Klimatanpassning genom planerad reträtt : Slutrapportering av forskningsprojektet CAMEL

Abstract

Det är attraktivt att bo nära vattnet men det kan innebära en utsatthet för översvämningar, kusterosion eller succesivt stigande havsnivåer. Anpassning av samhället till mer omfattande översvämningar landar oftast i olika lösningar för att skydda det vi har på platsen. Sällan planeras för att flytta byggnader, infrastruktur eller samhällsviktiga funktioner ut från riskområden till säker mark. En sådan strategi skulle skapa långsiktig trygghet och säkerhet. Det skulle också göra det möjligt att återskapa ett svämplan som fungerar som en buffert, men också främja natur och biologisk mångfald där land möter vatten. Genom ett tvärvetenskapligt angreppssätt var målen att 1) undersöka om planerad reträtt kan vara ett möjligt alternativ för anpassning till en höjd havsnivå och översvämningar från havet och från vattendrag, samt att 2) undersöka hur visualisering skulle kunna hjälpa beslutsfattare att fatta mer hållbara beslut i den fysiska planeringen. Det finns en bristande kunskapen bland Sveriges kommuner, länsstyrelser, myndigheter och branschorganisationer om vad det är att planera för en succesiv reträtt ut ur riskområden i klimatanpassningssammanhang. Det beror bland annat på i vilken omfattning dessa aktörer använder klimatscenarier i sitt arbete och att flera lokala och regionala aktörer inte ser att översvämning är ett tillräckligt stort problem idag. Genom aktiviteter med kommuner och länsstyrelsen, enkäter och intervjuer, kunde vi dock se att det finns ett intresse för planerad reträtt på lokal och regional nivå och att flytt av enstaka strukturer delvis sker om än i liten skala. För att planerad reträtt ska kunna bli en möjlig strategi för klimatanpassning behöver juridiska, finansiella och politiska hinder överbryggas och osäkerheter i klimatscenarier hanteras. Framför allt behövs en förändrad syn på vad klimatanpassning är, som inte bara innehåller skyddsåtgärder på kort och medellång sikt utan som också omfattar en långsiktig samhällsplanering som ger plats för vattnet. För att det ska bli möjligt behövs bättre samarbete mellan lokala, regionala och nationella aktörer och bättre förståelse för de lokala förutsättningarna. Ett sätt att hantera osäkerheter är att visualisera dem. Genom det fann vi att markområden som med tiden kan komma att hamna under vatten och inte längre lämpar sig för permanenta strukturer istället skulle kunna användas flexibelt, för ändamål av tillfällig karaktär som kan ändras, flyttas eller överges när effekterna av klimatförändring blir för stora och för kostsamma att skydda sig emot - flexmark. Det framkom både för- och nackdelar med ett sådant koncept där nuvarande regelverk utgör ett hinder. En slutsats är att flexmark skulle kunna utgöra en brygga mellan skydd och reträtt