Långtidsexponering av pålar i ostörd jord visar att den jämna korrosionen ligger mellan 6 och 8 μm/år i jordar med hög korrosivitet (gyttjig lera) och mellan 2 och 4 μm/år i jordar med låg korrosivitet (sand, lera utan organiskt innehåll). För att kompensera för denna korrosion är en rostmån med 1 mm tillräcklig för 100 år. Det har dock även noterats en tendens till lokalt högre korrosion i ett område kring grundvattennivån och ner till en meter under densamma. Orsaken till detta är att det uppstår en luftningscell kring grundvattennivån, där den övre, väl luftade delen av pålen blir katod och den undre, dåligt luftade blir anod. Korrosionen blir således högre på delen strax under grundvattenytan. Om angreppet koncentreras till en kortare del av pålen uppstår midjebildning. Tendens till midjebildning har endast observerats, vid våra exponeringar, i jordar med låg resistivitet. Syftet med denna undersökning har varit att, genom kontrollerade fältförsök, mäta upp korrosionsströmmar mellan olika nivåer på en påle. Utgående från dessa resultat görs därefter teoretiska beräkningar för att fastställa om det existerar ett samband mellan jordens resistivitet och risken för lokal midjebildning. Eftersom den jämna korrosionen är mycket låg så kommer erforderlig rostmån att bestämmas av risken för midjebildning. Syftet med undersökningen kan därför sägas vara att studera om det finns ett samband mellan resistiviteten och jordens aggressivitet.Korrosion av stålkonstruktioner med lång förväntad livsläng