Vikkula, Anne

Swedish

Journal.fi

Anne Vikkula Östersjön som en f örutsättning f ör mellan- och senneolitisk utveckling Stenäldersboplatsen Pyheensilta i Virmo socken (Mynämäki) i Egentliga Finland upp-täcktes 1938, och utgrävningar utfördes samma är under ledning av Jouko Voionmaa och C.F. Meinander. Den sistnämnda publicerade materialet, som härstammade frän ett grävningsomräde om ca 200 m2 (Meinander 1939, 28-32). Efter det har nya under-sökningar uförts vart tjugonde är (C.F. Meinander 1959, 1960, Lea Väkeväinen 1978, Anne Vikkula 1979) och totalt har ett omräde pä 1370 m 2 undersökts. Det viktigaste materialet framkom under Meinanders senare undersökningar ären 1959 och 1960 och har delvis publicerats av mig (Vikkula 1984, 51-59). Boplatsen är numera helt för-störd av grustäkt. Genom Meinanders artikel blev termen Pyheensiltaskedet introducerad som den sista kamkeramiska perioden i Finlands stenälderskronologi. Ändä räckte det nästan fem-ton är innan Pyheensiltakeramik änyo päträffades - boplatsen Lyytikänharju i Harja-valta socken (Satakunda) publicerades av Torsten Edgren är 1956. Den tredje viktiga boplatsen är tillsvidare opublicerad . Den Jigger endast en kilometer frän Lyytikänharju och kallas Hiitteenharju. Skärvor av Pyheensiltakeramik har dock hittats ocksä pä flera andra boplatser, men i den arkeologiska litteraturen är de med undantag av nägra hänvisningar okända. Sammanlagt är 23 boplatser nuförtiden kända, men bara nägra av dem kan jämföras med de tre ovannämnda i fräga om fyndmaterialets mängd och kvalitet. Ofta är det svärt att skilja Pyheensiltaskärvor frän annat boplatsmaterial. Pyheensiltaskedet karakteriseras av bäde keramik och stenföremäl. Kärlen har ofta ornerats med smala kamstämplar (bild 3:a,b), ovala avtryck eller streckavtryck, men nägra andra mera sällsynta motiv förekommer ocksä (ovala kamstämplar, nagelav-tryck, smägropar, punkter, cirkelavtryck och triangulära avtryck). Orneringselementen är oftast ställda i horisontala rader, som utformas av sneda avtryck. Det snett ställda avtrycket är ett ledande element ocksä i andra mönster, men vertikala eller horisontala eller horisontalt löpande linjer förekommer ocksä, speciellt pä keramik frän själva Pyheensiltaboplatsen. Pä kärlkanten har använts samma element som pä kärlväggen, men den är dock ofta oornerad. Orneringen är alltid tämligen gles och stora gropar förekommer inte. Kärlväggens form är en viktig egenskap hos Pyheensiltakeramiken, emedan den ut-gör den tydligaste skillnaden gentemot de övriga kamkeramiska stilarterna. Den raka kärlväggen är allmännast, men en mer eller mindre profilerad form uppträder ocksä. Starkt inät böjd vägg förekommer hos nägra kärl. Kanten är rak eller inät lutande och utan förtjockning. Kärlens storlek varierar mellan smä koppar (diameter under 10 cm) och stora kärl med en diameter över en halv meter. De flesta mäter dock 10-50 cm i mynningsdiameter. Bottenskärvorna är inte mänga, men med undantag av en bit frän ett kärl med flat botten frän boplatsen Hitteenharju är de alla frän spets- eller rund-bottnade kärl. 59 Utbredningskartan över Pyheensiltakerarnikens fyndplatser visar (bild 1), att fern naturgeografiskt olika ornräden kan urskiljas. Den österbottniska gruppen rned tre boplatser är i förbindelse rned äar - alla är belägna nära dätida ärnynningar. Vid Kurnoälvs vattensystern är fern boplatser belägna. De ligger antingen nära forntida ärnynningar eller vid insjöar. Boplatserna vid Finska viken (10 st.) har legat i olika slags rniljöer, oftast vid en vik eil er ett sund, inte längt frän srnä äar, rnen ocksä pä öar i den inre skärgärden. Sjön Ladoga rned en boplats utgör den fjärde rniljöenheten, och i Kainuu finns det en grupp orn fyra vid insjöstränder belägna boplatser, där det hittats bl.a. Pyheensiltaliknande kerarnik. Utbredningskartan visar alltsä klart, att befolkningen haft behov av att bo vid öpp-na, lätt segelbara vattenvägar. Kyrnrneneälvs vattensystern saknar helt fynd, vilket rnöjligen beror pä de stora och svära forsarna i älvens huvudfära. Fig. 1. Utbredningskarta över Pyheensiltakeramikens fyndplatser (trianglar) och de asbestkeramiska Pöljä-(och Kierikki-) stilarna (skraffering) en ligt Huurre 1979, 75 . 60 Utgäende frän keramiska fynd är det inte lätt att finna tydliga likheter mellan Py-heensiltaskedet och andra inhemska eller utländska perioder. Pyheensiltakeramiken är nämligen ofta mycket porös och däligt bevarad, och vittrade skärvor förekommer i stora mängder. Den kamkeramiska traditionen har i varje fall spelat en stor roll för stilens uppkomst - det kan man se i kamstämpelns popularitet samt i den spets-bottnade kärlformen. Det är troligt, att denna tradition inte kvarlevt i Finland under den s.k. Uskelakeramikens tid (stil III: 1), dä kamstämpeln inte alls använts i orna-mentiken, utan att den anammats frän östligare kamkeramiska folk. Speciellt pä om-rädet sydöst om Ladoga och Onega finns boplatser, som har en liknande keramik, t.ex. Modlona och Kargulino (Osibkina 1978, se tab. 44, 59 o. fig. 20). Dessa boplatser kan med positiva resultat jämföras med Kierikkigruppen i nordöstra Finland (se Sii-riäinen 1967). Kierikkikeramiken har gemensamma ornamentmotiv med Pyheensilta-keramiken, men den är nästan alltid magrad med asbest. Den kamkeramiska traditio-nens sista skede, som pä ett stort omräde mellan Östbaltikum och Kamaälven (Krainov 1981, fig. 6) kan kallas sen Volossovo, avspeglas i bäde Pyheensilta gruppen och i de asbestkeramiska grupperna Kierikki och Pöljä (bild 1). Piestinakeramiken i Lettland är ocksä liknande (se Latvijas PSR Arheologija, tab. 9). Man kan ocksä observera tydligt gemensamma drag hos Pyheensiltakeramiken och stridsyxekulturens snörkeramik. Meinander och Edgren har lagt märke till, att kam-stämpellinjerna pä Pyheensiltaboplatsen päminner om snörkeramikens snördekoration (bild 3:c; Meinander 1939, 43; Edgren 1970, 59). Den profilerade kärlformen kunde i nägra fall späras till snörkeramikens kärlform, men det är naturligare att söka dess ursprung i den östsvenska gropkeramiken (som behandlas senare). Ornamentmönstret, som utgörs av horisontala och sneda stämplar (bild 3:e,g), är i allmänhet mycket säll-synt, men förekommer i Pyheensilta pä fyra kärl. Mönstret har ocksä päträffats pä boplatsen Kvarnnabba i Pedersöre (Esse) pä en skärva, som har ett liknande lergods som snörkeramiken. Pä boplatsen vid Liekolankatu i Vammala har hittats ett par skär-vor, som liknar vulstornerade bitar (bild 3:d). Därtill har man pä nägra till Pyheensilta-gruppen hörande boplatser hittat chamotteblandade skärvor (t.ex . Kaupintie i Hel-singfors, Timonen i Evijärvi, Haapakallio i Vammala och Tuuli i Kotka). Ocksä tyd-liga snörornerade skärvor förekommer (Ruoksmaa i Askola, Nästinristi i Letala och Brunamossen i Pyttis). Tyvärr kan man inte observera nägon stratigrafisk skillnad mellan Pyheensiltakeramiken och snörkeramiken (snörkeramik kan man ju hitta pä be-tydligt äldre kamkeramiska boplatser, där det är alldeles omöjligt att betrakta dem som samtida). De dekorativa drag, som Pyheensiltakeramiken hämtat frän snörkeramiken visar <lock, att stridsyxekulturen redan hade inkommit före Pyheensiltastilens upp-komst. Pyheensiltagruppen har traditionellt kombinerats med den östsvenska gropkera-miska kulturen. Den profilerade kärlformen är det viktigaste gemensamma draget. Under de tvä första skedena i den östsvenska Fagervik-kronologin (se Bagge 1951) är kärlen ofta utrustade med gropar, kärlformen är sällan profilerad och ornamentiken päminner om den finländska Uskelastilens mönster. Under det tredje skedet förekom-mer ännu gropar, men den starkt profilerade kärlformen blir allmännare och lermate-rialet är ofta poröst (Bagge 1951, 73-78). Fagervik IV -skedet med fä gropar och smala och glesa kamstämpelornament, t.o.m. horisontala kamstämpellinjer, päminner mest om Pyheensiltakeramiken. Den i Finland päträffade profilerade keramiken har gemensamma drag med alla Fagervikskeden, men dessa skärvor kan inte anses tillhöra den östsvenska gropkeramiska kulturen. De profilerade skärvorna är dessutom fätaliga och har, förutom pä boplatsen Pyheensilta hittats endast pä boplatserna Lyytikänharju och Hiitteenharju i Harjavalta samt pä Ristinpelto i Lundo. En pä Hiitteenharju hittad 61 skärva ger bevis för direkta kontakter över Östersjön (bild 3:d). Den är nämligen starkt profilerad, porös och ornerad med smala kamstämpelavtryck, som snett ställda bildar horisontala band. Smä otydliga gropar kan observeras pä ytan. Skärvan hör till samma kronologiska skede som den östsvenska Fagervik III -periodens fynd (se Bagge 1951, fig. 4, 5). Hiitteenharjuskärvan är det enda beviset pä de östsvenska gropkeramikernas vistelse pä finska fastlandet, men pä Aland har nog ett livligare samarbete försiggätt. De äländska fynden är ofta sä mängsidiga, att det är svärt att säga, om de tillhör den östsvenska kulturen eller de finska Uskela- eller Pyheensiltastilarna. De äländska fyn-den utgör likväl en bra grund för kronologiska jämförelser mellan finska och svenska stilar, vilket Meinander har bevisat (Meinander 1957), men de visar ocksä, att havet under den här tiden blev en allt viktigare färdväg. Pyheensiltagruppen karakteriseras inte enbart av keramiken utan ocksä av skiffer-föremäl. Den mest betydande är den länga och slanka och med ett rombiskt tvärsnitt utrustade pilspetstypen, som i Finland kallas för Pyheensiltatypen och i Norge för Nyelvtypen. Sädana pilspetsar har i Finland hittats pä nästan etthundra fyndplatser och tillsammans utgör de ungefär 300 exemplar. Därtill finns det 19 skifferpilspetsar, som har en tydligt avsmalnande tänge samt 46 pilspetsar med ett triangulärt tvärsnitt. Alla dessa typer är pä nägot sätt kombinerade med Pyheensiltakeramiken, även om den sistnämnda typen ofta förekommer ocksä med keramik av annat slag. De tvä först-nämnda typerna, som till formen inte avsevärt skiljer sig frän varandra, förekommer ocksä tillsammans med Kierikki- och Pöljäkeramik, och utbredningskartan över dessa föremäl visar, att typerna ocksä har använts pä samma omräden (bild 2). Skifferpilspetsarna av Pyheensiltatyp är starkt koncentrerade till Finland och spe-ciellt till Karelska näset, där tiotals fragment hittats pä boplatserna i Kaukola. Utanför Finland har liknande skifferpilspetsar framkommit i första hand pä den norska kusten. Pä Varangeromrädet tillhör spetsarna den senneolitiska Gropbakkengenperioden (Si-monsen 1961, 485). Spetsar hittade pä det sydligare kustomrädet är ofta mindre typiska (se Gjessirrg 1942, 169-170; Bj0rn 1 Q20; fig . 10) ; men i sydligaste Norge päträffar man plötsligt en stor men alldeles typisk Pyheensiltapilspets pä fyndplatsen Jordveit. Andra fynd pä platsen pekar pä den senneolitiska tiden och fyndet har ocksä tolkats som im-port frän Varangeromrädet (möjligen pä grund av den osäkra dateringen; Bj0rn 1920, 27-35, fig. 30; Gjessing 1942, 170). I Sverige känner man flera skifferpilspetsar pä boplatsen Rörvik i Bohuslän, men dessa är inte alla sä typiska (Janson 1936, 67-69). Keramiken liknar Pyheensilta- och Uskelastilen, men kärlen är flatbottnade som pä den finska Kiukaiskeramiken. Boplatsen har ofta daterats till slutet av den mellanneo-litiska samt till början av den senneolitiska tiden (Janson 1936, 57-75). Öster om Östersjön har skifferpilspetsar av Pyheensiltatyp hittats i Estland pä bo-platsen Tamula, vars keramik päminner om Pyheensiltastilen, samt pä boplatsen Loona med senneolitisk keramik (Jaanits 1965, 22-24, 30-31, abb. 12:12, 19:2-3). I Lettland har nägra benpilspetsar framkommit, vilka till formen är identiska med Pyheensiltaspetsarna (se Latvijas PSR Arheologija 1974, tab. 4:6-8), men de bästa motsvarigheterna har dock päträffats pä boplatsen Abora vid sjön Lubana. Tre skif-ferpilspetsar är kända, en av dem är en typisk Pyheensiltaspets. Boplatsen Abora date-ras till snörkeramikens och den tidiga bronsälderns tid (Loze 1979, 139). Öster on Karelska näset har endast pä en boplats päträffats flera exemplar av ifräga-varande pilspetsar; boplatsen Ala-Salmi Jigger i Östkarelen. Därtill känner man ett par atypiska exemplar frän Vita Havet och frän trakterna söder om Onegasjön (Tretjakov 1972, 110). Pyheensiltaskedet kan inte dateras direkt genom Cl4-dateringar, eftersom det irrte finns ett enda godkänt resultat. Inte heller kan man använda strandförskjutningskro-62 Fig. 2. Utbredningskarta över skifferpilspetsar av Pyheensiltatyp. Ett tecken per grundkarta I O x I O km. nologin med framgäng; boplatserna är för det mesta antingen otillräckligt undersökta eller belägna vid äar. Man kan säledes datera skedet enbart utgäende frän typologiska drag. Stridsyxekulturen dateras enligt Cl4-analyser till 2500-2000 b.c. (bl.a. Hel-1006 4520+ 130 b.p., Ojonen 1983, 17-18; Hel-831 4320+ 170 b.p., Torvinen 1978, 77; 2180+80 b.c., Edgren 1970, 76), och enligt de gemensamma stildragen samt före-komsten pä samma boplatser dateras Pyheensiltaskedet till samma period, dock helst till dess senare hälft. Utgäende frän finsk synvinkel finns det alltsä tre olika faktorer, som i första hand bör iakttagas vid forskningen kring den mellanneolitiska utvecklingen inom hela Öster-sjöomrädet. Den första är den helt förändrade utbredningen av stenälders jakt- och fiskebosättning. Tidigare, under den typiska kamkeramikens tid, var hela insjöom-rädet i mellersta och östra Finland tätt bebott. Nu finns det tvä tydliga huvudrutter -63 a d f e ~ Fig. 3. Pyhecnsiltakeramik frän olika fyndplatser. a, b, c, e - Mynämäki Pyheensilta, NM 15328:143, 207, 14775:265, 9. d - Harjavalta Hiitteenharju, NM 20493:333 . f - Vammala Liekolankatu, NM 1825 1: 218. g - Pedersöre Kvarnnabba, NM 10173:11. Teckning J. Lauren . 64 den östliga gär frän Karelska näset via Vuoksen mot norr ända till norra Ishavet och den västliga är sjövägen längs Finska och Bottniska vikens kuster samt inät landet via Kumoälv. Att Kymmeneälvs vattensystem inte längre utnyttjades kan lätt förklaras . Man använde stora och tunga bätar i stället för skidor, slädar och ekor, och ville eller kunde inte segla pä den forsande Kymmeneälven. Den andra faktorn är, att man aldrig före Uskela- och Pyheensiltatiderna seglat över Östersjön (d.v.s.-vi har inte ett enda bevis pä sädana färder). Nu hittar vi Iiknande fynd över hela Östersjöomrädet, och i synnerhet den östsvenska gropkeramiska kulturen, som favoriserade de stora öarna, verkar ha varit bunden till havet. Den tredje faktorn är, att under den här tiden kom ocksä stridsyxekulturen till det ifrägavarande omrädet. Om vi antar - vilket inte godkänns av alla (Malmer 1962, 792-798) - att stridsyxekulturens representanter var ett främmande folk, nykom-lingar, kan vi ocksä anta, att deras levnadsätt var en shock för jakt- och fiskepopula-tionen. Det var ätminstone i Finland en helt ny ide att äga djur och möjligen ocksä att äga mark. Därutöver medförde stridsyxefolket nägonslags kunskap om metall, vilket troligen ocksä förorsakade oro. Trots att stridsyxefolket pä det nordligaste utbredningsomrädet inte kunde leva pä samma sätt som pä kontinenten och var tvungen att anpassa sig till de ursprungliga människornas levnadsätt kan vi anta, att deras nya ideer förorsakade en mellanneo-litisk kris, som inom östersjöomrädet ledde till olika senneolitiska kulturer och olika ekonomiska niväer. Denna kris var ocksä en förutsättning för bronsälderns ekonomi. Hypotesen mäste prövas och undersökas noggrant, speciellt ur en ekologisk synvinkel samt för alla östersjöländers de!. Men redan nu kan man säga, att Östersjön som färd-väg var en viktig förutsättning för den mellanneolitiska krisen och den därpä följande utvecklingen. Litteratur Bagge, Axel, 1951. Fagervik. Acta Archaeo/ogica XXII. Bj0rn, Anathon, 1920. Trrek av S0ndm0rs stenalder. Bergens Museums Aarbok 1919-20. Hist.-antikv. rrekke nr. 4. Edgren, Torsten, 1956. Stenäldersboplatsen Lyytikänharju i Harjava lta socken. Finskt Museum 1956. Edgren, Torsten, 1970. Studier över den snörkeramiska kulturens keramik i Finland. Suomen Muinaismuis-loyhdistyksen Aikakauskirja 72. Gjessing, Gutorm, 1942. Yngre steina lder i Nord-Norge. Inslitullel for sammenlignende kulturforskning, serie B, XXXIX. Huurre, Matti, 1979. 9000 vuolla Suomen esihisloriaa. Keuruu. Jaanits, L., 1965. Über die Ergebnisse der Steinzeitforschung in Sowjetestland. Finskt Museum 1965 . Janson, Sverker, 1936. En boplats frän yngre stenäldern vid Rörvik. Göteborgs ach Bohuslänsfornminnes-Jörenings Tidskrift. Krainov , D.A., 1981. K voprosu o proishozdenii Volosovskoj kultury. Sovetskaja arheologija 198112. Latv ijas PSR Arheologija 1974. Riga . Loze, I.A ., 1979. Pozdnij neolil i rannaja bronza Lubanskoj ravniny. Riga. Malmer, Mats P., 1962. Jungneolithische stud ien. Acla Archaeologica Lundensia. Series in 8°, N ° 2. Meinander, C.F., 1939. Pyheensilta stenäldersboplats. Finskt Museum 1939. Meinander, C .F., 1957. Kolsvidja. Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja 58. Ojonen, Sinimarja , 1983. Vantaan Myyrmäen Jö nsaksen radiohiiliajoituksel v. 1975-77. Karhunham-mas 7. Osibkina, S.V., 1978. Neolit Vostotsnogo PrionefJa. Moskva. Siiriä inen, Ari, 1967. Yli-lin Kierikki. Asbestikeraaminen asuinpaikka Pohj ois-Pohjanmaalla. Suomen Mu -seo 1967. Simonsen, Povl , 1961. Varanger-funnene II. Fund og udgravninger pä fjordcn s syclk ys1. Tro111so muse11111s skrij1er vol. VI/, hef1e II. 5 65 Torvinen, Markku, 1978. Liedon Kukkarkosken kivikautinen kalmisto. Suomen Museo 1978. Tretjakov, V. P., 1972. Kultura Jamotsna-grebentsatoj keramiki b lesnoj polose Jevropejskoj tsasti S.S. S.R. Leningrad. Vikkula, Anne, 1984. Pyheensilta Ceramics - Facts and Theories. lskos 4. 66 

Östersjön som en förutsättning för mellan- och senneolitisk utveckling

https://journal.fi/iskos/article/download/128536/77652

Östersjön som en förutsättning för mellan- och senneolitisk utveckling

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Journal.fi