I denna artikel lyfter jag fram vissa problem i samhällsvetenskaplig ungdomsforskning som har att göra med tidsaspekten, dels när det gäller sättet att samla in och tolka data, dels i själva avgränsningen av ungdomskategorin. Vissa problem kan lösas, andra utgör principiella begränsningar i den kvantitativa metoden. Vid redovisningen av data som samlats in med standardiserade frågeformulär antar forskare ofta att sambandet mellan frågor och svar är av samma typ som det av behavioristerna beskrivna sambandet mellan stimuli och respons. Enligt denna teoribildning betraktas endast de konkreta svaren som fakta medan hela den omgivande kontexten uppfattas som ovidkommande brus. Behaviorismens kritiker har med rätta pekat på de stora förenklingar denna syn rymmer. Standardiserade frågeformulär förutsätter att alla fakta behandlas likformigt. Därför är denna teknik ett trubbigt instrument för att gripa det som är särpräglat, flyktigt och svårt eller besvärande att verbalisera. Den kan fastställa händelsers art (vad?), tidsförankring (när?), frekvens (hur ofta?), intensitet (hur mycket?, hur starkt?) och eventuellt respondentens egen värdering av dem, men knappast mer. Det har förvisso utarbetats sofistikerade tekniker för att fånga och kvantifiera begreppsliga konnotationer. Ett exempel på detta är den så kallade semantiska differentialen. För att komma åt ”besvärande åsikter”, t ex attityder mot etniska minoriteter, har det utvecklats olika projektiva tester.3 Men just på grund av att båda dessa tekniker är konstruerade för att finna indikatorer på djupare tanke- och känslostrukturer är de mödosamma att färdigställa. Det händer därför ofta att forskare planterar om testfrågor från en social kontext till en annan utan att ta hänsyn till deras kultur- och tidsbundenhet, vilket kan bli förödande för tolkningarna av svaren
