från Stockholms universitet

Digitala Vetenskapliga Arkivet - Academic Archive On-line