Background: Foster care is a relatively common arrangement when parents are unable to meet the needs of their children. Specialized foster care is sometimes applied in cases when problems are more serious and complex. More knowledge is needed about the effects of such specialized foster care. Aims: To explore trajectories of change associated with specialized foster care in a treatment model with a relational and mentalization-based orientation, and to develop the understanding of foster children’s and their foster parents’ experiences of their relationship living in a treatment foster family. Methods: Children and young people between the ages of 5 and 20 years who received treatment within a specialized foster care model, Treatment By Foster care (TBF), participated in this study. Longitudinal data collected in a naturalistic setting were analyzed quantitatively. In Studies 1 and 2, the number of participants at baseline varied for different instruments between 76 – 105. The Achenbach System of Empirically Based Assessment (ASEBA) was used to measure how psychiatric symptoms change from the perspectives of the foster children, the foster parents, and teachers. The Adaptive Behavior Assessment System – second edition (ABAS-II) was used to measure adaptive functioning from the foster parents’ perspective. Self-ratings by the children and young people of their emotional and social problems were measured with the Beck Youth Inventories of Emotional and Social Impairment (BYI). Data about experiences of the relationship between child and foster parent were collected through repeated individual short interviews/speeches with both children and their foster parents according to Five Minute Speech Sample (FMSS) (n = 14). Interviews/speeches were analyzed using Thematic Analysis (TA). Results: The ratings of foster parents and foster children differed. The analyses showed a significant reduction in psychiatric symptoms, emotional and social problems according to the self-ratings by the children and young people. According to foster parents and teachers, psychiatric symptoms did not decrease. The baseline ratings of adaptive functioning by foster parents showed that adaptive functioning was considerably below peers from the Swedish non-clinical norm group. Adaptive functioning did improve but not enough to approach or catch up with peers. Analysis of the interviews/speeches generated three main themes containing seven subthemes. Main themes were: No 'real' family, A co-created relationship, and Time. Participants related to a norm for what a 'real' family is and seemed to presuppose that the biological family is the 'real' family. A co-created relationship related to No 'real' family as an answer or a solution. The challenges in the foster family constellation could be overcome by a mutual ambition to build a relationship and by liking each other. Time appeared as a common theme and both as an opportunity and a threat to the relationship. Despite the fact that no interview question concerned the duration of the relationship, the participants described their relationship based on how long they had known each other. Conclusions: According to the foster children’s and young people’s self-ratings, their mental health improved, and their social problems decreased. It is likely that the TBF-model contributed to this improved psychological well-being, although causal relationships could not be established without any comparison group. However, the model did not seem to contribute to the foster parents experiencing improvement in the foster children’s psychological well-being or adaptive functioning. Based on the results of this thesis, it may be effective to place children and young people in specialized foster care with a relational and mentalization-oriented focus, but the results are not clear-cut. Practice and policies should take greater account of the time aspect in foster care, and work with the aim of increasing clarity and security, and thereby enabling a more stable upbringing for some of society’s most vulnerable children. Also, this may make foster parents want to continue their mission. More studies are needed to gain knowledge about how specialized foster care should be applied. Future studies also need to focus on creating knowledge about which aspects of the treatment are decisive.Familjehemsplacering är en förhållandevis vanlig åtgärd när föräldrar inte kan tillgodose sina barns behov. Specialiserad, mycket förstärkt, familjehemsvård används ibland i de fall då problemen är mer allvarliga och komplexa. Det behövs mer kunskap om effekterna av sådana insatser. Syftet med denna avhandling har varit att utforska förändringsbanor förknippade med mycket förstärkt familjehemsvård i en relationsinriktad och mentaliseringsbaserad behandlingsmodell, och att utveckla förståelsen för familjehemsplacerade barns och deras familjehemföräldrars upplevelser av sin relation i en behandlingsfamilj. Barn och unga i åldrarna mellan 5 till 20 år som fått behandling inom en mycket förstärkt familjehemsmodell, Treatment By Foster care (TBF), deltog i denna studie. Longitudinella data som samlats in i en naturalistisk miljö analyserades kvantitativt. I studierna 1 och 2 varierade antalet deltagare vid baseline för olika instrument mellan 76 – 105. Achenbach System of Empirically Based Assessment (ASEBA) användes för att mäta hur psykiatriska symtom förändras ur de familjehemsplacerade barnens, familjehemsföräldrarnas och lärarnas perspektiv. Adaptive Behaviour Assessment System – second edition (ABAS-II) användes för att mäta adaptiva färdigheter ur familjehemsföräldrarnas perspektiv. Barnen och ungdomarna skattade sina emotionella och sociala problem med Beck Youth Inventories of Emotional and Social Impairment (BYI). Data om upplevelser av relationen mellan familjehemsplacerade barn och familjehemsföräldrar samlades in genom upprepade individuella korta intervjuer/tal med både barn och deras familjehemsföräldrar enligt Five Minute Speech Sample (FMSS) (n = 14). Intervjuer/tal analyserades med tematisk analys (TA). Resultaten visade att barnens och familjehemsföräldrarnas skattningar skilde sig åt. Analyserna visade en signifikant minskning av psykiatriska symtom, känslomässiga och sociala problem enligt barnens och ungdomarnas självskattningar. Enligt familjehemsföräldrar och lärare minskade inte de psykiatriska symtomen. Skattningar vid baseline av adaptiva färdigheter visade att de skattade adaptiva färdigheter betydligt lägre än för jämnåriga från den svenska icke-kliniska normgruppen. Adaptiva färdigheter förbättrades men inte tillräckligt för att närma sig eller komma ikapp jämnåriga. Analysen av intervjuerna/talen genererade tre huvudteman innehållande sju underteman. Huvudteman var: Ingen 'riktig' familj, En samskapad relation och Tid. Deltagarna relaterade till en norm för vad en 'riktig' familj är och verkade förutsätta att den biologiska familjen är den 'riktiga' familjen. En samskapad relation relaterade som ett svar eller en lösning till Ingen 'riktig' familj. Utmaningarna i familjehemskonstellationen kunde övervinnas genom en ömsesidig ambition att bygga en relation och genom att man tycker om varandra. Tid framstod som ett återkommande tema och både som en möjlighet och ett hot mot relationen. Trots att ingen intervjufråga gällde relationens varaktighet beskrev deltagarna sin relation utifrån hur länge de känt varandra. Sammanfattningsvis förbättrades barnens och ungdomarnas psykiska hälsa och deras sociala problem minskade enligt deras självskattningar. Det är troligt att TBF-modellen bidrog till deras förbättrade psykologiska välbefinnande, även om orsakssamband inte kunde fastställas utan någon jämförelsegrupp. Modellen verkade inte bidra till att familjehemsföräldrarna upplevde att barnen förbättrades vad gäller psykiskt välbefinnande eller adaptiva färdigheter. Utifrån resultaten av denna avhandling kan det vara verkningsfullt att placera barn och ungdomar i mycket förstärkt familjehemsvård med en relations- och mentaliseringsbaserad inriktning, men resultaten är inte entydiga. Praxis och policier bör ta större hänsyn till tidsaspekten vid familjehemsplaceringar och arbeta för att öka tydlighet och trygghet, och därigenom möjliggöra en stabilare uppväxt för några av samhällets mest utsatta barn. Detta kan också få familjehemsföräldrar att vilja fortsätta sitt uppdrag. Fler studier behövs för att få kunskap om hur insatser och behandling i familjehemsvård bör tillämpas. Framtida studier behöver också fokusera på att skapa kunskap om vilka aspekter av behandlingen som är avgörande
